Migrationens pris

DEBATT. Landets medier rapporterar dagligen om bilbränder, upplopp, attacker mot polis och räddningstjänst, handgranater, bomber och gruppvåldtäkter. Det sociala priset för den ohållbara migrationspolitiken är väl känt bland landets medborgare, även om den vänstra halvan av den politiska eliten fortfarande lever i ett förnekelsetillstånd.

Sveriges politiker försöker få det att låta som om det handlar om en naturkatastrof utom deras egen kontroll. De försöker nödtorftigt dölja att alla stora samhällsproblem i Sverige är hemmagjorda av fartblinda och arroganta politiker som inte har haft förmågan att se konsekvenserna av sin egen politik.

Moderaternas förhållningssätt belyser på ett intressant sätt hur samhällsdebatten har utvecklats. Under åtta års tid försökte Fredrik Reinfeldts alliansregering dölja att migrationspolitiken medförde några som helst problem. Alliansregeringen (liksom den efterföljande S-ledda regeringen) hävdade att asylinvandringen visserligen kostade initialt, men över tid är den ekonomiskt och demografiskt lönsam för landet. Invandringen skulle rädda våra pensioner och vi skulle få in välbehövlig arbetskraft. Regeringen Reinfeldt stod fast vid denna åsikt fram till slutet av sin andra mandatperiod. Nu inför 2018 års val försöker Moderaterna desperat, och utan några som helst skrupler, skapa distans till den politik de själva har fört. Elisabeth Svantesson har i ett utspel i DN konstaterat att migrationspolitiken inte är lönsam, att den tvärtom kommer att kosta minst 40 miljarder 2018 och att Moderaterna vill att kostnaderna för migrationen ska utredas. Siffran som nämns är dock en grov underskattning av de verkliga kostnaderna, mer om detta nedan.

Nu när effekterna inte längre kan döljas så försöker alla inblandade smita undan sitt ansvar. De statsråd som ingick i Fredrik Reinfeldts alliansregering, och deras politiska tjänstemän, försöker nu två sina händer och hävda att de inte visste någonting. De hade aldrig kunnat förutsäga att problemen som förorsakades av den förda migrationspolitiken skulle bli så här stora.

Låt oss då backa bandet. Att Sverige hade utanförskapsområden var väl känt redan innan regeringen Reinfeldt tillträdde. Att problemen ökade successivt under Alliansens regeringstid, med fler utanförskapsområden och allt grövre kriminalitet, var även det väl känt eftersom det pågick en livfull debatt om detta i landets medier. Alliansregeringen valde dock att ignorera detta. Hur var det då med kostnaderna för den allt mer omfattande asylinvandringen?

Så tidigt som 1999 visade professor Jan Ekberg att invandringen var en avsevärd belastning för samhället p.g.a. låg sysselsättningsgrad. År 2009 genomförde Ekberg en ESO-studie där det framgick att den långsiktiga nettokostnaden för invandringen uppgår till 40–60 miljarder per år. Detta, nota bene, trots att dessa siffror avsåg all invandring, inklusive arbetskraftsinvandring som givit positiva tillskott till staten. Dessa studier torde ha varit väl kända av landets finansminister. Ändå fortsatte Reinfeldt och Borg att prata om den ”lönsamma” invandringen och ljuga för landets medborgare.

Under allianspartiernas regeringsår 2006–2014 beviljades nästan 270 000 nya uppehållstillstånd till asylinvandrare, den grupp av invandrare som har sämst förutsättningar för att kunna lämna ett positivt bidrag till samhället. Annie Lööf, Jan Björklund och Ulf Kristersson ingick i Fredrik Reinfeldts regering och var medskyldiga till den politik som bedrevs. Ingen av dessa har offentligt tagit avstånd från den ogenomtänkta migrationspolitiken, utom möjligen ett visst mumlande från Kristersson. Under hela perioden 2006–2017 beviljades nästan 500 000 uppehållstillstånd av asylskäl utan någon som helst eftertanke hos de politiskt ansvariga.

Officiellt heter det nu att Sverige har stramat upp flyktingpolitiken. Trots detta beviljades 65 000 nya asylrelaterade uppehållstillstånd 2017.

Då återstår frågorna: Hur mycket kostar asylinvandringen och vem ska betala för den? Svaret på den andra frågan är enkelt och självklart. Notan skickas helt enkelt till oss skattebetalare, det finns ingen annan att skicka den till.

Hur mycket kostar då den genomsnittlige asylinvandraren skattebetalarna? Ett flertal studier har gjorts  bl.a. av Joakim Ruist (2015) och Aldén och Hammarstedt (2016). Pensionsmyndigheten har också studerat frågan och kom 2016 fram till att statens kostnader för pensioner kommer att fördubblas p.g.a. invandringen.

Siffrorna varierar kraftigt, från 70 000 per person och år till 1 miljon per person och år för de ensamkommande barnen. Aldén och Hammarstedt kommer fram till att genomsnittsmigranten kostar 190 000 första året efter beviljat uppehållstillstånd, en siffra som sedan sakta sjunker i takt med etableringen, för att efter sju år ligga på ca 95 000 per år. Applicerar vi dessa siffror på de ca 365 000 som beviljats uppehållstillstånd de senaste sju åren kommer vi till en årlig genomsnittlig kostnad om ca 60 miljarder. Ett svindlande belopp som är  ungefär dubbelt så mycket som UNHCR disponerade 2017 för att hjälpa alla världens flyktingar.

Ruists beräkning hamnar på 70 000 per person och år och avser samtliga som befann sig i landet år 2007 oavsett hur länge de har befunnit sig här. Vi har sedan 1995 beviljat nästan 615 000 människor uppehållstillstånd av asylskäl och appliceras Ruists siffra på dessa hamnar vi på en årlig kostnad om ca 43 miljarder.

Det måste också noteras att både Ruists och Aldén och Hammarstedts siffror är minst 5-12 år gamla vilket gör att de i väsentlig grad underskattar dagens kostnader och kostnaderna framgent.

Dock tar ingen av dessa utredningar upp mottagningskostnaderna som i huvudsak Migrationsverket bekostar från det att migranten anländer till Sverige till dess att han/hon har beviljats uppehållstillstånd och går in i etableringsfasen. Dessa kostnader var bara för 2016 ca 59 miljarder. Inte heller tar någon upp kostnaderna för de illegala migranterna som uppehåller sig i Sverige vilkas antal kan uppgå till 50 000 personer.

Det är alltså mycket rimligt att anta att kostnaden handlar om mer än 100 miljarder per år fördelat på stat, landsting och kommun. Ett par rejäla försvarsbudgetar.

Vi skattebetalare kan därför vänta oss både svidande skattehöjningar och kraftiga nedskärningar i offentliga budgetar framöver.

Kostnadsökningarna beror i någon mån på demografiska förändringar. Men den allt överskuggande förklaringen står att finna i den permanent låga förvärvsfrekvensen i den miljonhövdade gruppen av asylinvandrare. En grupp som konsumerar en oproportionerligt stor del av våra välfärdstjänster och som dessutom när de har förvärvsarbete bidrar mindre till statens inkomster än andra.

De sju riksdagspartier som har skapat problemen står nu helt handfallna. Om man inte helt förnekar problemen heter de konkreta lösningarna ”det är inte OK”, ”det är inte acceptabelt”, ”i Sverige ska man arbeta”, ”vi har varit naiva”, ”vi måste…” o.s.v. Ingen konkret handlingsplan som angriper problemen vid roten kan dock skönjas.

Det spekuleras nu inför valet. C, MP och V som går till val på att hälla ännu mer bensin på brasan kan få ett avgörande inflytande, antingen i en vänsterregering eller i en alliansregering. S, M och L har visat sig skamlöst opålitliga och handlingsförlamade och förtjänar inte väljarnas förtroende. SD har stigmatiserats av media och har också en politik inom många områden som stöter bort den liberalkonservativa f.d. alliansväljaren.

Medborgerlig Samling siktar på riksdagen 2018 och samlar nu med hjälp av ett heltäckande, konkret och väl genomarbetat partiprogram alla de besvikna och frustrerade borgerliga kärnväljare som inte finner sin hemvist bland nuvarande riksdagspartier. Välkomna till oss!

Staffan Tjus

Medlem i Medborgerlig Samling

 

MED tycker
Efter många års omfattande asylmottagning bör Sverige – till dess att vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen – införa asylstopp. För framtiden bör vi lägga om migrationspolitiken till arbetskraftsinvandring och kvotflyktingar via UNHCR – där identitet och asylskäl säkrats. Urval ska ske efter vissa kriterier som könsmässig balans och med krav på förmåga till anpassning till svensk kultur, samhälle och arbetsliv. Sverige ska även fortsättningsvis ta emot enstaka dissidenter som behöver en fristad (förutsatt att dessa inte bedriver anti-demokratisk verksamhet eller sprider hatisk propaganda).

 

Med anledning av en viss oklarhet i underlagen har några av artikelns sifferuppgifter uppdaterats från tidigare version.