DEBATT. För en utomstående betraktare måste det framstå som att vi i Sverige lever i fablernas värld. I stället för att se nyktert på verkligheten bygger svenska politiker upp luftslott med sina myter. Problem som kan skjutas på framtiden sopas under mattan och sprickorna i samhällets fundament förnekas bestämt. Genom konsensus och mer eller mindre uttalad kartellbildning kan de stora maktpartierna säkerställa att obekväma frågor hålls borta från agendan och därmed undvika att oroa medborgarna.
Illustrativa exempel på dessa fenomen hittar man utan svårigheter inom exempelvis försvarspolitiken. Lögnerna om neutralitetspolitiken levde i åratal sitt eget liv. Flosklerna om att ”neutraliteten har tjänat oss väl” användes i huvudsak för hemmaopinionen. I Washington, Bonn och Moskva var däremot alla aktörer insatta i detaljerna kring Sveriges faktiska säkerhetspolitik.
Kartellen av maktpartier har under de senaste decennierna bestämt sig för att göra försvarsfrågan till en ickefråga. Redan under nittiotalet påbörjade Göran Perssons s-regering Sveriges totala nedrustning efter Sovjetunionens fall. Försvarsbesluten 2000 och 2004 skulle enligt målsättningen medföra en omställning från invasionsförsvar till insatsförsvar. Problemet var bara att landets politiker då tyckte att det var lämpligt att passa på att ta bort betydande resurser från försvarsmakten. Försvarsmaktens andel av BNP sjönk under dessa år från 1,7 % år 2000 till 1,2 % år 2009. Effekten blev att endast nedläggningen av invasionförsvaret genomfördes. Vi fick inte någon ny fungerande försvarsmakt som kunde ersätta den gamla.
Fredrik Reinfeldts alliansregering fortsatte i samma spår. Fortsatt nedrustning och sänkta försvarsanslag i reala termer. Försvarsministern Mikael Odenberg avgick i vredesmod 2007 efter budgetminskningen. En f d moderat riksdagsman har på Facebook vittnat om hur försvarsfientlig regeringen Reinfeldt var. Under alliansregeringen avvecklades även värnplikten i landet. Statsministern valde även att kalla försvaret för ett särintresse. Reinfeldt, tillsammans med Mp, ansåg som bekant att miljardsatsningarna i stället skulle göras på en helt oreglerad migrationspolitik. Effekterna av detta är väl kända.
Alliansen hade 8 år på sig att bygga upp försvaret, men valde fortsatt nedrustning. I denna regering ingick Annie Lööf, Jan Björklund och Ulf Kristersson. Är det någon som på allvar tror att denna trojka kommer att göra vad som krävs för att bygga upp ett ordentligt försvar om de får regeringsmakten 2018? Hand upp!
Regeringen Löfven har fortsatt den traditionella socialdemokratiska kombinationen av dubbelmoral och pinsam amatörmässighet inom säkerhetspolitiken. Den s-ledda regeringen vägrar envetet att ändra ståndpunkt kring NATO. Däremot vill den gärna ha fortsatta försvarsgarantier från USA, utan krav på motprestation. Dessutom deltar utrikesministern i det naiva och omdömeslösa FN-spelet om kärnvapen, utan att betänka konsekvenserna för Sveriges relation med USA och NATO.
Försvarspolitiken är en av de fundamentala samhällsfrågor som har blivit grovt försummade under lång tid. Ingen regering under den senaste 10-års perioden har gjort ett seriöst försök att återskapa ett fungerande försvar för Sverige. Landet saknar idag förmågan till samlade försvarsinsatser. Vem minns inte ÖB:s uttalande om att vi kan försvara ”delar av landet i en vecka”. När omvärlden gör storskaliga militära satsningar utgör Sverige ett militärt vakuum.
Statens kärnuppdrag handlar om att säkerställa den inre ordningen och att skydda dess medborgare från yttre hot. Vi känner alla till hur det ser ut med den inre säkerheten i Sverige anno 2017: bomber, granater, dödsskjutningar och gruppvåldtäkter. Med den yttre säkerheten är det ännu sämre beställt, vi har bara haft turen att ingen hittills försökt tränga sig på.
Alla länder i vår omvärld rustar upp. Ryssland uppträder mycket aggressivt i Östersjöområdet. Intrång i luftrummet och landstigningsövningar för tankarna tillbaks till det kalla kriget. I Kaliningradområdet har ryssarna placerat ut Iskander-missiler som kan nå mål i Sverige inom 5–6 minuter. Dessa missiler kan vara kärnvapenbärande. Ryssland skulle lätt kunna inta Gotland utan något militärt svenskt motstånd av betydelse.
På kort sikt finns det endast ett sätt att säkerställa Sveriges säkerhet och kontroll över sitt eget territorium. Det är genom att gå med i NATO. Kommer då Sverige att göra detta? Inte med någon del av maktkartellen vid rodret. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna säger blankt nej.
Alliansen då, visst är de för NATO-medlemskap? Visst, på 10 års sikt som Ulf Kristersson uttryckte det häromdagen. Liberalerna och KD är i ärlighetens namn för NATO-anslutning, men det hjälper inte riktigt om de hamnar utanför riksdagen. Alliansen hade dessutom 8 år på sig att lämna in en ansökan om medlemskap, men det verkar som om PostNord hanterat leveransen av ansökan. Den kom aldrig fram till Bryssel.
Utöver medlemskap i NATO krävs en massiv ekonomisk satsning för att bygga upp en militär kapacitet. En höjning av försvarsanslagen till lägst 2–3 % av BNP är nödvändig. Det gäller även att pengarna ska gå till rätt ändamål. Av hävd har svenska staten genom sina massiva beställningar i utvecklingsprojekt subventionerat svensk försvarsindustri i betydande grad. Bl a har man haft kort livscykelhantering i fråga om stridsflygplan, i syfte att bekosta kommande utvecklingsprojekt. Dessvärre kan dessa satsningar inom försvarsindustrin avleda medel som skulle behövas för att förbättra försvarskapaciteten här och nu. I ökad grad behöver därför försvarsmakten köpa färdigutvecklade system på den internationella marknaden för att säkerställa upprustning av den militära kapaciteten i närtid.
Ytterligare en aspekt att beakta är personalförsörjningen. Återinförande av den temporärt avvecklade värnplikten är inte rätt väg att gå när det gäller bemanning av våra stridande förband. Det är bättre att satsa ordentligt på en yrkesarmé där soldaterna erbjuds konkurrenskraftiga löner. För stödfunktioner och civilförsvaret kan man dock med fördel ha någon form av totalförsvarsplikt. Om man därtill tar bort krav på utlandstjänstgöring i krigshärdar skulle man dels spara in betydande kostnader och sannolikt även få lättare att rekrytera soldater. Som läget är i och runt Sverige torde det vara viktigare med svensk militär närvaro i Sverige än i Mali.
För dig som ska gå till valurnorna i september 2018 gäller det då att ställa två viktiga frågor: Vilket parti kommer att klara av att återställa Sveriges försvarskapacitet? Vilket parti har någon som helst trovärdighet inom försvarsområdet? Om man bara sneglar på de partier som sitter i riksdagen idag, så ser onekligen Sveriges framtid rätt dyster ut.
Det finns dock en ny spelare på planen: Medborgerlig Samling, ett borgerligt alternativ för dig som ser igenom charaderna och vill att samhällets problem ska lösas. Partiet är alternativet för dig som är trött på floskler och vill ha handling istället.
Morgan Norberg
Medlem i Medborgerlig Samling
MED tycker
att Sverige ska kunna försvara sitt eget territorium. Vi ska söka medlemskap i NATO och höja försvarsanslagen till 2,5 % av BNP. MED vill även införa en samhällsplikt för både kvinnor och män som antingen genomförs som värnplikt eller som civilplikt inom samhällsfunktioner så som vård eller räddningstjänst.
MED-bloggen 
Håller med om mycket i detta läsvärda debattinlägg, även om jag tycker att det är rätt att återinföra värnplikten, och framför allt har jag en avvikande synpunkt på NATO:
Går det att förneka att NATO har svikit ett löfte till Ryssland/Sovjetunionen, i samband med att Warszawapakten lades ner, om att NATO inte skulle utvidgas till områden närmare ryska gränsen? Går det att, när så inte blev fallet, förvåna sig över att effekten blev misstänksamhet och en alltmer ökad aggressivitet från Ryssland?
Samtidigt har säkerhetsläget för Sverige försämrats avsevärt genom våra regeringars nedrustning/nedläggning av vårt försvar. Det som borde göras först och snarast är att förstärka detta försvar.
Hur kan man vara tvärsäker på att lösningen i övrigt är en anslutning till NATO? Förutom vad vi själva ställt till med genom försvagning av försvaret, skulle det betyda att den part som ursprungligen medvetet lagt grunden för det dåliga säkerhetsläget också anses bäst skickad att lösa detta problem? Känns detta betryggande? Går det inte att ana ”ugglor i mossen” här?
Detta känns snarast som ett moment 22 där det inte tycks finnas någon bra lösning. Borde inte Sverige titta noga på hur Finland hanterar sina försvarsfrågor? Borde det inte vara en fördel att (utan undfallenhet!) försöka förbättra relationerna till Ryssland, istället för tvärtom? Särskilt med tanke på vilka länder som kan tänkas vara ledande i världen i framtiden.
Jag är tills vidare osäker på vad som kan vara den bästa hanteringen av dessa frågor. Det enda jag är säker på är att det är osäkert!
GillaGilla
@Gunnar,
Jo, det går nog att förneka.
Till att börja med gäller det muntliga löften som gavs medan Warszawapakten fortfarande existerade, och även om Sovjetunionen krävde att alla överenskommelser skulle dokumenteras skriftligen, finns ingen sådan förbindelse på papper. Det som var på bordet just då var frågan om huruvida det enade Tyskland skulle bli en fullvärdig NATO-medlem, och som jag förstår turerna, handlade det främst om att ryssarna ville ha ett slags ”no poaching”-överenskommelse, där NATO inte aktivt skulle försöka locka över länder från WP till NATO.
Även Gorbachev har sagt:
Gorbachev tycker för all del också att NATO senare utnyttjade Rysslands svaghet och bidrog till ökade spänningar genom utökningen av NATO, men det är något annat än att säga att NATO bröt sina löften.
För att fullt ut förstå utvecklingen behöver man nog också betänka dels hur Ryssland till stor del agerar som om Warszawapakten (deras ”intressesfär”) fortfarande existerar, och den stora kontrasten i att NATO faktiskt fungerar som en klubb man aktivt måste söka medlemskap i, där beslut skall vara unisona och där varje medlem därmed i praktiken har vetorätt.
Inte alla länder i Rysslands ”intressesfär” tycks vilja tillhöra den, och utifrån ett frihetligt perspektiv uppstår då frågan om man aktivt skall hålla dem utanför på grund av ”andemeningen” i muntliga utfästelser som gjordes i förhandlingar med en organisation som inte längre existerar, under en period då ingen av de inblandade kunde förutse hur framtiden skulle se ut?
GillaGilla
Frågan är huruvida det har någon praktisk betydelse om NATO svikit ett formellt löfte till Ryssland eller om man brutit mot andemeningen i gjorda utfästelser. Resultatet blir rimligen detsamma: ett mer misstänksamt och aggressivt Ryssland.
När det gäller ansökan om medlemskap i NATO från ett f d Warszawapaktsland, borde den hanteras så diplomatiskt, och utan att visa undfallenhet, att resultatet inte behöver förväntas bli ökad rysk aggressivitet. Jag tvivlar på att handläggningen har varit sådan. I så fall får således resultatet anses vara att NATO befrämjar en ständig upprustning, som förr eller senare skulle kunna sluta riktigt illa.
Det borde inte vara uppenbart att Sverige skall medverka i detta. Kan väl inte vara fel att åtminstone först titta på hur Finland gör!
GillaGilla
@Gunnar,
Jag tycker att det spelar stor roll. Mycket av den allmänna attityden i frågan bygger på vad folk vänjer sig vid att höra som oomtvistad sanning.
Personligen tycker jag att det vore värre av NATO att vända länder ryggen, när de skakat av sig kommunismen, reformerat sina politiska och ekonomiska system och visat att de vill bli värdiga partners i ett globalt fredsarbete, på grund av att det skulle vara viktigare att respektera ”andemeningen” i en nära 30 år gammal förhandling med deras forna förtryckare, än att respektera ett fritt folks egen vilja.
Du tycks utgå ifrån att det verkligen funnits ett realistiskt alternativ, annat än att lämna dessa länder i sticket, som inte hade ökat spänningarna. Det verkar mer troligt att Ryssland fortfarande brottas med en imperialistisk självbild
Detta med ryssarnas självbild är ett återkommande tema, även när de själva (inkl Putin) talar: att länder i deras ”intresseområde” skulle föredra NATO framför deras beskydd tycks väldigt svårt att fördra. Förklaringen måste då vara att det rör sig om en ”aggressiv expansion” från NATOs sida, eftersom det är så de skulle ha agerat om rollerna var omvända.
GillaGilla
@ Ulf,
Som jag redan har skrivit är jag osäker på vilket som är bästa sättet att hantera frågan om svensk NATO-anslutning. Det är också anledningen till att jag blir fundersam när jag hör tvärsäkra åsikter om saken.
Jag har inte tänkt mig att NATO skall vända ryggen åt någon som vill bli medlem. Däremot tycker jag att det är rimligt att föra diskussioner även med Ryssland när man vet att de har invändningar. En sådan dialog måste vara bättre än tystnad för den som vill försöka minska konfliktriskerna, samt minska risken att Ryssland ser det som att NATO ägnar sig åt aggressiv expansion.
Att NATO skulle representera ett ”globalt fredasarbete” tål dessutom att begrunda minst en gång extra! En imperialistisk rysk självbild är förstås ingen fördel i sammanhanget. Men kan vara ett argument för att åtminstone försöka undvika konfrontationer!
Jag KAN ha fel, men har intrycket att när det gäller en svensk NATO-anslutning har inget av de NATO-vänliga partierna (inkl MED) för avsikt att vi skall ha någon dialog med Ryssland om hur de ser på saken. Det betraktar jag i så fall som ett närmast oansvarigt sätt att öka de militära konfliktriskerna, med Sverige inblandat. Skulle inte heller tro att det går att tala om att ”respektera ett fritt folks egen vilja”. NATO är en viktig fråga som riskerar att ”krångla till” riksdagsvalet!
GillaGilla
@Gunnar,
Jag utgår ifrån att det pågår dialoger på olika nivåer, där vi vanliga dödliga endast får ta del av vissa. Det är just det som är den centrala poängen med diplomater: att man skall kunna samtala förtroligt utan att allt hängs ut i media.
GillaGilla
@Ulf
Jag skulle inte ”chansa” på att det ”pågår dialoger på olika nivåer”. Kan inte se något som tyder på det. Frågan om svensk anslutning till NATO är för viktig för att riskera att hanteras fel!
Det är knappast ett bra tecken att de som är positiva till NATO ofta agerar oförsonligt gentemot dem som inte har bestämt sig eller som har annan åsikt. (Här tänker jag på alla med någon åsikt, inte bara politiker).
Det verkar svårt att få fram positiva exempel på att NATO skulle representera ett ”globalt fredsarbete”? Vad kan det bero på?
GillaGilla
Jaha, men då lär väl saken vara avgjord. Nato kan aldrig vara så dumma att de släpper in sverige med vetorätt när det finns risk för att såna som Löfven och Wallström sitter i beslutsposition.
GillaGilla
Att höja försvarsanslaget till 2-3 procent av BNP låter naturligtvis kraftfullt och bra. Man får lätt intrycket att med den höjningen så skulle vi vara på den säkra sidan. Men var finns redovisningen av vad vi egentligen uppnår med en sådan höjning?
För en tid sedan skrev Johanne Hildebrandt en ledarartikel i SvD (https://www.svd.se/blott-en-liten-del-av-sverige-kan-forsvaras) om vad en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – skulle innebära. Ett exempel är att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. En armébataljon är en dyr historia. Och bara på det området skulle en tolvdubbling krävas. Vid sidan av allt annat.
Vi måste sluta ge intryck att återställandet av vår försvarsförmåga är en ”quick fix”. http://blogg.skronsakslandet.se/2018/01/15/kommer-ryssen/
GillaGilla
Mot just denna kommentar har jag egentligen ingen invändning. Vårt försvar behöver förstärkas avsevärt och det är klart att det inte är gjort i en handvändning.
Det bör inte hindra att detta nödvändiga arbete sätts igång snarast. Kanske kan det påskyndas genom att vi under en övergångsperiod inte räknar kostnaderna till en blygsam procent av BNP, utan istället satsar mer. Finansierat genom att skära bort kostnader för sådant som vi skulle kunna vara utan.
GillaGilla
(ber om ursäkt om detta är en dubblett, har problem att få igenom kommentaren)
Jag håller i stort med Gunnar Karlén, med vissa tillägg, framför allt så är värnpliktsarmé och yrkesarmé ömsesidigt uteslutande. Kanske ett studium av Schweiz försvar inte vore helt fel. Med fördel skulle man kunna ha en gerillabefolkning som tar vid om eller när den första linjens högtekonologiska och välutrustade yrkesförsfaret brister. En slags ”värnplikt” skulle kunna inlemmas i den obligatoriska skolgången där man börjar med ren överlevnadsutbildning (såsom att slå läger) redan i lågstadiet för att i högre åldrar införa mer rent militära utbildnigsmoment.
Jag är också negativ till Nato-medlemskap. Delvis av just de anledningar som Gunnar tar upp, men också av den enkla anledningen att medlemskap i en allians inte bara ger oss rätt till stöd av övriga alliansen, vi tar också på oss skyldigheter gentemot den övriga alliansen. Jag ser det som att risken att bli indragen i en konflikt därför att man ingår i en allians är mycket större än risken för en konflikt därför att man står utanför.
Att man är neutral är förvisso ingen garanti för att man kan stå utanför en konflikt, av de 11 länder ( Sverige, Finland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz) som föregivit sig vara neutrala i andra världskriget drogs ändå Finland, Danmark, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg och Belgien in i kriget. Sverige, Spanien, Portugal och Schweiz drogs aldrig in i krigföringen.
Man kan ju fråga sig hur det skulle ha gått för Finland, Danmark och Norge om de inte hade varit neutrala utan tagit ställning för de allierade. Skulle de, eller övriga världen, ha klarat sig bättre? Högst tvivelaktigt.
Skulle t.ex. Sverige och Schweiz ha varit betjänade av att inte ha varit neutrala? Hade vi inte varit neutrala under andra världskriget hade vi väl tvivelsutan ha blivit indragna i konflikten.
Vad gäller synen att Nato försvarar oss om vi är med, men skiter i oss om vi inte är med. Man kan ju fråga sig varför Nato skulle vara intresserade av vårt medlemskap. Vi är ett litet skitland som förmodligen inte har något av vikt att tillföra alliansen, bortsett från att det kan vara värdefullt att ha oss med på grund av vårt strategiska läge. Jag misstänker att Natos vilja att försvara oss eller inte avgörs mer av rent strategiska hänsyn som ligger oberoende av vårt medlemskap.
GillaGilla
@Dolf Jag tror som du att neutralitet inte är någon garanti för att stå utanför en konflikt, men jag vill gå längre: Jag tror att det helt saknar betydelse. När Hitler angrep andra länder handlade det om realpolitik, inte om hur ”snälla” eller ”fientliga” länderna var. Ingen angrips för att landet har förbättrat sin försvarsförmåga, oavsett om det har skett genom enbart egen förmåga eller genom att ingå i en försvarsallians. Sak samma när det gäller Ryssland. Och därmed håller jag inte med Gunnar om att vi behöver ”förbättra” vår relation till Ryssland. Den relationen blir inte sämre av att vi gör vad vi kan för att stärka vår försvarsförmåga, inklusive att gå med i NATO. Finns det något problem med att vi gör det dyrare att angripa oss så ligger möjligheten till förbättring helt på rysk sida.
GillaGilla
Det får inte bli missförstånd här, även om jag kanske inbjöd till det genom att fråga om det inte borde vara en fördel att försöka förbättra relationerna till Ryssland.
Då tänkte jag inte bara på det militära säkerhetsläget, utan minst lika mycket på andra faktorer. Ett exempel kan vara att det förefaller klart att Kina gärna skulle se en direkt järnvägslinje till Norden via Ryssland. Borde innebära ett nära samarbete mellan Kina och Ryssland.
Det skulle väl inte förvåna om Kina inom en inte alltför avlägsen framtid blir det ledande landet för utvecklingen i världen. Frågan är om det då är en bra idé att militärt via NATO luta sig mot den ”förlorande sidan”. Neutralitet borde vara bättre!
Upprepar att jag är osäker på vilket som är bästa sättet att hantera NATO-frågan. Möjligen kan det tala för NATO att vår utrikesminister är emot en anslutning. Hon brukar inte ha många rätt i utrikespolitiken. Men jag misstänker att även en sådan till synes pålitlig kontraindikator kan ha sina brister…
GillaGillad av 1 person
Som jag ser det betydelse för huruvida vi blir angripna om vi är med i en allians eller inte. Men går vi med i en allians löper vi övervägande risk att dras med i andras konflikter som egentligen ligger utanför vår egen intressesfär. Vi ser nu hur USA och Turkiet hamnar på kollisionskurs trots att de är med i samma allians. Tänk om Turkiet hade varit allierade med Ryssland. Vad hade hänt då? Allianser är lite som gäng, helt plötsligt blossar ett gängkrig upp bara för att Jocke från Gutter Cats råkade slå Börje från the Jets på käften. Jag tror att allianser som Nato i princip bara är en falsk trygghet. Att gå med i en allians för att få alliansens skydd är lite som att gå till Don Corleone och be om en tjänst. En dag kommer räkningen.
Jag är helt för ett stärkt försvar, men det ska vara vår egen inneboende styrka, inte att vi förlitar oss på storebror.
För övrigt bör man försöka upprätthålla goda relationer med alla i omvärlden. Till och med Nordkorea och Iran. Och den biten blir enklare om man inte är bunden i någon allians. Neutralitet gör också att man kan bli en neutral medlare vid en konflikt och vara en tillflykt och … ge asyl.
Jag hade möjligen kunnat tänka mig en nordisk försvarsallians utan Nato.
GillaGilla
På frågan vad Sverige kan bidra med till NATO är svaret förts och främst det geografiska läget. I dagsläget tycks försvarsberedningen fortfarande tro att ett anfall mot Sverige bara skulle ske i ett anfall mot de baltiska staterna. Varför riskera ett storkrig mot hela NATO när man kan skära av transportvägarna via Östersjön genom att besätta strategiskt territorium hos neutrala stater? Undergrävandet av de baltiska staterna kan därefter ske med hybridkrigets metoder genom propaganda, ekonomisk krigföring och beväpning av statsfientliga minoriteter. Tror någon att NATO övar på Gotland för Sveriges skull? Det är för att kunna göra jobbet vi längre klarar själva. Det är sant att återtagandet kommer att ta tid och kosta enorma summor. Det borde 7K ha tänkt på när de avrustade försvaret.
GillaGilla
Givetvis måste Sverige gå med i NATO, med tanke på att Ryssland nyligen attackerade Storbritannien med kemvapen så tror jag vi behöver ingå i en större allians..
Enda realistiska alternativet är en europeisk försvarsunion, en försvarsunion med Finland eller hela norden är långt ifrån tillräckligt.
GillaGilla
Det påstås att det var en rysk attack. Det är inte samma sak som att det är det.
GillaGilla