För tre år sedan sköts en av mina gamla kurskamrater från universitetet i Göteborg ihjäl på öppen gata i Kabul, journalisten och Sveriges Radio-reportern Nils Horner. Afghanistan är ett land där mycket krig, oro och våld har förekommit de senaste 40 åren. Det allmänt osäkra läget gör emellertid inte att det saknas utländska journalister, biståndsarbetare med flera som har verkat där under många år, förutom landets egna 35 miljoner invånare. Det är hårt och kan vara farligt i Afghanistan, men alla är för den skull inte personligen hotade till livet eller kan automatiskt hävda asylskäl, något många i Sverige verkar tro.

Förra sommaren passerade jag en badplats i västra Stockholm, där ett gäng afghanska killar spelade beachvolleyboll på stranden. De såg alla ut att vara någonstans mellan 18 och 30 år gamla, vältränade i moderiktiga sportkläder och solglasögon. Troligen kom de från det närliggande hemmet för ”ensamkommande flyktingbarn”.

Dagen efter lyssnade jag till ett radioreportage som berättade att närmare 6 miljoner afghanska flyktingar hade återvänt till sitt hemland under senare år, i en omfattande frivillig repatrieringskampanj under överinseende av FN:s flyktingkommissariat. Bland annat intervjuades en kvinna med barn, som under en tid befunnit sig i Pakistan. Detta kändes spontant väldigt märkligt. Kvinnor och barn tillbaka i Afghanistan för att leva och återuppbygga landet. Unga män som samtidigt lämnar för att i Sverige få gratis utbildning, uppehälle, tandvård, gymkort m.m. till en kostnad av över miljonen per person och år. Hur är det ens möjligt med sådana perspektiv och prioriteringar i världen?

På våren samma år hade en god vän till mig glatt meddelat att nu ”hade hon en afghansk kille boende hemma hos sig”. Han sade att han var 16 år, men hon förstod att han var en bit över 20 (hon har själv söner i samma ålder). Hon visste även att hans asylskäl inte var tillräckliga. Hans redogörelse tycktes vara en standardiserad berättelse om att fadern dödats av talibaner, att han tvingats fly och senare kommit ifrån mor och syskon och tagit sig hit på egen hand. Jag invände, att så är det väl ändå inte som asylrätten ska utnyttjas? Den borde reserveras för verkligt skyddsbehövande och hotade personer för att inte urholka sin legitimitet. Hon verkade inte tycka att det var något problem.

Det är många som ger intryck av att inte anse det vara något problem med rättssystem, resurser och engagemang som används för helt andra ändamål än vad de är avsedda för. Vissa politiker och aktivister inom rörelser som ”Låtdeungastanna” och ”Vistårinteut” verkar på fullt allvar mena att empati och känslor ska lösa svåra politiska och rättsliga frågor. Det kan låta sympatiskt, men skulle om det tillämpades öppna för katastrofalt godtyckliga och ohållbara beslut, som skulle underminera demokratins och rättsstatens legitimitet.

#UngiSveriges företrädare Fatemeh Khavari‏ tonade i veckan ned talet om att alla afghaner riskerar att fysiskt dö om de sänds tillbaka, vilket många felaktigt kategoriskt hävdat. Hon twittrade apropå reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning ”psykisk död = livlös = asylskäl”, som om ett subjektivt angivet psykiskt tillstånd skulle berättiga människor till privilegiet att kunna kräva skydd i främmande land. Att en enorm besvikelse drabbar den som önskat – och kanske även förespeglats – en framtid i Väst, när avslagsbeslut är fattat, är lätt att förstå. Ändå kan man inte blanda juridik och känslor på detta sätt.

Sedan har Khavari och andra tydligen inte alls reflekterat över vad som skulle hända om mentala tillstånd hos människor skulle avgöra vad som är rätt och fel. En helt irrationell och farlig inställning. Vilka känslor ska tas hänsyn till, på vilken moralisk, politisk, vetenskaplig, ekonomisk eller social grund? Ett rättssamhälle måste alltid bygga på en så objektiv tolkning av lagen som möjligt, inte enskilda personers påstådda upplevelser, sympatier eller antipatier. Det tjänar i slutändan också alla reella flyktingar på, vilka inte ska behöva vara avhängiga tillfälliga opinioner i det ena eller andra landet.

Invandrarverkets förra generaldirektör Christina Rogestam vädjade också till empati i ett debattinlägg i SvD. Hon önskade amnesti för alla ungdomar som kom som asylsökande för två år sedan, eftersom våra myndigheter ”inte klarat sitt jobb”. Detta är ett senkommet uppvaknande. Först ignorerades alla varningar om att kapacitetstaket var på väg att nås. Då hävdade många att asylrätten hade inga gränser. När så en alltför stor mängd migranter togs emot, men har fått vänta länge, så anses plötsligt att detta i sig borde berättiga till uppehållstillstånd. Skyddsskäl ska alltså inte gälla, utan alla som tagit sig hit ska få stanna. Tilliten till rättstillämpningen undergrävs och vissa grupper gynnas helt godtyckligt.

Rogestam påstår även, att ”De har rotat sig i det svenska samhället, talar hyfsad svenska, jobbar hårt i skolan med siktet på en framtid i Sverige, men numera med hotet hängande över sig av avvisning… De flesta av dem dessutom utan någon släkt i landet som kan stötta vid ankomsten.” Att de flesta möts av anhöriga redan på flygplatsen har tydligen gått Rogestam förbi och uttrycket att människor efter en kortare tid i främmande land skulle ha ”rotat sig” är en märklig överdrift, möjligen har man hunnit vänja sig vid tillvaron i väst och tanken på att få stanna. Detta går ändå inte att jämföra med någon som har arbete, skaffat bostad, bildat familj o.s.v. på en ort, vilket nog de flesta associerar detta uttryck med. Hade summariska avvisningar vid gränsen varit bättre för att korta tiderna? Det framstår som högst oklart i hennes text.

Alla personer, politiker, aktivister och organisationer som förlett människor att tro att asyl med tryggad framtid var självklart även utan asylskäl, att det var skulle vara lätt att skaffa sig en tillvaro i Sverige och att resurserna var oändliga, har ett stort ansvar för att ett antal unga män känner oro och frustration i vårt land nu. Att utredningar och beslut dragit ut på tiden är ju ett resultat av det stora mottagandet, vilket alla asylsökande måste vara medvetna om och borde räknat med från början. Särskilt om skyddsbehoven inte var välbelagda och de själva bidragit genom att inte kunna identifiera sig på ett trovärdigt sätt. När en f.d. chef för Invandrarverket sedan drar paralleller till ”baltutlämning” blandas korten bort på ett oerhört allvarligt sätt. Det finns inget hos dagens återvändande afghaner som berättigar minsta jämförelse med  hur Stalins totalitära Sovjetunionen behandlade dessa balter, för vilka exekutionsplutoner direkt kunde vänta på andra sidan Östersjön.

Att begära amnesti för att ”svenska myndigheter inte klarat sitt jobb” blir med denna bakgrund ett slags missbruk av känslomässig och totalt inkonsekvent argumentation. Migration måste vara reglerad efter fastställda lagar och överenskommelser, där utfallet är förutsägbart och villkoren inte ständigt ändras. En solidarisk och rättfärdig politik har även att ta hänsyn till alla som frivilligt återvänt efter avslag eller redan skickats hem med tvång, liksom de som aldrig begav sig hit, eftersom de visste att de saknade tillräckliga asylskäl.

En ofta upprepad felaktighet är dessutom att åldersuppskrivningar eller vetenskapliga metoder för åldersbedömning med viss felmarginal skulle vara rättsosäkra. Den asylsökande har alltid själv – inte staten – ansvar för att dokumentera sin ålder. Tester kan erbjudas, men är alltid frivilliga. Om man för jämförelsens skull t.ex. tar en 23-åring utan legitimation, som nekas inträde på en krog med åldersgräns på 21 eller en person på en biluthyrning som glömt körkortet hemma och stoppas, så diskrimineras inte dessa personer med hot mot sin rättssäkerhet, utan det är de själva som underlåter att uppfylla kraven. Migrationsverket har i skrivelser också varit helt tydliga med att den som inte kan belägga sin ålder genom främst tillförlitlig skriftlig dokumentation ska räknas som vuxen. Detta krav ställer alltså lagen på den asylsökande, någon rättssäkerhet är således inte hotad.

Länge hävdade Rädda Barnen och andra att inget fanns att vinna på att ange lägre ålder för vuxna asylsökare och ansåg att alla skulle betraktas som barn. Dessvärre bortsåg man från de stora kostnaderna för samhället och de fördelar – även i praktiken betydligt större chans att få uppehållstillstånd – som minderåriga åtnjöt. Att detta öppnade för bedrägerier i stor skala förstår fler idag. Acceptansen av den enskildes åldersangivelse har kostat miljardbelopp helt i onödan och blandat barn med vuxna. De senkomna åldersuppskrivningarna må upplevas som olyckliga, men de är nödvändiga, rättfärdiga och inget hot mot rättssäkerheten. Ska systemet respekteras kan man inte frångå de kriterier som ska vara uppfyllda för asyl. De ska inte räcka att hävda en ålder för att fördröja verkställighet av avvisning eller för att skaffa sig ett uppehållstillstånd som man aldrig skulle ha beviljats som vuxen.

Denna problematik bottnar i ett par olyckliga omständigheter. I samma veva som Sverige slutade med medicinska ålderstest togs ett beslut på EU-nivå om att upphäva Dublinförordningen för minderåriga. Detta kom att locka rekordmånga som påstod sig vara under arton till Sverige då beslutet innebar att de inte kunde sändas till ursprungligt asylland, ett ohållbart missbruk av asylrätten. Ett missbruk som också har fått enorma ekonomiska konsekvenser. Bara de drygt 30 000 s.k. ensamkommande barnen som anlände 2015 kostar samhället ca 30 mdr årligen. Ett så ofattbart stort belopp att det måste sättas i perspektiv. Beloppet är större än hela Göteborgs stads budget 2017, två tredjedelar av Afghanistans statsbudget med sina 35 miljoner invånare eller nästan lika stort som kostnaden för hela rättssystemet i Sverige med polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. Tanken svindlar.

När man betänker vilka kostnader som lagts på vuxna utan asylskäl, p.g.a. ansvarslös och ogenomtänkt tillämpning av asylrätten, i stället för att komma reella flyktingar eller utsatta barn i läger till godo, så blir det uppenbart att asylrätten behöver modifieras och begränsas. Alla behövande ska kunna få internationellt stöd och beskydd, men ekonomisk migration, människosmuggling, bedrägerier och asylum shopping (asylrätt i valfritt land utan begränsning) måste förhindras att utnyttja ett system ej längre avpassat för vår tid och värld.

Staffan Gunnarson

Talesperson för EU- och migrationsfrågor för Medborgerlig Samling

19 reaktioner till “Afghaner och asylrätt”

  2. Tack Staffan för en bra redogörelse. Men det är också viktigt att analysera och redogöra för varför regeringen och även en kommande Alliansregering faktiskt vill ha en stor invandring. Det är ju inte alls på grund av humanistiska skäl för då skulle man ju hjälpa så många fler i närområdet istället för att locka hit dom. För det är ju precis det man gör med sina ”annonser” på Ambassadernas hemsidor och sin öppna och högljudda politik som upprepades med jämna mellanrum såsom ”vi bygger inga murar” o s v. Det är också med dessa ständiga eftergifter för dem som inte har flyktingskäl som man signalerar att ”det är bara att komma”! På ett eller annat sätt så får de flesta stanna!

    Gilla

    Svara

      1. Tack för din goda redogörelse om afghaners missbruk av asylrätten. För mig inte okänt och det har fått mig att se rött så fort jag ser dessa unga män, absolut inga barn, som utstuderat väntar på att bli försörjda. Ett gigantiskt bedrägeri. Låt oss hoppas att de snarast utvisas till sina hemländer och att vi slipper försörja dessa arroganta människor som tar sig rättigheter de inte har.
        Läser det mesta av MED bloggar och känner mig hemma i det ni skriver om, så tack för att ni finns, när 7- klövern är helt otänkbara val.

        Gilla

      2. Jag har läst väldigt mycket här på MED-bloggen men ännu inte påträffat några inlägg som behandlar och besvarar min specifika fråga. Om du har sådana uppgifter kunde du vänligen påvisa var jag kan läsa dem!

        Gilla

  3. Informationen i bloggen har ett stort värde och bör om möjligt komma den stora allmänheten till info och då gärna med Medborgerlig samling som signum. Det är trots allt bara 10 månader kvar till nästa val.

    Gilla

    Svara

  4. Först kommer de afghanska männen till Sverige och anger i regel falska asylskäl, vilket är bedrägligt. Sedan anger de i regel en falsk ålder under 18 år – vilket är bedrägligt. Genom detta bedrägliga förfarande tilltvingar afghanerna sig en asylprocess, med tillhörande kostnad för Sverige vad gäller uppehälle á ca 1 miljon sek per år. De får då bl.a. gratis utbildning under tiden de är här, för att så småningom anses ha ”rotat sig” och ”lärt sig hyfsat svenska”. När Sverker i TV-programmet Plus identifierade oegentligheter som drabbade konsumentsvensson med en typ 129 kronor för mycket, så kastade Sverker både det ena och det andra i soptunnan medan han sammanbitet förfasade sig över otyget. Men med historien med afghanerna sväljer svenska folket ett historisk bedrägeri av episka mått á 30 miljarder per år – och den kostnaden inkluderar då inte kostnadsposten för de brott som afghanerna begår (och i vissa typer av brott är överrepresenterade).

    Gillad av 1 person

    Svara

  5. Så oerhört klokt och insiktsfullt. Det är märkligt att känslostyrda människor enbart ser till de asylsökandes beskrivna situation i det land de kommer ifrån och inte till hur de får det här i Sverige samt konsekvenserna för svenska skattebetalare. Inte heller verkar de fundera över hur vi borde hjälpa människor som blir kvar i krigszoner utan möjligheter att fly och som tvingas leva under omänskliga förhållanden,

    Gilla

    Svara

  6. Tack för en utomordentlig analys och beskrivning av afghanernas läge i Sverige. Jag har också funderat över det stora bistånd som Sverige ger till Afghanistan och över Svenska Afghanistankomitténs arbete. Räcker inte det? Dessutom märker jag på mig själv att jag är trött på att se dessa unga män, på all uppmärksamhet de får, på allt de kostas på mm. Ibland tänker jag att här är en person som kostar minst 1 miljon kronor per år, och jag är med och betalar – mot min vilja.

    Gilla

    Svara

  7. Tack för ett välskrivet inlägg. Jag har följt utvecklingen rent allmänt i frågan och har under resans gång gjort en del reflektioner som gör att jag har hamnat i åsikten att en amnesti i nuläget är enda rätta vägen.
    Som jag minns det stod Sverige och basunerade ut till världen under migrationskrisens början : Bara du tar dig hit; över Medelhav, genom Europa, förbi Danmark, så får du permanent uppehållstillstånd.
    Världen består av människor som försöker förbättra sina liv med de medel som står tillbuds. Vi svenskar for till Amerika och stal indianland för att förbättra vår situation. Som jag har förstått var många av dessa afgan”pojkar” redan på flykt från Afganistans militärtjänst och bodde i Iran. Att höra denna inbjudan från Sverige måste ha varit oemotståndlig! Vad hade ni själva gjort? Och ta livet av sig här kanske inte säger att livet därborta är såå enkelt att återvända till..
    Så skulden ska inte läggas på människors försök att förbättra sina liv utan en genomdålig immigrationspolitik som lurat folk i en fälla. Jag såg på nyheterna, när regeringen hade ”ändrat sig” till baka till tillfälliga uppehållstillstånd. Det var en intervju med en kille som valde att åka tillbaka. Han sa något vasst om att ”lura hit oss”. Nu kostar kaoset pengar då hela situationen har gått i stå.
    Min slutsats är att regeringen måste erkänna sitt felaktiga handlande, lösa upp knuten genom att ge amnesti så dessa killar kan gå vidare i det svenska systemet, utbilda sig och bidra och att vi själva drar ett streck över det hela och går vidare med en dyrlärd läxa i bagaget.

    Gilla

    Svara

    1. Vi bedömer att trots en rad misstag i asylpolitiken tidigare med bl a olyckliga signaler om frikostigheten i vårt land, har det ändå formellt alltid varit skyddsbehov – inte att man är minderårig eller söker ett bättre liv – som varit avgörande för uppehållstillstånd till asylsökare – och att därför avvisningar måste ske för att bibehålla tilliten till asylsystemet och respekten från dem som redan fått avslag och tvingats lämna. (Man kan inte ge ogrundade fördelar till människor från Afghanistan före människor som i vissa fall kanske t o m haft starkare skäl att få stanna, men ändå avvisats.)

      Att belöna den som obstruerar eller orättmätigt vill utnyttja ett system, vilket andra inte kunnat eller velat utnyttja, skulle vara djupt orättfärdigt. Det verkar empatiskt när man bara ser den ena gruppen eller individen framför sig , men leder till orättvisor för alla andra. T o m om man skulle ge samtliga 163 000 asylsökare från 2015, oavsett nationalitet, uppehållstillstånd utan vidare prövning, blir det likväl orättvist mot dem som kom 2014 och 2016 osv.

      Alla undantag urholkar legitimiteten i systemet. Det skulle för ytterligare migranter och långt in i framtiden fortsätta att locka människor hit på felaktig grund, i tron att bara man håller sig undan, förlänger vistelsen med studier, inte är ärlig om sin ålder m.m., så ökar man chansen att få stanna till slut. Det är denna hållning och principlöshet som skapat nuvarande pressade situation i Sverige och gjort oss till ett land som avviker från övriga Europa i vår tillämpning av överenskomna regler. Detta måste få ett slut, så att trovärdighet och konsekvens byggs för framtiden. Sverige har faktiskt inte något ansvar för att individer utan asylskäl använt sin rätt, men fått avslag ofta i flera instanser till kostnader och med juridiskt bistånd betalt av oss som mottagarland, innan de fått slutgiltigt avslag – det är en möjlighet vi har gett dem, men våra skyldigheter slutar absolut där.

      Gillad av 1 person

      Svara

      1. Jag hör vad du säger och håller i princip med dig. Jag känner dock att samvetet gnager i denna fråga och att svenska staten är medskyldig till många dödsfall på Medelhavet och dödsfall i Sverige med sin nuvarande svängiga politik.
        Häromdagen såg jag en resumé över svenska beslut.
        https://www.svtplay.se/video/15722192/tvarvandningen-om-svangningen-i-flyktingpolitiken/tvarvandningen-om-svangningen-i-flyktingpolitiken-avsnitt-1?start=auto

        Gilla

      2. De döda kan vi knappast kompensera och samvetet kan inte bara se dem som råkar vara framför ögonen, utan även alla andra. Det är här MP och många har problem att fatta principiellt hållbara beslut, utan fler negativa konsekvenser. Att sedan de som lärt känna människor och har väckt en sympati engagerar sig är en sak, men politiker och domstolar bör stå emot och inte svaja i tillfälliga opinionsvindar. Vi vill helt enkelt inte se ännu fler dåliga beslut i asylfrågor, utan ta ansvar för helheten.

        Tack i alla fall för dina synpunkter, även om det inte får oss att ändra oss nu!

        Gilla

  8. Detta är ett utmärkt exempel på genomtänkt och förståndig MED-politik!

    När det gäller Christina Rogestam skulle man nästan kunna tro att hon märkligt nog försöker påvisa det olämpliga i att hon är förbundsordförande för SPF Seniorerna. Det är obegripligt att hon kan komma på idén att argumentera för att lägga stora belopp på personer som befinner sig olovandes i landet, istället för att koncentrera sig på att gynna de pensionärer hon företräder, och då inte minst fattigpensionärerna!

    Tack MED och Staffan Gunnarson som visar vad som bör, eller rättare sagt skall gälla i migrationsfrågor!

    Gilla

    Svara

  10. Jag har svårt att förstå hur vissa människor sluter sig till påståendet att Sverige ”med sina löften” är medskyldiga till de drunkningsolyckor som skett i Medelhavet då migranter försökt att nå Europa i ranka småbåtar! Vi måste väl ändå vara på det klara med att ingen tvingar migranterna att försöka korsa Medelhavet i bristfälliga småbåtar. Om de ändå anser sig tvungna att lämna sitt land av någon anledning så lär det finnas 54 andra länder dit de kan fly! De allra flesta av dessa länder är inte i krig. Av dem har dessutom ett 20-tal länder en muslimsk befolkning i majoritet. Ytterligare många länder har stor del muslimer! Europa har dessutom en befolkningstäthet på C:a 70 personer per Kv Km medan Afrika har gott om plats med C:a 30 personer per Kv Km! Det är alltså inte nödvändigt att ”fly” till Europa och definitivt inte till Sverige!

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar