Regeringen undergräver långsiktigt respekten för asylrätten, rättsstaten och stödet för flyktingar

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge hävdat att asylrätten är oumbärlig, ändå frångår man efter dagens beslut om s k ensamkommande i grunden dess principer. I stället för att hjälpa de mest behövande och utsatta i världen ger man en extra möjlighet att stanna i landet för många som över huvud taget inte uppfyller villkoren och t o m fått avslag i flera rättsinstanser. Detta är en oerhört opportunistisk politik, utan varje långsiktig analys av kostnader, s k pull factors och andra konsekvenser för asylpolitiken. Man tycks inte ens förstå hur detta skadar tilltron till systemet och viljan att välkomna fler asylsökare i framtiden. Prioriteringarna i förhållande till behoven i världen blir också väldigt skeva.

Ordning och reda i migrationspolitiken, har Stefan Löfven försäkrat det svenska folket. Nej ska vara nej, har ministrar intygat. Den som får avslag måste återvända, har alla i regeringen intygat. Samtidigt har utländska medborgare, som vistats i Sverige illegalt, tillåtits att tillsammans med aktivister på gator och torg demonstrera mot våra lagar och dess tillämpning. Människor som inte ens haft rätt att befinna sig här, har kunnat utnyttja demokratiska rättigheter för att förändra svensk politik, för att själva få fördelar. Det är oerhört provocerande för rättskänslan. Det har blivit uppenbart att alla inte har samma värde, utan att några ska särbehandlas.

Flyktingkonventionen och asylrätten tillkom efter andra världskrigets fasor med historiens värsta folkmord och en tid då miljontals människor hade deporterats från sina hem av politiska skäl. Den var avsedd att gälla människor, vars liv svävade i omedelbar fara, där man personligen hotades eller förföljdes. Nu missbrukas detta livräddande instrument för att ge en viss kategori personer chans till utbildning och uppehälle på mottagarlandets bekostnad. Detta är en helt orimlig och inkonsekvent politik, närmast ett hån mot de motiv som ligger bakom att asylrätten finns. Nu kringgås dess avsikter å det grövsta.

Det är lätt att fatta sympati för en människa som har tagit sig långväga och har en dramatisk berättelse om sitt liv, men lag och rätt handlar inte om känslor, utan om juridik – just för att uppnå rättvisa och att alla ska behandlas lika. När strömmen av migranter tilltog varnade många för att kapaciteten skulle slå i taket. Detta ville regeringspartierna och andra inte lyssna till. Asylrätten var inte möjlig att reglera hette det, vad gäller mottagandet i Sverige. När nu många fått vänta lång tid anser man plötsligt att detta i sig själv ska berättiga någon att få stanna, trots avslag. På detta sätt visar man tydligt att den hållning man tidigare intog var otillständig; asylrätt förvandlades därmed från möjligheten att söka en fristad till rätten att få stanna i ett främmande land för helt andra ändamål.

En retroaktivt rättslös, oförutsägbar ordning. Eller oförutsägbar förresten? Tolkningen ute i världen blir nog snarare just att det är förutsägbart, att i Sverige får man stanna, bara man kommer in i landet och förlänger processen så länge som möjligt, protesterar och engagerar demonstranter för sin sak. Ett totalt godtyckligt system, som riskerar att skapa ännu fler problem på sikt, då signalerna blir rakt motsatta de Sverige borde sända världen, efter en period av överansträngd mottagning och växande problem med segregation och parallellsamhällen.

Föreställningen att asylsökare som vistas i landet i 15 månader skulle ha ”rotat sig” är märklig, även om man hunnit lära sig språket och fått vänner – hur många människor som studerar eller en tid arbetar i utlandet eller besöker vänner är inte i en sådan situation, utan att man måste stanna i landet för all framtid, med rätt till fortsatta studier och arbete? Det är ett fullständigt irrelevant skäl för att få uppehållstillstånd och tillgång till gratis utbildning. Studenter brukar i regel få stå för sitt eget uppehälle själva och visa upp kvalifikationer för tillträde vid lärosäten. På samma sätt är den vänskap som uppstått med värdfamiljer, lärare och annan personal, som mött gruppen ”ensamkommande” inte något som kan spela någon roll i ett rättssamhälle som värnar asylrätten.

Det regeringen helt glömt bort är hur rättvist alla som redan återvänt anser att denna andra chans för dem som stannat är. Och hur alla som avstått att komma, för att de visste att de saknade asylskäl, men nu kanske bittert ångrar att de inte tog chansen? Det som i förstone verkar humanitärt blir djupt orättvist i andras ögon. Att migranter utan skyddsbehov nu kan vistas i Sverige och försörjas här, bara för att de när de anlände uppgav att de var minderåriga (oavsett vilken deras verkliga ålder är) är rejält stötande för rättsmedvetandet.

Att ta ansvar för migrationspolitiken är inte att ständigt göra undantag, tolka asylrätten mer vidlyftigt än alla jämförbara länder och lappa och laga efter tillfälliga opinioner och sentimentala bevekelsegrunder. Det skapar heller inte en mer rättfärdig värld.

Låt dem med avslag återvända. Något annat kan vi nämligen inte stå ut med i det långa loppet.

Staffan Gunnarson,

Talesperson för EU- och migrationsfrågor för Medborgerlig Samling