Att angripa polariseringens orsaker

DEBATT.  Medborgerlig Samling är i mina ögon ett unikt försök att bromsa och häva vår tids starka politiska polarisering genom att angripa en av dess grundläggande orsaker, nämligen att makt och medborgare håller på att glida isär. Frågan angår och drabbar alla – den handlar om hur ett fritt demokratiskt samhälle kan vara möjligt även i framtiden. Eftersom få av oss är alltigenom ”medborgare” eller ”makt” – vi är kanske en del av makten på jobbet, men inte när vi interagerar med myndigheter – tror jag att många kan känna igen detta från bägge håll.

Först vill jag konstatera att vi har en gedigen grund att stå på. Västerlandets liberala demokrati har visat sig överlägsen när det gäller organisation och välstånd för tio- och hundratals miljoner människor i industrialiserade samhällen. Utan större förenkling kan man påstå att alternativen – höger som vänster – har genererat idel genomkorrumperade skurkstater.

Vår demokrati är emellertid inte utan ”barnsjukdomar”, och jag tror att det är just så man får betrakta dagens polarisering. Den liberala demokratin och dess institutioner är inte gamla – även det är väl värt att påminna sig. Det vi ser tror jag är en i raden av nedåtgående spiraler som demokratin har tvingats lära sig att ta sig ur.

Vad ser vi då?

Vi ser hur makten alltmer betraktar allmänhetens åsikter med irritation och indignation. Bortom ytliga variationer i åsikter och ideologi bemöts människor ofta med suckar, välvillig dadda-röst eller ren repression. Modern politik ses som en rationell och teknokratisk aktivitet där riktningarna förväntas vara självklara och moraliskt optimala.

En bättre värld byggs därmed inte på debatt om dessa riktningar utan på dess implementation. Denna sker rationellt – gärna efter experters policyrekommendationer. Människor söker sig till universiteten, media och organisationer för att lära sig hur de bäst kan bidra till detta goda – och alla i det här organiskt växande systemet ser det som en hederssak att lita på varandra så länge ”hjärtat är på rätt ställe.”

Hur vet vi om hjärtat sitter rätt då? Det är det vi har värdegrunder till. Värdegrundsbaserad aktivism är vad vår samtid anser kan ersätta välbalanserade institutioner. Dessa ses alltmer som hinder på vägen snarare än viktiga hörnstenar.

Mer djupgående invändningar ses därmed som dumhet eller i sämsta fall ondska, men kanske framför allt som störande. För att kunna utföra sitt arbete så ostört och effektivt som möjligt är det därför frestande att bit för bit begränsa de kanaler som finns mellan makten och medborgaren.

Detta tar sig många uttryck. Partierna har förvandlats till något som mest liknar myndigheter. Gödda på partistöd är de oberoende av sina medlemmar och utvecklar sin politik som produkter som krängs till väljarna via regelrätt marknadsföring. Politikers och högre tjänstemäns roller förändras och blir alltmer lika. Kompetens idag betyder alltmer lojalitet, kommunikationsförmåga och stora nätverk av förtroenden, och allt mindre saker som områdeskunnande, integritet och förmågor till problemlösning och förhandling. En liten klick människor kan därför flyta runt obehindrat mellan partier, myndigheter, NGO:er och så vidare.

Förtroende är demokratins livsblod. Det förtroende makten talar om idag är emellertid någonting helt annat – det är förtroende inom maktens trassliga nätverk. Förtroendekedjorna ser kanske långa ut, men de går i cirklar, och de sträcker sig i allt mindre utsträckning ned till befolkningen. Makten blir alltmer en social bubbla – med allt som det innebär.

Maktens nätverk är nämligen så trassligt och stort att man från insidan knappt ser den stora glipa som strävan efter arbetsro har öppnat mot befolkningen i allmänhet. I den mån man ser glipan så förvärrar tyvärr reaktionen snarast tillståndet: av förment storhet tar man av sin dyrbara tid och utsätter sig osjälviskt för allmänhetens okunskap. Det blir inställsamt och von oben.

Arbetsro på kort sikt blir därmed kaos på lång sikt. För snarare än att skapa långsiktig arbetsro så leder denna glipa till förstörelsen av det förtroende som en frisk demokrati kräver och till en urholkning av den kompetens som krävs för att driva staten och de offentliga verksamheterna. Maktens strävan att upprätthålla ordningen underminerar i själva verket ordningen. Ett skolexempel på ohållbar utveckling rentav.

Makt – får man komma ihåg – kan i princip bara bygga på förtroende eller repression. När makten nu tar förtroendet för givet glider den oundvikligen över mot repression för att kompensera den minskande kontrollen. Åsikter förbjuds inte – våra institutioner är numera ganska robusta mot sådant. Istället nyttjas centrala positioner i sociala nätverk – vilka blir alltmer viktiga och teknologiskt kraftfulla – till att göra det socialt och professionellt outhärdligt att befinna sig i mer än väldigt ytlig opposition.

Det är i den här dynamiken som vår tids sjuka bryter ut. Utan åtgärd leder detta till ett alltmer belägrat och desperat etablissemang och slutligen en showdown mellan radikala grupper – med sina tvärsäkra och extrema idéer om vad demokrati är och vad medborgarna egentligen vill. Medborgarna förlorar.

Det som jag särskilt tilltalas av i MED:s politik är att den syftar till att återupprätta kopplingarna mellan makt och medborgare. Men det är också insikten att det inte är den liberala demokratins kärna som är problemet. Vi har tvärtom någonting mycket gediget att bygga på! Detta skiljer MED såväl från vulgärhöger som från det politiska etablissemanget där ny-revolutionära vänsteridéer numera har inflytande långt utanför sin ursprungliga hemvist.

Men det är inte helt lätt! Alla vill att man skall delta i dragkampen istället. Det verkar ju i stunden helt självklart att göra det. Men låt oss klippa av repet istället så skall vi nog se hur en liten skock väldigt långt ut till höger och vänster drattar på ändan… och så skall saker och ting nog ordna upp sig snabbare än vad man kunde tro.

Claes Andersson,

Styrelseledamot Medborgerlig Samling Västra Götaland – Halland

 

MED tycker
Demokratin behöver, enligt den välkända klyschan, ständigt vinnas på nytt. Makten har alltid en benägenhet att försöka tillförskansa sig mer makt. Byråkrati har alltid en drivkraft att skapa mer arbete åt sig själv och svälla. Med tanke på dessa grundläggande mekanismer och Sveriges erkänt stora statsapparat är det inte underligt att Sverige rör sig i riktning mot minskad demokrati och att klyftan mellan folk och etablissemang växer.
Sverige har ett stort problem med den ”djupa staten”, det vill säga det mäktiga välfärdsindustriella komplex av myndigheter, privilegierade organisationer och privata intressen som påverkar och styr politiken. Vissa myndigheter har i hög grad kommit att styras av andra agendor än de som framgår av lagar och förordningar. Ett tydligt exempel på detta är hur Migrationsverket länge har tillämpat utlänningslagen och etablerat en praxis som inte är förankrad i lagstiftningen.
Det politiska etablissemanget är i mångt och mycket sammanvuxet med staten och helt beroende av skattemedel. Samma sak gäller för stora delar av civilsamhället.
Det är dags att på nytt reformera ramverket kring demokratin, i riktning mot begränsning och kontroll av statsmakten, inrättande av balanserande maktcentra och införande av mer personligt ledarskap och minskat inflytande från partiapparaterna.
Läs mer i vårt demokratipolitiska program vad MED vill göra för att stärka kopplingen mellan makt och medborgare: https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2017/09/demokratipolitiskt-program-for-medborgerlig-samling.pdf.