DEBATT. Tanken om Public Service har ett hårt grepp om den svenska folksjälen. Önskan att det ska finnas en nyhets- och kulturtjänst som ger alla rak och saklig information om vad som är viktigt, och som dessutom ger alla denna information, så att vi alla, tillsammans, får samma objektivt sanna bild av verkligheten.

Från min egen sida av det politiska spektrat finns invändningen att dagens Public Service har en politiskt snedvriden journalistkår. Enligt Kent Asps studie från 2013 ligger för SR och SVT strax över 50 procent av journalisterna närmast Miljöpartiet, ca 15 procent Vänsterpartiet, och ca 15 procent närmast Socialdemokraterna. Lite över 80 procent ligger alltså till vänster om vad som i Sverige anses vara den politiska mitten.

Många hävdar att denna bild inte är sann och att, även om den vore det, så är journalisterna välutbildade yrkesmän och -kvinnor som inte låter sina personliga sympatier påverka deras rapportering och nyhetsurval.

Här närmar vi oss problemets kärna, vad som borde vara de verkliga invändningarna mot idén om Public Service. Det är tanken att det står i mänsklig makt att kunna vara objektiv, tanken att vi människor ens är kapabla att hitta ”sanningen”. Vidare, att det finns en och endast en sanning i olika samhällsfrågor. Slutligen, att det bland de miljoner händelser som inträffar varje dag, ett någorlunda unikt, objektivt urval av vad som är viktigast är möjligt att göra.

Vi människor verkar så gärna vilja tro detta. Dessutom känner vi oss så trygga, så trygga, när en fadersfigur som en präst i predikstolen, eller en journalist på Aktuellt, med lugn, tydlig och myndig stämma förkunnar sanningen. När någon som ”vet” förklarar hur det ligger till.

Även flertalet av de som anser att objektiv nyhetsförmedling inte sker idag tycker att det i en framtid vore både önskvärt och möjligt.

Tyvärr är vi dock endast människor av kött och blod, och världen omkring oss synnerligen komplicerad, ofantligt mycket mer komplicerad än vi normalt inbillar oss. Vi borde veta bättre. Vi debatterar med vår äkta hälft, med våra vänner, med våra grannar. På jobbet sitter vi i möten och är ofta mycket oense om vad som har hänt, om vad det betyder, om hur vi ska handla och om vad som är viktigt.

Trots alla dessa ständiga vardagliga upplevelser lever illusionen kvar att någon som vet, i detta fall Public Service, skulle kunna upplysa ett helt land om vad som gäller.

Andra, mer insiktsfulla betraktare, är av åsikten att även om det man säger på Public Service ofta inte är helt sant, så är det av vikt för den nationella sammanhållningen att vi alla får samma bild. Detta trots att unga idag nästan helt valt bort Public Service.

Eller så anser de, trots att få brukar Public Service i normala fall, att vi ändå behöver ha något att vända oss till i en krissituation. Implicit, att även om det man säger normalt inte är helt riktigt så skulle det nog bli det i en krissituation.

Det finns alltså en utbredd tro, eller åtminstone en förhoppning, att någon ”som vet” neutralt ska ge oss en entydig bild av den svenska skolan, av pensionsdebatten, av det amerikanska presidentvalet, av Israel-Palestina-konflikten, av inbördeskriget i Syrien, av situationen i Venezuela eller av finsk inrikespolitik. Områden det skrivits hundratals eller tusentals böcker om, och där ingen enighet råder. Detta är absurt.

Jag håller själv inte med om att det finns ett behov av Public Service, eller att fenomenet ens är önskvärt.

Det finns sällan någon objektiv sanning i mänskliga affärer, och än mer sällsynt är det att vi hittar denna sanning. Istället får vi nöja oss med att via stora ansträngningar gradvis försöka närma oss sanningen, men utan att någonsin kunna vara säkra på att vi funnit den.

Sättet vi tar oss fram mot något som är sannare är via konkurrens, genom att frågor stöts och blöts av olika aktörer, av olika individer, mediebolag, författare, vetenskapsmän, artister och journalister.

Det någon kommer fram till kanske är fel, och då kommer konkurrenter i Poppers anda falsifiera detta, eller åtminstone förhoppningsvis försöka göra det. Genom sådan kritik kommer vi människor gradvis fram till något som, hoppas vi, är sannare än det vi hade tidigare.

Själv önskar jag därför att Public Service pensionerades, och med detta illusionen om den unika, blåvita sanningen – Sanningen. Att SR och SVT läggs ner, eller säljs till högstbjudande (som inte är Bonniers eller Schibstedt, för vi behöver konkurrens). Att arkivet läggs i en stiftelse, tillgänglig för alla.

Skulle då inte Sverige bryta samman ifall vi inte hade en gemensam Public Service som lade ut texten? Absolut inte.

Vad som skulle hända på en fri mediemarknad, utan presstöd, utan Public Service och utan annan offentlig inblandning, är en tävlan om att presentera de bästa, de mest vederhäftiga nyheterna och analyserna. De som lyckas får allmänhetens förtroende, eller åtminstone stora delar av allmänhetens förtroende. Alla skulle givetvis inte ha så ädla syften, men på de områden där det är viktigt för människor att få så god information som möjligt kommer konkurrensen vara hård om att vara den källa man litar på.

Och innan någon säger att privata aktörer inte skulle vara lika seriösa, ta en titt på det som visas på Sveriges Television i dessa melodifestivaltider.

Ja, men, säger vän av ordning, eller rättare sagt vän av illusionen av ordning, då blir det ju kaos. Det kanske känns så, men det är genom ärlig tävlan, genom att saker och ting stöts och blöts och genom offentliga samtal som vi når verklig sammanhållning. Det når vi inte ifall vi passivt ska ta emot vad ”någon som vet” säger till oss.

Ingen skulle myndigt kunna ge oss illusionen om att presentera den oväldiga sanningen, men samtidigt skulle det vi fick vara långt mer sanningsenligt än det vi har idag.

Erik Lidström

Tekn Dr, författare, riksdagskandidat Medborgerlig Samling

 

 

 

MED tycker
MED anser att Public Service har en viktig funktion att fylla, men att uppdraget har korrumperats av en långtgående och ensidig politisering i riktning mot politikens vänstersida.
MED avser verka för att SVT och SR återtar en position som nyhetsförmedlare och granskare med största möjliga förtroende hos medborgarna.
MED föreslår att Granskningsnämndens uppdrag skall utökas till att granska och ifrågasätta den publicistiska helhetsbilden med sikte på att skapa ett politiskt neutralt innehåll, inte bara enskilda program. Granskningsnämnden skall ges makt att påverka genom kännbara sanktionsavgifter.
MED anser att SVT och SR kan begränsas till en kanal vardera och då med uppdrag att förmedla nyheter, granskning, bildning och samhällsdebatt.

9 thoughts on “Public Service och illusionen om den Blåvita Sanningen

  1. Ja, visst är det så. Gör bara jämförelsen med dagspressen. Tänk om vi i Sverige inte hade SvD, DN, AB, Expressen, GP, SDS etc., utan bara en tidning – Sveriges Tidning – och dessutom med Peter Wolodarski som chefredaktör. Det skulle inte innebära några problem om man avskaffade eller avyttrade SVT/SR, förutsatt att man lagstiftningsvägen tillsåg att staten vid krig eller krigsfara har erforderlig tillgång till all etermedia och att Statschefen (Monarken) får etertillgång vid önskemål härom. Om etermedia får en varierad och allsidig sammansättning, kommer inte dagspressen heller längre kunna upprätthålla den nuvarande åsiktskorridoren.

    Gilla

  2. Reblogga detta på Magni Värld och kommenterade:
    Ja, visst är det så. Gör bara jämförelsen med dagspressen. Tänk om vi i Sverige inte hade SvD, DN, AB, Expressen, GP, SDS etc., utan bara en tidning – Sveriges Tidning – och dessutom med Peter Wolodarski som chefredaktör. Det skulle inte innebära några problem om man avskaffade eller avyttrade SVT/SR, förutsatt att man lagstiftningsvägen tillsåg att staten vid krig eller krigsfara har erforderlig tillgång till all etermedia och att Statschefen (Monarken) får etertillgång vid önskemål härom. Om etermedia får en varierad och allsidig sammansättning, kommer inte dagspressen heller längre kunna upprätthålla den nuvarande åsiktskorridoren.

    Gilla

  3. Public service borde inte vara något annat än en ren informationstjänst. Och då menar jag inte nyheter, utan sådan information som medborgarna kan behöva, lite grand som anslagstavlan brukar/brukade vara. Typ när det är dags att deklarera, nya bestämmelser som införs (som om det inte räcker och blir över med de som redan finns) och när de börjar gälla, aktuell information av typen ”det brinner i Tröstlösas trosfabrik, alla uppmanas att stanna inne och stänga dörrar och fönster” eller ”trafikstockning på E78 efter olycka vid Tjockhult, bilköer på 3 timmar”. Det behövs inga särskilda kanaler för detta, utan public service skulle kunna ha ett 10-minutersglugg inbokad i alla kommersiella kanaler för rutinupplysningar, och därutöver ha rätt att lägga in text-upplysningar (såsom typiskt sker i SVTs kanaler vid bränder i industriområden) och liknande, och när behov finns vid verkliga nödlägen och liknande kunna bryta sändningar för att informera.
    Alltså ingen egen programverksamhet, ingen traditionell nyhetsförmedling, utan bara ren upplysningsverksamhet.

    Liked by 1 person

  4. Min tilltro till oförvanskade marknadskrafter går inte riktigt så långt. Jag anser att man behöver institutioner också och att om man skulle släppa allt cold turkey så skulle tävlingen snarare vara i att smickra folks självbilder och producera snaskigaste dokusåporna. Det krävs viss bildning för att kunna selektera för bildning och vår skola och förfallna familjeinstitution har lämnat stora delar av befolkningen i ett eländigt skick. Jag tror att partiets linje är den bästa givet förutsättningarna.

    Gilla

  5. Ett mycket intressant ämne där det finns mycket att säga. Vi kan börja med att konstatera att public service i form av TV- och radiokanaler på riks- och lokalplanet budgeteras till drygt 8,2 miljarder kronor. Det kan jämföras med anslaget till säkerhetspolisen som skall garantera Sveriges demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter samt den nationella säkerheten: 1,5 miljarder kronor. Det är i storleksordningen en tredjedel av vad vi lägger på polisen och en fjärdedel av vad vi lägger på försvaret. Det är alltså ytterst betydande medel. Därmed är det också särskilt angeläget att ifrågasätta effektiviteten, det vill säga; vad får vi för pengarna.

    Jag håller med inläggsförfattaren att ingen samhällskris skulle uppstå om vi helt sonika lade ner public service. Vårt samhälle är dock byggt på öppenhet och maktdelning. Våra fria medier är ett viktigt granskande inslag av den makt som utövas av offentligheten och det privata. Jag tror själv att delar av den granskande journalistiken har smala förutsättningar att lyckas kommersiellt, medan allmänhetens nytta av den är stor. Likaså har utbildningsinsatser, såsom vetenskapsprogram, och informationsspridning, såsom SVT Forum ett värde i sig som också svårligen låter sig kommersialiseras. Det kan till och med vara av värde för allmänheten med journalism utan kommersiella inslag. Därför förespråkar jag att kraftigt reformerat och reducerat public service.

    Istället för myndighetsliknande företag såsom SVT och Sveriges Radio, skulle jag vilja se återkommande upphandling av de journalistiska tjänster som anses av värde för medborgarna och som ej tillgodoses av privata initiativ eller där allmänheten skulle gynnas av att det privata kompletteras. Det kan vara nyhetsrapportering inom specialområden, granskande journalism inom olika sakområden, samt utbildande och informerande media. Upphandlande myndighet (eller annan form som krävs för att förbättra oberoendet från första och andra statsmakten) kan då eftersträva olika infallsvinklar för att säkerställa en mångfacetterad journalism. Det senare är ett konstaterat problem med dagens public service, men där knappt några förslag alls till reform återfinns hos de etablerade partierna.

    Gilla

  6. ”Vad som skulle hända på en fri mediemarknad, utan presstöd, utan Public Service och utan annan offentlig inblandning, är en tävlan om att presentera de bästa, de mest vederhäftiga nyheterna och analyserna”
    Finns alltid stora aktörer som skulle träda in och försöka ta över, allt från globalister, extremer osv. Mest pengar vinner oftast, och först, innan konkurrens och allmänhet har hunnit sortera ut vinnarna. Bonniers/Schibsted är väl ganska givna att delta?

    Gilla

  7. Hej.

    Helt enig med Dolf ovan, och med artikelförfattaren.

    PS har aldrig varit en förmedlare av objektiv, opartisk och saklig information, och det har aldrig varit syftet. Syftet har alltid varit att tala om för oss vad vi bör veta och tänka och känna, så att vi alla är lika.

    Från predikstolen, från minareten och från statstelevisionen bräks där ut ett och samma: ”Detta är sanningen och ordet – lyd, och fråga aldrig varför. Fråga hellre om du är tillräckligt duktig.”

    Det är en poetisk rättvisa i det som med teknologin har skett (och som alltid skett när folket fått händerna på maktens medel); den rättfärdiga helgonglorian och det sken av helighet som journalister, kultur’arbetare’ och skribenter bestrålat varandra med förbleknar till den smuts den alltid bestått av- poetiskt, då dessa är de som med en febersjuks frenesi, en drunknandes sista kamp sökt riva ned mala till stoft vad respekt och auktoritet andra yrken, kårer och grupper haft.

    Polis, rättsväsende, lärare (och här är jag erkänt partisk!), målare, skulptörer, dansare, poeter, snickare, bänder, bodknoddar, ja alla som utför sitt värv med den respekt för medium och material som kommer sig av hantverkarens inställning och inriktning – alla dessa och fler därtill ha media sablat ned och sökt besudla tills de bliva lika dem själva.

    Skillnaden mellan kultur’arbetare’, journalister och skribenter är som de mellan helmantlad, halvmantlad och omantlad; alla är de kulor avfyrade mot själva den civilisation och kultur som de är beroende av för att alls finnas.

    Lägg ner SVT/SR! Lägg ner allt vad kulturstöd och bidrag heter! Lägg ner alla former av föreningsbidrag!

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

  8. Är rent principiellt emot all form av statligt stöd av olika midiekanaler, tidningar osv because reasons. Det innefattar även public service, än hur opartiska de i teorin skulle kunna vara(inte för att opartiskhet nödvändigtvis behöver vara eftersträvansvärt inom journalism i allmänhet). Public service saknar existensberättigande.

    När en lackeringsfirma brann nära mig var det inte SVT som rådde mig att stanna inomhus. Det var vad jag minns en notis i telefonen från en annan källa med fokus på beredskap. Den kanske måste uppgraderas till att nå fler målgrupper, exempelvis de utan telefoner men det innebär inte att vi behöver statlig media.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s