DEBATT. Det har länge varit populärt bland politiker att skryta om hur mycket man låter utbildningssystemen expandera. Under tiden som Leif Pagrotsky var utbildningsminister fanns till och med ett kvotmål om att varannan person i varje årskull skulle vara högutbildad. Någon större notis om huruvida det fanns någon verklig nytta med alla dessa högutbildade människor togs inte. Detta har bland annat belysts i SVT-dokumentären ”Studier utan poäng” som sändes för cirka tio år sedan.

Den stora volymökningen för eftergymnasial utbildning har lett till försämrad kvalitet, men även kvantiteten är ett problem i sig. Högre studier, som tidigare var närmast synonymt förknippat med en säker och bra arbetsmarknad, har nu allt mer fått karaktären av ett arbetsmarknadspolitiskt projekt, vid sidan av att vara en prestigefråga för politiker. Professor Mats Alvesson har beskrivit detta mycket förtjänstfullt i artikeln Utbildning är lösningen. Vad är problemet?.

Problemen med denna typ av massutbildning är flera. Dels är utbildning i Sverige kraftigt skattesubventionerad, vilket innebär att en stor del av notan för detta AMS-projekt faller på skattebetalarna. Dels innebär studier för de enskilda studenterna också att många av dem kastar bort flera år av sitt liv på utbildningar som inte ger någon rimlig avkastning. Det handlar både om att många skuldsätter sig hos CSN, men också om förlorade inkomster av arbete som de hade kunnat ha om de hade sökt jobb istället.

Att högutbildade ändå har en bättre arbetsmarknad än lågutbildade kan i stället förklaras med selektionseffekter. Personer som väljer att slutföra en lång utbildning har visat prov på disciplin och uthållighet. Personer med mycket låg utbildning är troligen också utlandsfödda som är dåligt integrerade i det svenska samhället på andra sätt. I äldre årgångar var också andelen högutbildade mindre än idag, varför deras mer gynnsamma position drar upp snittet för gruppen högutbildade som helhet.

Tittar man på statistik så finns det flera källor som visar att ca 67 procent av de som genomgår någon form av eftergymnasial utbildning hittar ett arbete som motsvarar deras utbildning inom ett år. Någon statistik över en längre period är svår att finna, vilket får anses vara anmärkningsvärt givet de volymökningar som har genomförts. Det innebär i alla fall att var tredje student hinner gå ett helt år utan att hitta ett relevant arbete, och sen läggas till den arbetskraftsreserv som ökar ytterligare när nästa årskull kommer ut. Tittar man på grundläggande examen i olika kategorier ser man att utbildningar inom vård och medicin har den bästa matchningsgraden på nästan 90 procent. Tekniska utbildningar på grundnivå ligger på bara drygt 60 procent och alla andra kategorier ligger än sämre till enligt Högskolekvalitet 2012: Får studenter jobb efter examen?. Dessa siffror kan naturligtvis ifrågasättas, då de bara avser studenter som har fått arbete inom ett år efter examen men å andra sidan finns det personer som hoppar av en utbildning och ändå får ett jobb med anknytning till ämnet. Skulle man se på examinerade personer under en längre tidsperiod och räkna i helårsekvivalenter så hade statistiken gett bättre svar.

Ett annat problem generellt är att vi har en väsentlig del av arbetskraften som är överutbildad. Det innebär att dessa har konsumerat utbildningsresurser som sedan inte nyttjas. En person som jag studerade med har kört truck och fått betala av en skuld på en kvarts miljon för en utbildning som inte gav honom någonting mer än brustna drömmar. Trots att jag själv tillhör kategorin överutbildade, så tillhör jag de som har kunnat minimera skadan genom att vara förutseende. Redan på ett tidigt stadium insåg jag att propagandan om att utbildningars förträfflighet var överdriven. Jag har alltid arbetat vid sidan om mina studier och har därför kunnat undkomma den typen av skuldfälla som många andra överkvalificerade akademiker sitter i. När man diskuterar problemet kring akademiker som inte hittar jobb har jag också anat ett visst mått av stigmatisering på individnivå, vilket gör att det här kan vara en grupp som inte vill dra till sig så mycket uppmärksamhet varken till sig själva eller till samhällsproblemet. Själv anser jag mig ha ytterst lite att dölja och vill därför bryta tystnaden kring frågan.

Ska man se på det större problemet med obalanser mellan arbetslösa och bristyrken, så måste man också inse utbildningssystemens begränsningar. Inget utbildningssystem kan spotta ut kvalificerade akademiker och yrkesutbildade med fem års erfarenhet. Min erfarenhet av att söka jobb som VVS-ingenjör och prata med arbetsgivare är att det finns en viss flaskhals i att många organisationer bara kan ta in ett visst antal nyutbildade med hänsyn till lönsamhet, befintliga personer som kan vara handledare etc. Flaskhalsar är ett problem i vissa branscher, men i andra branscher kan det också finnas problem med bristande intresse och förkunskaper hos studenterna. Ett annat problem är att många företag inte vill utbilda folk som sen hoppar vidare till konkurrenter eller startar egna företag när de har sugit ut en massa resurser i form av internutbildning. En lösning kan vara en mer brant lönesättning, där anställda får en lägre ingångslön och sen höja sin lön i etapper i form av lojalitetsbonus. En annan lösning kan vara att internutbildningar får betalas av med ett visst antal tjänsteår, eller med en skuld hos den som själv byter arbetsgivare innan avbetalningstiden. Det har skrivits många artiklar om företags rekryteringsproblem, så företagen borde rimligen ha en morot till att ändra på sina ersättningssystem.

Slutligen finns det en mängd utbildningar som inte leder till produktivt arbete, som genusteoretiker, historiker och andra mer abstrakta inriktningar. Det har även uppmärksammats i debatten att det lärs ut kurser i Harry Potter. Det mest rimliga vore att dessa utbildningar får sänkta eller inga stöd av staten utan får betalas av den som vill läsa dem.

Några konkreta åtgärder för att komma till rätta med problemen kan bli följande:

  • Kraftiga nedskärningar i volymerna för vissa utbildningsprogram. På vissa orter bör kanske hela utbildningar få stänga ner under några år. Vi har ett stort överskott som skapades under flera år som också agerar som reserv idag och bör tas tillvara.
  • Lägg helt ner vissa utbildningar i statlig regi.
  • Ålägg alla statliga högre utbildningar att föra och publicera statistik över matchningen från tidigare årskullar uttryckt i helårsekvivalenter, den statistiken ska finnas lätt tillgänglig för presumtiva studenter i rekryteringsbroschyrer. Uppmana även privata utbildningsinstitutioner att göra detsamma.
  • Ha som mål att nå balans mellan utbud och efterfrågan på marknaden för högutbildade personer. Matchningsgrader på lägre än 90 procent bör ifrågasättas. Tillåt skolor att genomföra test och intervjuer med kandidater för att kontrollera att de har förutsättningar för att klara utbildningen.

Leo Sundberg

Styrelseledamot för Medborgerlig Samling Malmö

 

MED tycker
Forskning och högre utbildning ska syfta till att utveckla ny kunskap som behövs för att ta vara på framtidens möjligheter och möta dess problem, samt till att förse samhället med kvalificerad och efterfrågad arbetskraft. Därutöver har universiteten en viktig roll som förvaltare av en lärdomstradition som är omistlig för vårt lands välgång i djupare mening.
Resurstilldelningssystemen för såväl forskning som högre utbildning måste förändras för att i största möjliga mån premiera kvalitet före kvantitet.
För att bättre ta tillvara individers olika förutsättningar och möta samhällets behov av arbetskraft ska yrkesutbildningar i högre grad bli professionsanknutna och flyttas från den forskningsbaserade universitetsmiljön till yrkesinriktade högskolor. Alla ska inte tvingas att bli akademiker.
Medborgerlig Samling håller för närvarande på att ta fram ett Universitets- och högskolepolitiskt program som kommer att innehålla mera detaljerade förslag på området.

7 thoughts on “Dags att låta utbildningssufflén pysa ihop

  1. Håller i stort sett med men det är livsfarligt för framtiden att riskera att historia som universitetsämne och forskarämne krymper ihop till ett minimum för att det skall leva på egna resurser.Historia ger förutsättningar för att kunna analysera nutiden och för att kunna göra riktiga konsekvensanalyser innan beslut i viktiga frågor,Ser man historia som ett kontraproduktivt universitetsämne är man verkligen ute på hal is.Det är i mycket hög grad produktivt men på ett annat sätt än en del andra ämnen.

    Liked by 2 people

    1. Hej Helena! På denna punkt skiljer sig Leo Sundbergs syn från Medborgerlig Samlings idéprogram. Där står att: ”Därutöver har universiteten en viktig roll som förvaltare av en lärdomstradition som är omistlig för vårt lands välgång i djupare mening.”. Med det avses just ämnen som historia. Detta är ju en debattext vilket innebär att en medlem kan avvika från partilinjen lite grann.
      Med vänlig hälsning / Monika Råberg Hellsing, medlem av bloggredaktionen

      Liked by 1 person

    2. Helena, jag själv tycker att historia är ett fascinerande ämne och det var mitt favoritämne upp till hela gymnasiet. Men de flesta har varken direkt nytta av, eller intresse för, ämnet. Det är enligt mig ett ämne man bör kunna studera vid sidan av ett arbete som betalar sig, på samma sätt som litteratur (som inte heller saknar egna värden).

      De som jag kan tänka mig bör ha nytta av historia är politiker, journalister, författare och forskare. Det finns gott om historialitteratur att köpa och läsa för den som har intresse för det.

      Slutligen ska vi komma ihåg att vi står inför något som kan bli en mycket lång och hemsk lågkonjunktur. Vi vet inte om det ens kommer gå att ordna mat och husrum för alla längre (de permanent hemlösa är ju redan en stor grupp idag i en högkonjunktur). Att utbilda heltidshistoriker i ett sånt läge menar jag blir en felaktig prioritering från det offentliga. Privata utbildningar som betalas med privata pengar ska vi inte ha åsikter om.

      Gilla

  2. Den svenska utbildningsmarknaden är mer eller mindre helt fri utan styrning av statsmakterna kring vilka program som skall erbjudas och i vilka volymer. Detta kan definitivt leda till de fenomen som artikeln tar upp. Att utbilda sig inom ett område för att det är ”modernt och inne” kan vara förödande för individen. Som liberalkonservativt parti kan man då fundera på vilken del som ska lyftas fram mest i denna fråga. Liberala tanken med individens eget ansvar eller den konservativa med något större grad av styrning?

    Gilla

    1. Ja, men den liberala tanken vore i så fall ungefär som Leo skriver:

      Det mest rimliga vore att dessa utbildningar får sänkta eller inga stöd av staten utan får betalas av den som vill läsa dem.

      Det har blivit en rätt vanligt förekommande argumentationsstil att något är ‘tillåtet’ först när staten går in och betalar för det – helt eller till stor del. Och om skattetrycket är så högt att gemene man inte har råd med en Harry Potter-kurs för det som blir över, så blir argumentet tyvärr till stor del sant.

      I det läget torde det behövas en rejäl dos konservativ kontroll för att banta ned det offentliga utbudet – och därmed skattetrycket – tills folk faktiskt har råd att välja fritt med sina egna pengar.

      Ytterligare en konservativ aspekt på det hela är att människor ju blir beroende av det system de lever i, så att bantning av skattefinansierade system nästan garanterat kommer att drabba någon grupp negativt – åtminstone kortsiktigt. Förändringarna behöver därför vara gradvisa och långsiktiga, uppbackade med en uthållig idédebatt och konkreta uppföljningar.

      Alliansen fick nästan till det, men tappade IMHO bort det där med idédebatten.

      Gilla

      1. Exakt hur styrningen skapas är tycker ajg underordnat, men någon form av styrning utöver det som finns idag vad gäller utbildningar på såväl gymnaisenivå såväl på högskola och universitet vore välgörande. Idag sker styrningen möjligen i totalt antal platser men du får arrangera valfri utbildning inom beviljad volym.

        Gilla

    2. Det är en bra fråga. Ja, individen har också ett ansvar, men våra skattepengar har använts på ett sätt som verkligen inte gör det lätt att göra informerade val, särskilt för ungdomar som inte är vana vid att leta efter fakta i diverse utredningar. Statliga skolor kan göra en massa mindre välgrundad reklam om att ”den här utbildningen leder till jobb och är jättebra” i sina broschyrer som de trycker i händerna på naiva ungdomar, medan siffror är svåra att finna (rapporten var ju t.ex. från 2012 och utförd av en privat branschorganisation). Men sen är det ju också så att staten har varit styrd av politiker som inte har haft intresse av ren nytta, utan av andra mål som prestige eller att dölja arbetslösheten.

      Ett annat problem är att föräldragenerationen, som kanske utbildade sig på 60-talet, har en helt annan bild av högre utbildning eftersom det fungerade mycket bättre på den tiden.

      Hade statistiken varit lika tillgänglig som lärosätenas propaganda hade jag haft lättare att acceptera att man får ta sitt eget ansvar. Sen är det alltid ett problem med att folk får leka med andras skattepengar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s