Den i förtid bortgångne journalisten och författaren Anders Isaksson gav 1994 ut en bok med titeln Alltid mer, aldrig nog: medborgaren, staten och välfärden. I den beskriver han hur välfärdsstaten alltid kan göra mer, men problemet är att den inte kan göra nog. Han beskriver en stat som i ändlösa mått vill vara till lags. Men ju fler åtaganden staten tar på sig desto större blir anspråken på den. Redan Tage Erlander såg problemen och betecknade det med de stigande förväntningarnas missnöje d.v.s. att folkets ökade välstånd ledde till ökade krav på samhällsinsatser. Trots att samhället blir rikare och människor får det bättre så finns det ett missnöje bland medborgarna. Ett missnöje med att det inte går fort nog och att staten inte tillgodoser kraven. Det finns ständigt ett nytt samhällsproblem som pockar på uppmärksamhet och måste åtgärdas. Ständigt någon orättvisa som av barmhärtighetsskäl måste undanröjas. Det finns alltid någon service som behöver utökas och förbättras genom kraftfulla åtgärder. På det sättet har vi skapat en svällande välfärdsstat som till slut riskerar att knäckas av sin egen tyngd, vilket också Isaksson förutspådde i sin bok.

För att motverka en sådan utveckling behövs balanserande och återhållande intressen som säger stopp. Intressen som ser till helheten och inte enbart till delarna. Vidare behövs ansvarstagande politiker. Men politiker har inte enbart staten för sina ögon utan de drivs även av sina egna syften – egenintresset. Den stora drivkraften hos politikerna är att röstmaximera, att bli omvalda eller valda. Och ett enkelt sätt att bli vald är ju som bekant att tillgodose så många rop som möjligt. Våra folkvalda klarar dessvärre inte av att hantera det gemensammas pengar utan springer på varenda boll som ger uppmärksamhet och gynnar deras personliga vinning.

Vi, svenska medborgare, har gemensamt kommit fram till att det finns vissa saker som sköts bäst av det gemensamma som t.ex. vägar, polis och försvar och som vi finansierar via skatter. På grund därav har vi skapat vår stat och ett samhällskontrakt har slutits mellan stat och medborgare. Våra folkvalda ska sedan på medborgarnas uppdrag göra avvägningar av hur våra gemensamma samhällsresurser ska användas i den årliga budgetprocessen. I denna process rör de sig på vårt uppdrag mellan å ena sidan och å andra sidan. Vi står mellan avvägningsproblem mellan en stat som å ena sidan prioriterar sina grundläggande åtaganden och å andra sidan medborgarnas många gånger ytterst diversifierade krav. Politik handlar om att prioritera. Och vi har valet att prioritera mellan en minimal stat, en s.k. nattväktarstat där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet och sedan längs med skalan bort mot den stora tunga välfärdsstaten.  Idag befinner sig Sverige långt bort från den s.k. nattväktarstaten. För att få perspektiv kan vi se att utgifterna för samhällsskydd, rättsskipning och försvar står för endast 5 procent av de totala offentliga utgifterna vilka i sin tur motsvarar nära hälften av den samlade produktion i landet. Den största delen av de offentliga utgifterna, 42 procent, går till transfereringssystemet, det vill säga de olika bidrag som hushållen får från den offentliga sektorn. Vårt system med en stor tung välfärdsstat har som tankestruktur att alla bidrar efter förmåga och får efter behov.  I teorin vilar modellen på en symmetri mellan ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Men denna symmetri är numera bara retorisk och teoretisk för i verkligheten råder en fundamental obalans mellan den enskildes rätt att få sina behov tillgodosedda och statens förpliktelser att tillgodose dem. Asymmetrin mellan statens skyldigheter och medborgarnas krav driver utnyttjandet och gör det rationellt att tillägna sig förmåner då andras pengar alltid är billigast.

Nyligen blossade debatten upp när en av de som bidrar ställde sig frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” Moralens väktare ryckte ut på bred front och ondgjorde sig över bristande skattemoral. Även om spörsmålet inte var en diplomatisk höjdpunkt är frågan helt relevant att ställa sig. Den påminner oss om att Sverige tillhör medborgarna och att staten är medborgarnas tjänare som ska hållas under uppsikt av uppmärksamma medborgare. Frågan belyser också på ett ytterst relevant sätt hur vi ser på absoluta egendomsrättigheter. Nämligen våra rättigheter till äganderätt över oss själva. För grundfundamentet är alltid att om någon ska ha rätt att inkräkta på vår person eller våra ägodelar måste vi gjort ett medgivande till det. Men ingen kan med bästa välvilja påstå att vi gett politikerna ett s.k. carte blanche att förvalta våra pengar utefter eget huvud utan att ifrågasättas. Så frågan är relevant i sig men också för det faktum att våra gemensamma skattepengar inte används enligt det upprättade kontraktet idag. En stor del av den offentliga budgeten läggs idag på verksamheter som tar resurser från det staten i och med samhällskontraktet med medborgarna egentligen ska syssla med, de s.k. kärnverksamheterna. Så en rimlig fråga skulle även kunna vara ”Vad fan får jag inte för pengarna?”

För att ändra den här utvecklingen behövs andra politiker. För om någon tror att de politiker som varit med om att skapa problemen även är de som kommer lösa dem, då är de med förlov sagt naiva.  Vi behöver också se annorlunda på rollen som politiker. En politiker är folkvald för en viss period och politikerrollen får aldrig betraktas som ett yrke och framtida karriärväg. Vi behöver därför begränsa politikers möjlighet att sitta vid maktens grytor år efter år. Detta bör gälla för alla politiska nivåer i de olika församlingarna.

Vi behöver modiga och ansvarsfulla politiker som ser och vågar stå upp för att ekonomin är en restriktion och kan stå emot ropen som skallar om orättvisor och mer transfereringar. Här behöver vi rita om den politiska kartan där vi som ser på jämlikhet och rättvisa på ett annat sätt än primärt en skillnad i inkomst och levnadsstandard, får större utrymme. Vi måste inom socialförsäkringssystemet närma oss gör din plikt kräv din rätt igen. Begreppet har idag devalverats till att endast innehålla kravmomentet.  Att minska transfereringarna mellan hushållen bör vara av primärt intresse. En del i detta är att sänka skattenivåerna så att hushållen får behålla en större del. Det leder även till ett ökat egenansvar.

Vi behöver politiker som respekterar den personliga äganderätten och inte står på barrikaderna och ropar att medborgarna ska öppna sina hjärtan för människor som står utanför det slutna svenska samhällskontraktet. För ingenting är lättare att spendera än andras pengar och ingenting är lättare att kräva än andras uppoffringar.  Just därför bör demokratins förtroendevalda politiker upphöra med att moralisera över medborgarnas hjärtestatus.

Genomförs ovan nämnda åtgärder kommer den gemensamma välfärdsstatens ryggsäck att minska och det är vi och kommande generationer ytterst betjänta av.

Thomas Hodin,

Vice ordförande för Medborgerlig Samling Kalmar län

 

MED tycker
MED anser att den offentliga sektorn måste koncentrera sig på kärnverksamheten. Svällande byråkrati och bidragsgivning till civilsamhället och näringslivet måste motverkas. De största
utgifterna finns dessutom inom socialförsäkrings- och bidragssystemen, inte inom de egentliga välfärdstjänsterna. Här har de folkvalda – oavsett partifärg – svikit medborgarna. Att ett ändamål är gott betyder inte att det allmänna måste hantera och finansiera olika åtgärder och projekt.
Antalet myndigheter i Sverige bör minskas kraftigt. I vissa fall kan sammanslagningar ske, i andra fall kan hela verksamheten avslutas, då den är överflödig.
Läs mer i MEDs idéprogram.

4 thoughts on “Välfärdsstaten, moralen och vad fan får jag för pengarna?

  1. Utmärkt skrivet! Inom ramen för ämnet måste det även vara fel att pensionärer efter ett långt liv ofta kan behöva bidrag för att överleva. Vissa partier tycks anse att lösningen är ännu mer bidrag. Något som bör vara helt fel väg att gå!

    Gilla

  2. Större rotation på politiker behöver kombineras med högre kompetens inom förvaltning. Därtill ett tjänsteförvaltareansvar.

    Gilla

  3. Mycket lovvärda betraktelser och idéer i detta inlägg. Visst behövs det vakna, aktiva och engagerade medborgare som håller ett öga på politikerna och det som sker inom politiken. Men i botten som samhällets grund måste det också finnas en konstitution, eller författning som vi brukar säga i Sverige. Den svenska Regeringsformen från 1975 är ett hafsverk utan värde som författning. Innehållsmässigt är den torftig och menlös samt estetiskt och språkligt närmast att jämföra med en lokal ordningsstadga.

    Den gamla Regeringsformen från 1809 var å andra sidan en ljuvlig pärla, präglad av både snille och smak, både i fråga om innehåll såväl som i form. Dess brist låg helt på det principiella planet. Den byggde inte på den välsignelsebringande maktdelningsläran, som den i Frankrike och framför allt den i Amerikas Förenta Stater. I Sverige idag har man hamnat i den omöjliga sitsen att inte ha en skarp rågång mellan den lagstiftande makten och den exekutiva makten. Till råga på allt finns det ingen balanserande tredje kraft – i form av den dömande makten – överhuvudtaget inskriven i vår författning.

    En ny helt författning är en absolut förutsättning för ett nytt framtidsinriktat Sverige, men en sådan måste också kompletteras med en författningsdomstol. Vi bör inte välja USA:s modell, där Högsta Domstolen har den rollen, utan snarare välja en modell som den tyska, där man har en renodlad författningsdomstol. Den viktigaste frågan för Sverige i sammanhanget blir att fundera på hur och av vem medlemmarna i författningsdomstolen ska utses. Alla exempel i världen är behäftade med betydande brister, därför att medlemmarna antingen utses av statschefen, regeringen eller parlamentet. Därigenom blir inte det viktigaste kravet för domstolen uppfyllt, nämligen dess oavhängighet som självständigt maktdelningssubjekt.

    En lösning skulle kunna vara ett domarekonsistorium bestående av landets sex hovrättspresidenter, två framstående rättslärde från Uppsala respektive Lunds universitet samt tre justitieråd från Högsta Domstolen, där församlingen inom sig utser sin egen primus inter pares. Om Sverige skulle skaffa sig en helt ny författning samt en författningsdomstol enligt ovan beskrivna modell, återstår ett betydande problem som vårt grannland Polen just nu brottas med. Inte bara för inrättandet av en förvaltningsdomstol utan även för att säkra en god rättsordning och ett helt oberoende domstolsväsende för det framtida Sverige, måste samtliga nuvarande justitieråd i Högsta Domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen tillsammans med samtliga hovrättspresidenter bytas ut. Dessa är vare sig lämpliga eller värdiga, och i ett nytt framtidsinriktat Sverige skulle de vara helt obrukbara.

    Gilla

  4. Oerhört förvånande att bara 5 % av de offentliga utgifterna läggs på statens primäruppgifter dvs inre och yttre säkerhet. Här måste det bli en ändring. Statens makt måste minska och en översyn göras av vad skatterna går till. Varför ska tex föreningslivet ha bidrag kan man undra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s