Vår tids almstrider

Kvällen den 11 maj 1971 hade ett stort antal stockholmare samlats vid Karl XII:s torg för att se vad som skulle hända med de ståtliga almarna vid Tetleys tehus. Uppe i träden fanns flera unga demonstranter fast beslutna att sitta kvar vad som än hände. Tusentals stockholmare, i alla åldrar och som inte hade något annat gemensamt – politiskt – än att de ville bevara den miljö de älskade, hade under en längre tid protesterat mot fällningen. Arbetare med poliseskort började såga i ett av träden, men tvekade inför motståndet. Och almarna står fortfarande kvar, efter 47 år.

Almstriden blev vändpunkten för två decennier av brutal omvandling av Stockholm, i strid med en växande folklig opinion och framdriven av tondöva politiker för vilka politik är att vilja, inte att lyssna. Hjalmar Mehr och Joakim Garpe (båda S) var de främsta företrädarna för regleringen av Nedre Norrmalm, som omvandlade Stockholm på ett sätt som bara kunde jämföras med andra världskrigets bombhärjade städer. Med almstriden bröts den oreflekterade framstegsoptimismen och flera stora projekt kom aldrig att genomföras, exempelvis rivningen av ”gamla äckliga” Strandvägen. Ett annat slopat projekt var ”stadsmotorvägen” Rådmansleden från Kungsholmen till Östermalm, rätt igenom Vasastan, med Barnhusbron som enda genomförda del.

Men inga strider vinns för evigt, inte heller almstriden. Också i vår tid finns politiker som hårdnackat drivs av visioner utan hänsyn till opinionen. Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén (MP) är ett exempel. Det som är förvånande är inte att sådana politiker finns, men att andra – mer pragmatiskt sinnade – lägger sig platt.

På Norrmalmsregleringens tid fanns ett politiskt motstånd i stadshuset. Huvudmotsättningen stod mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, där de senare bland annat motsatte sig fällningen av almarna. I dag står fortfarande Socialdemokraterna som rivningspolitikens primus motor påhejade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men det saknas en konsekvent opposition från Alliansens sida för att slå vakt om Stockholms kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Vår tids motsvarigheter till almstriden handlar om ombyggnaden av Slussen, Astoriahuset, Nobelcentret och Pålsundet.

I valet 2014 motsatte sig inget av Allianspartierna Slussenprojektet. Nobelcentret klubbades igenom våren 2016 med stöd av Moderaterna och Centerpartiet. Endast Moderaterna och Liberalerna motsatte sig rivningen av Astoriahuset. Och i det senast aktuella fallet, rivningen av Pålsundsområdet, ställer sig alla Allianspartier bakom projektet.

Mer än 25 000 stockholmare har genom namnunderskrifter protesterat mot de planerade åtgärderna vid Pålsundet. Projektet handlar om att fälla befintliga träd, riva den naturliga strandlinjen och ersätta den med en betong- och stenkaj samt att begränsa parkytorna. I stället anläggs ett nytt cykelstråk, i linje med den nuvarande politiken att låta behovet av cykelbanor gå före alla andra hänsyn.

Stockholm måste utvecklas. Men för att också i framtiden motsvara kraven och förväntningarna från medborgarna, näringslivet och alla besökare måste förändringen ske varsamt, med respekt för de miljömässiga och kulturella värden som gör vår stad unik. Inte minst ställer rollen som Sveriges huvudstad särskilda krav på att utveckling och bevarande balanseras på ett ansvarsfullt sätt.

Med Medborgerlig Samling i Stadshuset finns en liberalkonservativ röst som respekterar stockholmarnas önskan att bevara vår stads mest värdefulla tillgångar och som gör motstånd mot tondöva, visionära politiker som har glömt att lyssna.

Lennart Göranson

Kandiderar till Stockholms kommunfullmäktige 2018 för Medborgerlig Samling

Fredrik Clementz

Ordförande Medborgerlig Samling Stockholm