DEBATT. Forskaren Christian Ketels säger i en debattartikel i SvD den 11/9 att Sverige lyser med sin frånvaro i debatten om EU:s framtid. Bristen på idéer gäller inte bara regeringspartierna, också oppositionen förefaller sakna en genomtänkt EU-politik. Sverigedemokraterna vill ha en folkomröstning om vårt fortsatta medlemskap, men bidrar inte med någon djupare analys av konsekvenserna av ett utträde. Men ett parti som vill delta i formandet av Sveriges framtid måste också ta sig an de svåra frågorna om EU:s framtid. Det kravet gäller också för Medborgerlig Samling.

Om man vill bli klar över var man befinner sig är en bra början att se på hur man kom dit. När det gäller EU letar sig de yttersta rötterna tillbaka till fördraget i Verdun, år 843, då Karl den stores imperium splittrades i en östlig del, som gick till Ludvig den tyske, en västlig del som tillföll Karl den skallige, och en lång remsa däremellan, från nuvarande Nederländerna till Norditalien, som blev Lothars lott. Lothars rike blev inte långlivat. Det hackades upp på tvären och på längden och det enda som i dag finns kvar är ett franskt departement som heter Lothringen.

Sedan följde mer än 1000 år av krig mellan Frankrike och Tyskland, och dessa länders föregångare. Krigen utspelades ofta på resterna av den stackars Lothars rike. Till slut sade sig en grupp europeiska politiker:

”Hit men inte längre. Det här får inte fortsätta!”

Som av en tanke hade flera av dessa så kallade Europafäder sina rötter just i de delar av Europa som en gång var Lothars rike. Det gällde Robert Schuman (Luxemburg), Alcide De Gasperi (Trentino-Alto Adige/Sydtyrolen) och Paul-Henri Spaak (Belgien).

Det första steget mot EU var Parisfördraget om den europeiska kol- och stålgemenskapen år 1951, som hade till ändamål att knyta samman de sex grundarnationernas kol- och stålindustrier så intimt att det i fortsättningen skulle bli såväl ekonomiskt som fysiskt omöjligt att bedriva krig emellan dem. Men det var olika aspekter av Europaprojektet som lockade de sex. Frankrike hade genom århundradena hoppats ta upp Romarrikets fallna mantel som dominerande makt på den europeiska kontinenten, utan att lyckas. EU erbjöd en möjlighet att låta de nya institutionerna präglas av franska administrativa traditioner. Tyskland, å andra sidan, skrämdes av riskerna att än en gång bli alltför starkt och dominerande, och ville därför gärna låta sig inordnas i en överstatlig struktur. Och Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Italien hade alla skövlats av de återkommande krigen och såg fram emot en Pax Romana i ny skepnad.

När processen väl var i gång ledde det ena till det andra. Den ekonomiska gemenskapen och atomenergigemenskapen skapades 1957 genom Romfördraget. För Tyskland utgjorde utsikterna till fri handel med industrivaror ett starkt motiv för att gå vidare med den ekonomiska integrationen. Frankrike fick i gengäld sitt intresse av en protektionistisk jordbrukspolitik tillgodosett. Det ekonomiska samarbetet fick samtidigt nytt intresse också för länder utanför de sex. Sverige var ett av dessa länder, tillsammans med Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Avsikten var ursprungligen att få medlemskap i en utvidgad ekonomisk gemenskap, men det visade sig att ambitionerna var för olika. Grundarländerna eftersträvade en fortsatt allt djupare politisk gemenskap medan länderna i periferin endast var intresserade av ett frihandelsområde. Resultatet blev att de sju i stället grundade EFTA.

Åren gick, och frihandelsområdet EFTA framstod alltmer som otillräckligt för dess medlemsländer, som såg fördelarna med att även få tillgång till det kontinentala Europas stora marknad. De möttes till att börja med av motstånd, särskilt var Frankrikes president de Gaulle svuren motståndare till att släppa in Storbritannien i gemenskapen. Men efter de Gaulles bortgång 1970 kunde allt fler EFTA-länder söka och få medlemskap i EG: Storbritannien, Irland och Danmark 1973, Grekland 1981, Portugal och Spanien 1986, följda år 1995 av Sverige, Österrike och Finland (det senare landet EFTA-medlem sedan 1986). Återstående EFTA-länder, inklusive Island och Liechtenstein, har tillgång till EU:s inre marknad genom EES-avtalet, som i princip innebär att man är bunden av alla EU-regler utom de jordbrukspolitiska utan att ha något inflytande över besluten.

Som EU-medlemmar har de tidigare EFTA-länderna, inklusive Sverige, fullföljt sin tidigare politik att motsätta sig en fördjupning av unionens utveckling och i stället verka för en breddning med nya medlemmar. Sverige och dess bundsförvanter har varit förhållandevis framgångsrika i den ambitionen. EU har i dag totalt 28 medlemsländer och den politiska integrationen kan knappast sägas vara särskilt långtgående.

Att EU efter beslutet om Brexit befinner sig i kris är knappast en överdrift. Men det är inte första gången: på 1970-talet talade man om Eurosclerosis, vilket ledde till en grundläggande nystart i mitten av 1980-talet. Ändå är Brexit mer dramatiskt än tidigare kriser eftersom det är första gången som ett stort medlemsland valt att lämna gemenskapen – faktiskt första gången ett land lämnat överhuvudtaget. Det är därför inte märkligt om många också i Sverige frågar sig: Hör vi hemma i EU? Vad har vi att vinna på att förbli medlem?

Det är frågor som vi måste vrida och vända på för att hitta den bästa politiken för vårt framtida förhållande till Europasamarbetet. Jag menar att följande sju utgångspunkter bör kunna ligga till grund för en sådan diskussion.

  • Sverige har ingen del i den historiska erfarenhet som utgör drivkraften i Europaprojektet. Däremot är vi intresserade av de ekonomiska möjligheter som det kontinentala Europa kan erbjuda. Men vår Europapolitik bör respektera det faktum att det finns medlemsländer som har andra intressen än vi har.
  • Sverige är inte samma land för som för 25 år sedan. EU-medlemskapet har förändrat oss. Bland annat har vi tagit viktiga steg i riktning mot att bli en europeisk rättsstat, något vi har all anledning att uppskatta. Det är en film som inte kan spelas baklänges.
  • Betydelsen för Sverige av Brexit ska inte överdrivas. Tyskland har genom historien varit långt viktigare för oss än England (se på var våra drottningar kommer ifrån) och som handelspartner är Tyskland i dag mycket större än Storbritannien. För att främja våra intressen i EU har vi goda skäl att liera oss med de nordeuropeiska medlemsländerna och i synnerhet Tyskland.
  • Vi vet ännu ingenting om hur Brexit kommer att gynna eller drabba Storbritannien. Camerons beslut att utlysa folkomröstning kan visa sig vara seklets största politiska dumhet eller ett snilledrag som erbjuder hans land en ny storhetstid. Innan vi vet svaret vore det oförsiktigt att aktualisera frågan om ett Swexit.
  • EU är en förening, där medlemmarna har rättigheter, skyldigheter och medbestämmande över besluten. Det är inte en butik där man kan gå ut och in och välja det som passar. Ett beslut att stanna eller lämna kräver att man väger samman allt det som medlemskapet kräver respektive erbjuder.
  • En återgång till EES-avtalet är ingen lösning för den som ser EU:s alla regler som det stora problemet. Med undantag för jordbrukspolitiken gäller reglerna också för EES-länderna. Det är inte heller någon lösning för den som upplever att ”Bryssel bestämmer allt”. EU-medlemmar deltar i besluten, EES-medlemmar gör det inte men måste ändå rätta sig efter dem.
  • Så länge Sverige är medlem i EU bör vi verka för omfattande reformer. Prioriterade områden som kräver en avsevärt högre ambitionsnivå är det yttre gränsskyddet för att motverka oreglerad migration, kampen mot terrorism och organiserad brottslighet samt gränsöverskridande miljöhot. Den inre marknaden bör vara fortsatt högprioriterad och det är också angeläget att stödja förberedelser för ett europeiskt försvarssamarbete för den händelse NATO:s transatlantiska länk skulle brista. På områden som inte är prioriterade bör i stället subsidiaritetsprincipen hävdas med större kraft än som hittills varit fallet.

Sverige har mycket att göra i EU – i dubbel bemärkelse.

Lennart Göranson

Ledamot riksstyrelsen, Medborgerlig Samling

 

MED tycker
Medborgerlig Samling vill att Sverige ska ställa tydligare krav för att framför allt stärka den europeiska politiken avseende handel, säkerhetsfrågor, miljö och migration. Samtidigt bör byråkratin och detaljstyrningen minska.

20 reaktioner till “Vad har Sverige att göra i EU?”

  2. EU har medvetet krossat Grekland, Spanien osv för att Tyskland ville ha avkastning på sina besparingar.
    EU kan inte kontrollera den yttre gränsen.

    Inget europeiskt land kan ”liera sig” med Tyskland. Man kan möjligen lyda Tyskland.

    EU kan omöjligen reformeras i den takt som krävs.

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Personligen har jag inget problem med att den som lånar ut pengar vill ha dem tillbaka när lånetiden löper ut, och ränta fram till dess. Att EU måste kontrollera den yttre gränsen effektivare ser jag som en viktig fråga, som Sverige borde driva hårdare. Hur framgångsrik man blir med att reformera EU tillräckligt snabbt hänger på hur man lyckas ”liera sig” med andra reformvänliga medlemsländer. Vi har i Sverige ett ganska känsloladdat förhållande till Tyskland. Själv tycker jag att vi borde släppa det och bli realister.

      Gilla

      Svara

      2. Den som medvetet lånar ut till någon som uppenbarligen inte kan betala skall förlora sin ”investering.” Kapitalism.

        Gilla

      3. Johan Karlström: Ja, att ha en nationell valuta innan man har en nation (med transferreringssystem) är naturligvis galenskap. Däri problemet med projekt baserade helt på ideologi och ego.

        Gilla

  3. Jean-Claude Juncker har nyligen ganska klart uttalat att målet är en Europeisk superstat. Målet är också en egen militär/politiär makt. EU politiker har än så länge knappt kommenterat det som har hänt in Spanien igår. EU är inte direkt ”referendum” vänlig. Kommer framtida folkliga meningsyttringar att hanteras på samma sätt av ”superstaten” med sin egen våldsmakt? Vägen från EEG via EG till EU har präglats av en styrning mot mer central makt och har därvidlag till en icke oväsentlig del utmanövrerat den representative demokrati. Om EU skulle vilja reformera sig då bör man nog gå tillbaka till EEG fördraget och börja titta på var man tog fel vägval. Om man inte vill reformera sig bort från tanken till en superstat då går EU samma väg som alla tidigare superstater dvs faller i sär. Under ytan finns redan idag ett växande folkligt missnöje i många EU länder. Vad kan behövas för att den utvecklingen eskalerar? En långvarig lågkonjunktur? Jag skulle gärna se att MED gick in för att vrida tiden tillbaka och att avbyråkratiseringsmålet inkluderar betydande förändringar i framförallt Maastricht och Lissabonfördragen.

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Juncker är tjänsteman, och som Kommissionens chef är det hans roll att ta initiativ och lämna förslag. Men inte att besluta. Den saken vilar hos medlemsländerna, och där finns vissa som vill ha en fördjupning och andra som inte vill det. Kanske kan man se en förändring som mer fokuserar på vissa kärnområden och överlåter annat åt medlemsländerna som att vrida klockan tillbaka. Jag ser det hellre som steg framåt, men det kanske mer är en semantisk fråga.

      Gilla

      Svara

      1. Visst är han formell en tjänsteman men han tycks ha dels en egen agenda och dels är han ”his masters voice” för han klargör, enligt min uppfattning, precis det som Macron, lite mer inlindad, förmedlar. Efter Merkels svagare parlementariska possition vädrar Paris/Brussel morgonluft. Nu är det läge att de mindre EU länderna sätter ner foten och samlar sig till att aktivt medstyra utvecklingen. Sveriges flata, undfallande och floskel laddade hållning är pinsam.

        Gillad av 1 person

  4. Det finns ett enkelt svar på alla frågor om EU: Demokrati.

    Om man låter väljarna rösta om medlemskap i samband med varje riksdagsval så får man ett svar på om EU är en bra eller dålig lösning. Om man är rädd för väljarnas röst så är man rädd för demokrati.

    Sen undrar jag vad som menas med det här: ”Bland annat har vi tagit viktiga steg i riktning mot att bli en europeisk rättsstat, något vi har all anledning att uppskatta. Det är en film som inte kan spelas baklänges.”

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Intressant ide, en ”officiell” och heltäckande väljarundersökning. Som väljare kan jag uttrycka lite mer än att ”bara” lägga min röst på ett parti. Behöver inte begränsa sig till t.ex. EU.
      Det här med rättstat förstår jag inte heller. Det förmedlas nästan dagligen från alla håll och kanter med emfas att Sverige är i princip den i särklass bäste rättstat i världen, var just det som Sverige skulle bidra med i EU när vi skulle välja för eller emot.

      Gilla

      Svara

  5. När det gäller Sverige som rättsstat (Johan och Max) så kan en jurist ge ett mer detaljerat svar än jag – jag är själv ekonom. Men jag kan bidra med vissa ledtrådar.

    I Sverige finns en tradition att uppfatta rättsväsendet som enbart ”politikens förlängda arm”. Det kommer bl.a. till uttryck i talesättet att media är den ”tredje statsmakten”. I andra länder är rättsväsendet den tredje statsmakten och media den fjärde. Våra grundlagar hade tidigare inslag av den Montesquieuska maktdelningsprincipen. I dag är det folksuveränitetsprincipen som gäller. Sverige har många gånger kritiserats av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för bristande möjligheter att överklaga beslut, särskilt när de fattas av myndigheter och inte av domstolar. Inga-Britt Ahlenius väckte en gång uppmärksamhet genom att ifrågasätta om Sverige fullt ut kan betraktas som en rättsstat.

    En hel del har ändrats sedan början av 90-talet. Riksrevisionen, som tidigare låg under den verkställande maktens kontroll, sorterar numera under den lagstiftande makten. Utnämningen av höga domare, som tidigare handplockades av regeringen utan allmänhetens insyn, har blivit något mer transparent genom inrättandet av Domarnämnden. Och allmänt har en mer legalistisk tradition vunnit insteg i vårt land. Exempelvis tolkades lagar tidigare enbart med ledning av s.k. förarbeten, i första hand regeringspropositioner men även utredningar och departementspromemorior som låg till grund för lagstiftning. I dag spelar rättspraxis – vägledande domar – en större roll.

    Men allt är ännu inte i nivå med det som kännetecknar en fullödig rättsstat. Vi saknar författningsdomstol. Kommuner trotsar domstolsbeslut, inte minst när det gäller upphandlingsfrågor. Och många frågor som i andra länder avgörs i domstol – med de formella krav, bevisvärdering, kontradiktorisk process, regler för överprövning m.m. som kännetecknar domstolar – ligger i stället i händerna på politiska organ som nämnder.

    Jag har själv aldrig hört uppfattningen att Sverige skulle vara den i särklass bästa rättsstaten i världen och att Sverige skulle ha något att lära EU i det avseendet. Den som anser det lever i en annan värld än den jag lever i.

    Gillad av 2 personer

    Svara

      1. Att beslut om lagstiftning ska stanna i Sverige är bara ett annat sätt att beskriva Swexit. EU är ett regelverk, alltså en uppsättning lagar som gäller enhetligt i Unionen. De beslutas av medlemsstaternas regeringar i samverkan med EU-parlamentet. En annan sak är att allt inte omfattas av det regelverket. Min uppfattning är att betydligt mer borde regleras nationellt, dvs. utvidgad tillämpning av subsidiaritetsprincipen.

        Gillad av 1 person

    2. Tackar för det utförliga svaret och jag är helt överens med det. Det behövs en grundlagsändring: makten utgår inte längre från folket. Montesquieus maktdelningsprincip, lagstiftande, verkställande och dömande är mer än någonsin nödvändigt i vårt land. Min avslutningskommentar om ”den bästa rättstaten” var inte korrekt. Jag associerade felaktig till min egen uppfattning och minne av ja-sidans retorik innan folkomröstningen 1993. Jag såg mycket skeptiskt på Maastrichtfördraget och tyckte att en falang i ja-sidan vid olika tillfällen lyfte fram ”Sveriges modell” som en vägvisare för EU. Enligt mitt minne en liknande terminologi som dagens ”den humaniska stormakten”. Pga min skepsis valde jag att rösta blank trots att jag var en stor anhängare av det Europeiska samarbete.

      Gilla

      Svara

  6. @medbloggen

    Poängen med vår demokrati är att väljarna ska välja de som stiftar våra lagar. När den makten flyttas till EU så är det odemokratiskt.

    Rimligen om man tilläts rösta om medlemskap var fjärde år eller så kunde det ursäktas.

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Speglar i mycket vad Tony Benn sade om Maastrichtavtalet: han hade fått ett begränsat mandat för fem år i taget och hade inte rätt att skänka bort den makten till någon annan.

      Benns fem frågor är intressanta i EU-sammanhang. Väljer de viktigaste:
      * Hur fick du din makt?
      * I vems intresse utövar du den?
      * Hur kan vi bli av med dig?

      Finns det inget svar på den sista frågan är det inte en demokrati.

      Gillad av 2 personer

      Svara

    2. Vi väljer ledamöterna i Europaparlamentet direkt. Och vi väljer våra riksdagsledamöter som i sin tur tillsätter den regering som ingår i Rådet. Parlamentet och Rådet delar makten att besluta om EU-regler. Det är ett demokratiskt system, om än delvis indirekt via medlemsstaternas parlament.

      Gilla

      Svara

      1. Vi väljer 20 ledamöter av 751. Det är 2-3 procent. Knappast tillräckligt för att kalla det demokratiskt att det parlamentet ska bestämma över svensk lagstiftning.

        Gillad av 1 person

Lämna en kommentar