Landsbygdsförakt

I helgen har partiledarna samlats i Örnsköldsvik för Landsbygdsriksdagen. Ämnet är som brukligt att analysera och samtala kring lands- och glesbygdens villkor. Detta har anordnats sedan 1989 och följer en parallell negativ och nedåtgående trend för ett Sverige som alltmer klyvs mellan stad och land.

Politikerföraktet, liksom mediaföraktet, får nytt bränsle när höjdpunkten i debatten rapporteras vara ett ”stormigt nazistbråk” där nazismen som problem och hot på landsbygden diskuteras. Som om detta vore ett huvudsakligt samtalsämne när byar dör ut, kollektivtrafik saknas, skolor läggs ned, lantbruk försvinner, självförsörjningsgraden vid kris inte håller en vecka, fabriker flyttar och den sociala kraften urholkas.

Samtidigt så har vi landsbygdsbor dagen innan fått reda på att regeringen sviker sitt vallöfte om att inte höja bensinpriset. Det har aldrig varit högre och runt 10 kronor av 16 är skatter. Den så kallade ”oppositionen” rasar innan de somnar om. Som vanligt. Det är helt orimligt. Man öppnar stolt för gårdsförsäljning av vin och vill höja skatten på undermåligt importkött. Som att en god, men uppenbart marginell, gårdsförsäljning av vin räddar landsbygden. Snacka om perspektiv utifrån. Som om köttbönder inte vet att svenska produkter straffbeskattas och regleras hårt samtidigt som politiker lokalt låter köpa in samma importerade undermåliga kött till äldreboenden och förskolor innan de propagerar för köttfria måndagar.

Statsministern öppnade nyligen, ovanpå eländet, för att dra ned på stöden till jordbruken och istället öka dem till migrationskostnaderna i och med Storbritanniens utträde ur EU. Det betyder alltså att man subventionerar övriga EU-länders bönder mer, har högre kostnader i Sverige och fler regler som genererar högre kostnader. Därefter ska övriga landsbygdsbor betala mer än 50% i skatt av det man arbetar ihop – men nöja sig med sämre vård, sämre skolor, polis som kanske kommer ibland och ett obefintligt kulturutbud. Man har högre kostnader för den bil man måste ha för att komma till jobbet, matbutiken eller skolan.

Då har vi entusiastiska partiledare som menar att ”Nu är det dags att få landsbygden att leva”, ”ett grönare samhälle”, och att det är viktigt att prata om nazismens hot mot landsbygden innan man flyger hem till Stockholm efter den tillfälliga insatsen för delen av landet utanför tullarna. Banjon fick ynnesten att upplysas av eko-latten från ett genuscertifierat fik med frigående miljöpartister. Det är så dumt att man storknar. Det är en storstadsnorm som för alldeles för många är alldeles för inskränkt. Det är ok att i ett så urbaniserat land som Sverige sakna kunskap om de gröna näringarna, livsstilen och villkoren, att man alltså på stora ytor i landet inte har ett alternativ till bilen, att varken tunnelbana eller buss finns och att oro för rovdjur som kommer för nära är normalt. Men det är inte ok om du vill utforma politiken som drabbar landsbygden. Sverige är ett långt och stort land där miljoner människor lever utanför de stora städerna. Landsbygden är på dekis. År efter år. Det är helt uppenbart för de av oss som bor på landsbygden.

Politikerförakt är både problematiskt och kontraproduktivt. Men förakt göder förakt. Bilden blir politiker på tillfälligt grönbete i något slags skådespel som utan manus lovar guld och gröna skogar innan de åker hem och höjer bensinskatten. Kommer det att bli ett problem? Det är redan ett problem. Kommer det att bli bättre med de partier som återskapar samma problem för landsbygden? Knappast. Landsbygden behöver utvecklas och det behöver det svenska politiska landskapet också.

Edward Nordén

Jordbrukspolitisk talesperson

Anna Jung

Landsbygdspolitisk talesperson