Rödgröna dimridåer över landsbygden

”Den svenska produktionen av ekologiska livsmedel ska öka och därför satsar regeringen 25 miljoner kronor under 2018 på att stötta omställningen till ekologiskt jordbruk.”

Så motiveras Regeringens mål att öka den ekologiskt producerade arealen i Sverige till 30% samt att 60% av den offentliga livsmedelskonsumtionen 2030 ska utgöras av ekologiska produkter. Vänsterpartiet ingår i den överenskommelsen för att ge en hint.

Exakt varför det är ett bra mål att öka arealen till 30% är oklart. Om efterfrågan är så stark så kommer jordbrukare naturligtvis att byta odlingsmetod i rask takt. I verkligheten så är efterfrågan inte så stark att lönsamheten borgar för en sådan utveckling.

Det är den första punkten.

Därefter bör man skilja på efterfrågan av ekologiska bananer eller vindruvor som varken odlas i Sverige eller är jämförbara med innehållet i svenskt vetemjöl eller äpplen. Skiljelinjen mellan livsmedel med problematiska halter av kemikalier går generellt vid utlandsgränser och inte efter odlingsform i Sverige. Det som används i Sverige är väsentligt annorlunda än det som används i USA, Kina, Spanien eller Brasilien. Sverige är det restriktiva landet där restriktioner också efterlevs. Som jordbrukare kan man få tålamodet frestat i den helt faktafria debatten där allt blandas ihop och sedan delas upp efter helt skeva premisser. Att de flesta lantbrukare som vet hur verkligheten ser ut tenderar att välja svenska livsmedel är inte en allmänt mysig produktpatriotism utan av att man faktiskt vet varför man inte vill äta kött från vissa länder och livsmedelsprodukter från andra. Det är ingen slump att vissa länders kött återkommande larmas om för salmonella, specifika sjukdomar utifrån misskötsel, MRSA-varningar och tveksam koppling mellan innehållsförteckning och verkligt innehåll. Det är ingen slump att det går ut larm om för höga halter av kemikalierester, otillåtna kemikalierester och problem med innehållet eller arbetsvillkoren i vissa länders livsmedelsprodukter.

Alla bönder vet varför.

Det är däremot inte möjligt att göra denna gränsdragning utifrån ekologisk odling och konventionell odling. Det är en gränsdragning land för land och vara för vara. En rejäl utmaning för konsumenten som tror att man bara väljer ”mat med eller utan gift” utifrån etiketten. Det är inte så det fungerar.
Ekologiskt som en komponent i jordbruket är viktigt, men den ska inte styra över majoriteten. Inte minst på grund av dess bristande evidens oavsett vad politiker tror utifrån sin lagom jordnära vy från Riksdagshuset i Stockholm. Det finns alltså inte alls någon slutsats som säger att svensk ekologisk produktion är mer miljövänlig och hållbar än den konventionella. Varken bland jordbrukare eller bland forskare. Det är en konsensus som råder bland många politiker, flertalet journalister och ingen annan.

Vill marknaden ha ekologiska varor så betalar konsumenten för det. Inte andra bönder och skattebetalare som uppenbarligen inte önskar det. I övrigt så är summan 25 miljoner kronor för att främja detta stora mål genant. 25 miljoner kr kan vara värdet på en enskild gård. Det finns mer än 60 000 gårdar i Sverige. Bara tanken på att detta skulle lösa en så stor omställning är löjeväckande. Att pengarna oftast tas från andra bönders satsningar, gärna i syfte att ”stärka bönderna”, är förstås helt orimligt.

Svenskt jordbruks utmaning och lösning ligger inte i en påhittad konflikt mellan ekologisk och konventionell produktion. Den sitter i lönsamheten, och inte i en politisering som missgynnar en hel bransch. Svenskt jordbruk är reellt sett konkurrenskraftigt. Men jordbrukspolitiken är det inte. Den har inte varit det på väldigt många år och resultatet är att vi inte bara missar konkurrensen och exporten utåt, utan att vi inte ens klarar självförsörjningen. Att Sverige svälter på mindre än en vecka vid konflikt är inte en myt utan en realitet. Svag politik gjort oss väldigt sårbara.

Regeringen och ”oppositionen” är överens om målen för en livsmedelsstrategi där bland annat produktionen ska öka. Det kommer naturligtvis inte att ske med ökade utgifter, ökade skatter, fler regler, dyrare produktionskostnader än grannländerna och med nonsensmål om att satsa på ekologisk produktion med bifogade 25 miljoner kronor. Målet att 60% av de offentliga livsmedelsprodukterna ska vara ekologiska när en stark majoritet av livsmedelsproducenterna inte producerar dem borde också vara ett frågetecken. Man stöttar en politisk önskan om val av livsmedel som varken bönder eller konsumenter vill ha. Man kan inte stödja svenskt jordbruk genom att utestänga majoriteten av dem från offentliga inköp.

Svenskt jordbruk behöver förenklat regelverk, sänkta skatter, sänkta kostnader och fungerande myndigheter. Motsatsen ger en fortsättning på den långsamma strypning som gett oss dagens situation. Regeringens förslag matchar det man får i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men samtidigt så får man rannsaka sig noga innan man kan påstå att Alliansen uträttade något varaktigt positivt längre än att bibehålla ett status quo som i sig inte var hållbart.

Detta är svensk jordbrukspolitik. Den behöver förändras på djupet och bli vuxen igen på ett sätt som den inte har varit på de senaste 25 år. Det gäller även den information som konsumenter får och tillgodogör sig själva.

Edward Nordén

Jordbrukspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

Anna Jung

Landsbygdspolitisk talesperson Medborgerlig Samling