DEBATT. Under de tre decennier jag varit verksam som entreprenör i sjukvården har jag ägnat åtskilliga tankar åt dessa två begrepp. I rubriken står de tätt intill varandra. Bara förenade med konjunktionen ”och”. Men i moralfilosofiskt avseende är de varandras absoluta motpoler. Jag har under årens lopp kommit till insikt om att dessa två begrepp, i klassiska realpolitiska sammanhang, alltså i praktisk politisk verksamhet, verkar vara oförenliga. Men jag hoppas fortfarande att de inte är helt oförenliga. I vart fall inte oåterkalleligt. Det som drev mig in på min bana som entreprenör var och förblir de maktlösa människorna i vården. Framför allt patienter med sina prestigelösa vardagssjukdomar. De som är mest drabbade av den krisande sjukvårdens ineffektivitet.
Som läkare och invärtesmedicinare har jag genom de decennier jag varit verksam blivit allt mer kritisk mot de sätt på vilka de som har makt över sjukvården utövar sin makt. Jag har under årens lopp i åtskilliga debattartiklar givit utlopp åt denna kritik. Men för döva öron och därför till ingen nytta. Jag tror många likasinnade delar denna min erfarenhet. Trots alla mina missräkningar har jag dock behållit ett visst mått av optimism. Det måste, anser jag, finnas något sätt att påverka makten till att anta en politik anpassad till den verklighet mina patienter och jag lever i.
När jag påbörjade jobbet som pionjär entreprenör gjorde jag det som en fortfarande relativt godtrogen, kanske något naiv medborgare. Jag hade, trots mina erfarenheter, en stark tilltro till att den demokratiska strukturen skulle fungera. Att därför de högsta politiska makthavarna skulle visa något varaktigt intresse för mitt pionjärprojekt. Särskilt när det bortom allt tvivel visat sig både lyckosamt och lönsamt. Inte bara för mitt företag men också för samhället och för alla skattebetalare. Med andra ord: jag hoppades att den politiska makten skulle förmå låta moralen trumfa makten. Skulle ställa sig denna fråga: ”Hur kan en annorlunda, privat driven primärvårdsverksamhet, vara så mycket mer kostnadseffektiv än de vårdcentraler vi politiker styr och driver i vår egen regi?”
Men därav blev intet. I stället blev det precis tvärt om. I min kommande bok beskriver jag hur min affärsverksamhet tvingades begå självmord under den politiska maktens överinseende. Min idé förlorade därmed sin ”kropp”, vårdkoncernen som fanns där som ett levande exempel. Men min idé levde vidare. I mitt inre.
Moralens bud är glasklart: ”Du överger inte en människa i nöd”. För mig som entreprenör översattes detta allmänmoraliska bud till ett beslut som förde mig in på en ny väg. Att fortsätta propagera för en verksamhetsidé som bevisligen gör det möjligt för vårdens folk, i synnerhet för läkare, att hjälpa patienter i nöd, i synnerhet de som ligger helt utanför den högspecialiserade vårdens intresseområden. Således de mest utsatta. Dessutom: den idé på vilken jag byggde min verksamhet behövde bevisligen mindre pengar, inte mer. I kronor och ören, visade den att det är lönsamt om vi som arbetar i vården får mandat att bry oss, på riktigt, om de mest utsatta. Under tio år arbetade jag målmedvetet med att kommunicera denna erfarenhet och dess slutsatser. De som jag trodde skulle visa intresse för mina berättelser var makthavare som just då satt i riksdagen. Ett litet fåtal ”nappade”. Tycktes ha ”adopterat” idén. Men efter kortare eller längre tid valde även de att dumpa denna för dem personligen obekväma och ”olönsamma” idé. För att i stället behålla fullt fokus på de lukrativa och prestigefyllda jobb som alltid och med omedelbar verkan erbjuds makthavare när de övergår till ”före-detta-status”. Min naivitet fick här sin första rejäla törn. Men den fortsatte leva. I mitt inre.
Med mina erfarenheter i bagaget kanske jag borde sluta odla min naiva förhoppning. Övergå till att bli cyniker och acceptera dessa två för den solidariskt finansierade sjukvårdspolitiken så tragiska fakta:
- Där den politiska makten går in går moralen ut.
- När ett parti väl har kommit i besittning av makt är dess ledning uteslutande intresserad av att behålla och helst förmera den. När dess företrädare gör välvilliga uttalanden ingår dessa enbart som en del av det Machiavelliska maktspelet.
Men så länge jag är MED kommer jag vägra acceptera dessa dystra slutsatser av de högst konkreta erfarenheter jag gjort under flera decennier. Mitt hopp lever att vi, som just nu är i färd MED att bygga ett nytt parti med ett nytt tänk, ska förmå landa i politiska arbetssätt där moralen kan samexistera med makten. Även den högsta och exekutiva. Både partiinternt och senare i maktens högborg, riksdagen. En anda som tillåter att moralen då och då blir viktigare än makten. En principiell hållning. I vart fall i frågor som handlar om de oförskyllt mest utsatta i vårt samhälle. Som i mitt idéarbete, de mest maktlösa bland patienter av alla kategorier.
Mitt hopp är att vi, som nu arbetar i MED, detta vårt lovande partiprojekt, i vårt sätt att förhålla oss till makten, även partiinternt, skall visa att makten i sig inte är målet. Att makt bara är medlet att ge idéer, som vilar på självklar moralisk grund, det inflytande de är värda.
Erik Björn-Rasmussen
Medlem i Medborgerlig Samling
MED tycker
Pragmatism och att förorda det som bevisligen fungerar är ett konservativt förhållningssätt. Medborgerlig Samling beskriver även detta som att politiken ska vara evidensbaserad. Fakta och beprövad erfarenhet ska ligga till grund för politiska förslag, i stället för ideologiskt färgat tyckande.
MED-bloggen 
Denna text låter som en beskrivning av verklig godhet, till skillnad från sådan som många politiker i andra partier ägnar sig åt!
GillaGilla
Gunnar!
Tack för din kommentar.
Fast min text var avsedd som en principiell granskning om hur demokratiska system (I MED-sammanhang hur partikulturer) bör vara organiserade så att ”makten i sig” skall kunna härbärgera ”moraliskt tänkande inom sig”. I politiskt vardagsarbete ända upp på den högsta nivån. Kulturer som på ett självklart och naturligt sätt ger sina utövare tillräckligt stort manöverutrymme för att göra det möjligt för dem att ge moraliskt etiskt baserade beslut företräde framför beslut som bara främjar makten i sig.
Om vi MED-lemmar, när vi tillsammans bygger upp vår partistruktur, inte förmår gå den svåra balansgången mellan makt och moral så kommer vi att bli precis lika toppstyrda som alla andra partier i dagens RD. Om vi däremot är beredda att ibland sätta etiska principer framför vår egen personliga makt i partiet kan vi kanske undvika att vi bli som alla andra.
Så Gunnar, mitt budskap, min fråga, i texten var: Förmår vi i MED ”institutionalisera” ett partiinternt arbetssätt som ger tillräckligt stort utrymme för ”principer” på bekostnad av den egna personliga ”positionsmakten” i den MED-hierarki som just nu håller på att ta form.
Och när jag ändå är i debatt-tagen:
Även MED-redaktionens kommentar missar i någon grad den poäng jag avsåg framställa i mitt inlägg. Det jag sysslat med de senaste decennierna och också delvis lyckats med är att visa vägen mot ett helt nytt sätt att tänka vad gäller medicinsk service. Detta tänkande vilar på en övergripande moralisk princip:
”Överge aldrig en människa i nöd!”.
När min vårdkoncern fortfarande var vid liv försåg den principen mig och ett fåtal av mina medarbetare med tillräcklig mycket ”evidens” och ”beprövad erfarenhet”. Men sedan mitt företag tvingats begå självmord är allt detta som bortspolat. Måste därför skapas på nytt först i våra sinnen. Sedan i verkligheten. Vi kan i dagsläget endast vägledas av principen. Vi har ingen ”evidens” och ingen ”beprövad erfarenhet” att gå på. Allt vi har att tillgå är den dynamiska, kreativa politiska fantasi och skaparkraft som jag är övertygad om finns här och där bland våra medlemmar. Det är den som skall vägleda oss till de logiska slutsatser som med absolut självklarhet flödar fram när vi som är MED väl har tagit till oss och stadfäst den övergripande moraliska principen.
GillaGilla
@Erik,
MED har som målsättning att vara ‘medlemsdrivet’, och frågan blir förstås hur detta kan realiseras i praktiken. Själv är jag övertygad om att en av de viktigaste insikterna är:
Detta är åtminstone sant i ett informationssamhälle, där praktiskt taget alla i organisationen har tillgång till ungefär samma information: Frågan är inte om medlemmarna förstått vad Anna Kinberg-Batra gör och säger – den informationen är relativt lättillgänglig — utan huruvida hon tillräckligt väl förstått vad medlemmarna vill.
Detta gäller i stort sett även i stora företag. Omvärldsanalysen är numera i stort sett tillgänglig för alla. Hur det egentligen går på fabriksgolvet är inte alltid känt högre upp i organisationen, då informationen filtreras och ev. förvrängs i många mellanled, vart och ett färgat av egen bias och egenintresse. Och om ledningen inte har fullständig och korrekt information, kommer deras beslut bli därefter.
En lösning på detta heter transparens: information nedifrån aggregeras/sammanfattas icke-destruktivt, dvs mottagaren kan följa referenser till originalinformationen, och de som tillhandahöll den ursprungliga informationen kan se hur den sammanfattas. På så sätt känner sig medlemmarna delaktiga i kunskapsbyggandet och kan kontrollera hur deras bidrag representeras. Det går då även att grunda en ev. diskussion om hur väl ledarskapet representerar medlemmarna.
I min erfarenhet är detta lättare sagt än gjort. Vissa älskar arbetssättet, medan andra finner det främmande och kanske t.o.m. obehagligt. Ett skäl till det senare kan vara att man blir mer exponerad; man kan inte enkelt ‘gömma’ sig bakom någon annan som tar spets. Man behöver också vänja sig vid att utveckla sina idéer inför öppen ridå; igen, detta passar vissa väl, medan andra finner det obehagligt. Till sist är det även så att inte allt passar sig för att dryftas öppet, och folk är obekväma med det som behöver vara ny ‘default’: allt som inte är uttryckligen känsligt är öppet.
GillaGilla
@Erik,
Här vill dock partiet gå i en annan riktning än den s.k. statsindividualismen, dvs det är framför allt civilsamhället som bör borga för människors gemenskap och trygghet.
Ur ideprogrammet:
Staten är främst bra på att vara förutsägbar, trög och opersonlig. Inom vissa områden är det önskvärt. Dock får vi gång på gång bevis på att det inte fungerar att institutionalisera medkänsla och intuition, och många har fått lära sig den hårda vägen att de dyrköpta statliga garantierna ibland sviker när vi verkligen behöver dem. Den opersonliga staten brukar då ursäkta sig med ”så var det inte tänkt”, som om det skulle hjälpa de som föll genom skyddsnätet.
Vi lär oss också att människor utvecklar medkänsla genom att praktisera det. Att vara ‘solidarisk’ genom att en summa dras från vår lön innan vi ens får se den utvecklar inte solidaritet, utan snarare en förväntan om att ‘någon annan’ skall ta hand om de behövande, samt en tendens att kräva ‘rättigheter’ som andra får betala för.
För mig faller detta inom evidensbaserad politik: vi har gott om bevis för att människor kan bygga fantastiska saker tillsammans, och även hjälpa varann i nöd. Dessa saker kan dock rivas snabbt, om tillit till gemenskapen och andra grupper, liksom den personliga tryggheten, undermineras. Staten måste göra sitt grundläggande jobb, och säkra att infrastruktur, rättssamhälle och skydd mot yttre hot fungerar. Den behöver också bidra med en lagom ‘kulturell tröghet’ där de saker som vi byggt tillsammans under lång tid inte kan raseras lätt. Hur detta skall gå till är inte helt självklart. Här förordar MED just en inkrementell och evidensbaserad approach, där man premierar kontrollerade justeringar av det som redan fungerar, snarare än gigantiska ideologiska experiment.
Så för mig är ”Överge aldrig en människa i nöd!” på ett plan en medmänsklig självklarhet, men samtidigt är den politiska utmaningen hur man bygger ett samhälle där det faktiskt betyder något i praktiken också.
GillaGilla
@ ulf,
Tack för dina kloka tankar som jag behöver begrunda någon tid. Återkommer om min ”interna” censor tycker mina eventuella reflektioner kan vara av intresse för bloggens läsare.
GillaGilla
Erik, jag hade för brått (ville inte vänta tills nu) när jag skrev min kommentar och tappade bort det inte helt oviktiga ordet ”även”. Skulle således egentligen ha skrivit ”….låter även som en beskrivning av verklig godhet….”.
Instämmer i att Ulf har kloka tankar, inte minst det sista stycket (1/9 kl 15.28).
GillaGilla
Tack Gunnar!
Just denna typ av koncist, öppet, långsamt och djuptänkt åsiktsutbyte enstaka individer emellan är den intellektuella och kulturella motor som på lång sikt driver samhällsomvandlingen framåt i god riktning. I min bok och i de diskussionsinlägg kring MED-politikens utveckling kommer jag försvara min åsikt att det mesta som, i ett samhälle eller i ett system, som i mitt fall i sjukvården, i det närmaste förestavas av de incitamentstrukturer som är inbyggda i dem. Dessa incitamentstrukturer i sin tur definieras av de lagar som skapat systemen.
Om vi önskar en god samhällsomvandling, och det är ju det, ”bottom line”, vi som är MED önskar, så kan vi inte överlåta kravet på godhet till medborgarna. Vi bör borra djupare och vrida och vända på de lagar som gångna generationer, säkerligen i god avsikt, lagt som grund för hur våra samhällssystem fungerar. I min bok visar jag hur den offentliga sjukvårdsstrukturen är impregnerad med perversa incitamentskrafter. I ett sådant system är det det goda som offras. Till skada såväl för de som vill att det som är självklart skall ske i vården. Och för dem vars speciella patientsituationer gör att de är helt beroende av det goda sker.
GillaGilla
@ ulf wiger
Bara för att du skall slippa undra: ”När kommer Erik tillbaka?” kan jag meddela dig: Den idé-diskussion du, Gunnar och jag just nu är inne på förefaller mig allt för omfattande för att kunna ”klaras av” i efterförloppet av ett enda inlägg. Jag återkommer därför till ämnet när de två grundläggande komponenterna ”tidsprioritering och inspiration” infunnit sig.
GillaGilla