DEBATT. Individualismen som moralfilosofisk princip har varit ett avgörande verktyg i frigörandet av individen från förtryckande och kollektivistiska grupperingar. Detta ända sedan medeltiden och framåt, alltså från den tid då religiösa teokratier inrättade medborgarna i på förhand konstruerade fack och samhällsinstitutioner utan något utrymme för ifrågasättande. Idag har västerlandets samhällen utvecklats till att bli de bästa någonsin att leva i som en etnisk minoritet. Det förklaras enklast av att vi gemensamt har anammat ett samhällssystem som bygger på meritokrati, där individens egna prestationer står i fokus och bedöms. Trots detta har den kollektivistiska andan, som har sina rötter i politiska ytterkantsrörelser som kommunism och fascism, nu fått en renässans. Den har fått ett ordentligt fäste i nutida aktivistiska rörelser, klädda i identitetspolitikens skepnad.

Den anti-rasistiska rörelsen har genom systematisk opinionsbildning och kunskapsindoktrinering lyckats utvidga begreppet rasism, och hur det definieras och används i det offentliga samtalet. Nu omfattar termen fler handlingar och fler människor än den tidigare gjort. Av påståendet att vi lever i ett strukturellt rasistiskt samhälle, där rasism genomsyrar alla våra samhällsinstitutioner, följer den logiska slutsatsen att stora delar av den svenska befolkningen kan klassificeras som rasister. Idag är alltså rasism inte längre ett tydligt agerande utan istället en struktur som ständigt infiltrerar majoritetssamhällets kollektiva undermedvetna genom socialiseringsprocesser.

Rasism var tidigare något som ansågs vara ett problem som kunde tacklas med individualismens principer,  där varje individ ska bedömas utifrån hans eller hennes eget agerande. Den har nu vuxit till att bli en allomfattande, närmast metafysisk struktur som bäst bekämpas genom att åter lägga fokus på människors essentiella egenskaper. Martin Luther King ville att svarta människor skulle bedömas utifrån sin karaktär och inte sin hudfärg, dagens svarta aktivister vill tvärtom.

Den rasistiska struktur som vi sägs leva i blir då automatiskt förklaringen till det mesta, må det vara olika utfall på arbetsmarknaden, hatbrott eller andra upplevda orättvisor som sker i samhället och som påverkar oss icke-vita. Men det synsättet är lindrigt sagt onyanserat. Att blint och okritiskt påstå att samhällets olikheter och olika utfall skulle koka ned till en simpel fråga om hudfärg, alltså en form av rasism, är både oseriöst och ovetenskapligt. Alla människor har en bakgrund där individuella styrkor, svagheter, kulturella bakgrunder och olika uppväxtmiljöer spelar in. Det är där vi hittar förklaringar till många av de olika utfall vi ser idag. Olika utfall är inte per automatik ett tecken eller ett bevis på en systematiskt inrotad partiskhet. Att det finns en grav underrepresentation av vita spelare i den professionella amerikanska basketligan NBA innebär inte att det finns anti-vita, förtryckande strukturer som aktivt arbetar för att exkludera vita människor från att delta i sporten.

Dessa antaganden om rasistiska strukturer är inte bara svepande och grovt generaliserande, utan kan också i förlängningen vara skadliga. En bred politisk och kulturell konsensus kring kollektivistiska idéer kan leda till en motreaktion där andra former av identitetspolitik kan komma att införlivas av allt fler samhällsaktörer, sannolikt som en slags protest. Ett exempel på det är Alt-right rörelsen (alternative right), som är en form av vit identitetspolitik som strävar efter en vit nationalstat.

Man kan lätt och utan särskilt mycket fantasi tänka sig att det torde vara tröttsamt för vita människor att ständigt få höra hur rasistiska de är, oavsett om de är det (mindre sannolikt) eller ej (mer sannolikt). Ett sådant diskussionsklimat skapar en miljö där extrema röster blir mer attraktiva eftersom dessa då kan kanalisera och exploatera det kulturella missnöjet. Således skapar dagens svarta aktivister per definition fler rasister, men också möjligen i praktiken.

Om man vill engagera sig för att bekämpa rasism bör man inte själv använda sig av rasistiska medel. Om det är fel att generalisera om svarta bör samma regler gälla för vita. Om vit separatism är rasistiskt så bör svart separatism också klassas som rasistiskt.

Eftersom vi alla är lika bör vi behandlas lika. Som svenska medborgare har vi samma rättigheter och skyldigheter. Vägen framåt bör handla om att stärka individen och samtidigt sluta upp med att i sann kollektivistisk anda pådyvla människor identiteter ovanifrån. Att se till att vi alla bidrar till ett gott kulturellt klimat bör ligga i allas intresse, oavsett hudfärg.

Emmie Mikaelsson,

Medlem i Medborgerlig Samling

 

 

 

MED tycker
Medborgerlig Samling förkastar identitetspolitiken eftersom den bryter ned den framgångsrika västerländska samhällsmodellen till förmån för en ny variant av det gamla klansamhället. Vi står för jämlikhet, lika rättigheter och meritokrati, inte för särrättigheter för grupper. Kvotering till utbildningar och tjänster ska inte förekomma. Om diskriminering förekommer ska den bekämpas, inte anammas som metod för korrigeringar.

18 thoughts on “Svarta aktivister skapar ett giftigt kulturklimat

  1. Tack Emmie!
    Klockren analys. Låt mig dock föreslå ett kompletterande instick:

    Jag föreslår att ordet svart tolkas som något helt annat än hudfärg. Något som exempelvis betecknar ett ”egocentriskt och föga uppbyggligt” förhållningssätt i debatten.

    Gilla

  2. Väl skrivet! När du använder ordet ”svarta” ser jag framför mig svartklädda AFA-medlemmar, så jag undrar om du menar specifikt negrer eller mer som ett begrepp för ”den mörka sidan”, om jag tillåts dra till med ett filmcitat. Hudfärg varierar ju mycket inom rasen också, så den känns inte så relevant. Det är uppförandet som räknas och precis som jag tolkar dig, meriterna.

    Gilla

    1. ”Svarta aktivister” alltså aktivister som kollektivt kämpar för ”rasifierade” människors rättigheter. Likt ”Black Lives Matter” eller ”Afro-svenskarnas riksförbund”. Jag menar inte svarta kläder… Detta bör vara tydligt då jag nämner Martin Luther King i texten som kämpade för svarta människors rättigheter och ville att hudfärg skulle förlora sin betydelse hos allmänheten. Svarta aktivister faller också under den bredare rubriken ”anti-rasister” då dessa två aktivistiska fenomen har liknande kollektivistiska utgångspunkter och anammar samma retorik som har omdefinierat vad rasism innebär i den offentliga debatten.

      Gilla

      1. Nu ska vi väl inte klanka ner på individer som barn och äldre, men jag förstår ditt hur du tänker.

        Egentligen står jag för det fria ordet så det blir väldigt kontra-produktivt för mig att uttala mig om vilka ord som passar ”bättre eller sämre”, men hade det varit jag som kommenterade hade jag använt ordet ”mörkhyad” istället som beskrivande av mörk hudfärg istället.
        Det spelar ju liksom ingen roll vilken hudfärg man har om man värdesätter individen.

        Enda gången jag personligen kan tänka mig att ta ordet ”neger” i mun är då jag just diskutera just ordet ”neger”, bästa exemplet jag kan komma på såhär på rak arm är:

        ”Sluta kalla honom neger!”
        istället för
        ”Sluta kalla honom för N-ordet!”

        Att kalla det för ”N-ordet” blir lite som att kalla Voldemort för ”han-som-inte-får-nämnas-vid-namn” och en slags självcensurering som jag personligen ogillar.

        Gilla

  3. Att inte fler inser likheterna mellan dagens identitetspolitik och gårdagens Apartheid i Sydafrika är underligt. Apartheid är den logiska slutstationen när man delar in människor i fack baserat på hudfärg och liknande breda kriterier.

    Trots det framställs identitetspolitik, från vänster, som en kraft för gott.

    Gilla

  4. Emmie Mikaelsson påstår att vårt meritokratiska samhället kom till genom att ”vi gemensamt har anammat ett samhällssystem som bygger på meritokrati”.

    Som jag minns det var just ”kollektivistiska andan” som skapade arbetarklassens och den manliga och kvinnliga rösträttens framgångar i början på 1900-talet. Utan den skulle aldrig E M kunna skriva här idag som kvinna och bli tagen på allvar. Jag har själv skrivit om min mm mm och hennes liv på 1800-talet. Det var ett liv jag aldrig skulle velat leva. Genom kollektivistiska handlingar kan också individen befrias…

    Sedan visar också ett avhandling förra året med namnet Gender equality and meritocracy – Contradictory discourses in the academy  av Stina Powell https://universitetslararen.se/2016/03/08/meritokrati-bidrar-till-akademins-ojamstalldhet/ att vi inte är så bra på att vara så ”meritokratiska” som vi borde.
    Stina Powell skriver: – Många studier har visat att vi inte kan vara så objektiva som förutsätts i ett meritokratiskt system. Vi väger hela tiden in andra aspekter som hudfärg, kön, ålder och klass.
    Längre ner skriver hon:– Om vi föreställer oss att vi klarar av att göra objektiva bedömningar enligt meritokratiska principer är det svårt att förklara varför vi har en ojämställdhet…

    Så jag delar inte Emmie Mikaelssons syn att vi lugnt och ledigt gick in i det meritokratiska paradiset en gång i tiden och att all kollektivism fram igenom är av ondo.

    Gilla

    1. Hejsan,
      Jag motsätter mig inte alla historiska kollektivistiska rörelser och grupperingar bara för att jag kritiserar dagens moderna svarta aktivister. Jag har mycket att tacka feminism för exempelvis., och dessutom mycket att tacka Martin Luther King och arbetarrörelsen för. Däremot menar jag att västerlandet har byggt upp kapitalistiska samhällen vars uppbygge stärker individen genom att låta individuella prestationer stå i fokus. Om du är en företagsägare vill du få avkastning och detta görs alltså bäst genom att anställa de personer (oavsett hudfärg) som kan generera mest avkastning genom sin kompetens, arbetsvilja, intelligens osv.

      Detta betyder förstås inte att jag tycker systemet är perfekt. Diskriminering sker än idag. Men att den individualistiska principen inte är perfekt är ju inte ett argument för att vi istället ska anamma ett system där människors essentiella egenskaper står i fokus. Hudfärg säger ju ingenting om någons motivation eller arbetsvilja. Utan istället ska vi ständigt ha som målsättning att göra individualism så bra som den kan bli genom att bekämpa diskriminering och andra skadliga kulturer som kan leda till kriminalitet osv. Ojämställdhet har inte alltid med diskriminering att göra.

      tack för din kommentar!

      Gilla

      1. Tack för kommentar! Jag citerar dig: ”Om du är en företagsägare vill du få avkastning och detta görs alltså bäst genom att anställa de personer (oavsett hudfärg) som kan generera mest avkastning genom sin kompetens, arbetsvilja, intelligens osv.”

        Vi kan ju se att det fortfarande inte fungerar så.
        Kan du då tänka dig att om två sökande med ”samma” formella utbildning söker en tjänst inom en sektor där ett kön är underrepresenterat, borde det underrepresenterade könet ha företräde?

        Gilla

      2. @Ingvor,

        Vi kan ju se att det fortfarande inte fungerar så.

        Exakt hur ser vi det?

        Jag håller för all del med om att de flesta arbetsgivare kan bli bättre på att skapa kompetensprofiler och rekrytera utifrån relevanta kriteria, men det går också att se det som att vi hela tiden blir bättre och bättre på det. Vad är det vi jämför med egentligen?

        Gilla

    2. Att anse att alla människor(individer) är lika inför lagen, är något helt annat än att anse att det ska finnas särlagstiftningen mav på kön, hudfärg, ålder etc. Det var just lika rättigheter på individnivå som låg till grund för rösträttskampen.
      Att folk går ihop i grupp för att arbeta för att införa något är något helt annat än att värdera/behandla/tillskriva rättigheter till personer utifrån vilken abstrakt grupp man anser dem tillhöra. Det är det senare som är förkastligt och det som den antirasistiska rörelsen sysslar med idag och det är den ”kollektivistiska andan”. Om en individ inte agerar såsom antirasisterna anser att den bör göra givet sin ”grupptillhörighet” kommer tillmälen som husneger, husblatte, rasförrädare som en naturlig följd.

      Gilla

    3. @Ingvor,

      Som jag minns det var just ”kollektivistiska andan” som skapade arbetarklassens och den manliga och kvinnliga rösträttens framgångar i början på 1900-talet.

      Njae, Jeremy Bentham skrev Plan of Parliamentary Reform … 1817 om radical parliamentary reform, där han påminner om att Duke of Richmond 1780 och 1783 talat om universal suffrage (och årliga parlamentsval). Bentham utvecklar sedan idén om virtually universal suffrage, efter att man rensat bort de som helt enkelt inte borde få rösta. Han resonerar sig bl.a. fram till att även kvinnor måste ha rösträtt. I hans utläggning man kan också spåra tankarna om virtually universal suffrage till Kung Henry IV på 1400-talet, och anar en rätt aktiv debatt i frågan från 1780-talet och framåt.

      Det man kan utläsa är även hur expansionen av rösträtten skedde gradvis och med särskilt fokus på att de nya grupperna av väljare faktiskt skulle bidra positivt till demokratin. Det var inte minst problematiskt i Sverige i slutet av 1800-talet, då revolutionära strömningar hade stort inflytande över arbetarrörelsen – 1887 slogs t.ex. fast att SAP var ett revolutionärt parti som syftade till att ”slå ner det rådande borgerliga samhällssystemet”. Man kan fråga sig varför de styrande skulle reformera rösträtten i en riktning som påtagligt skulle gynna ett sådant parti? Det var först när SAP i samarbete med ”den radikala borgerligheten” (liberalerna) styrde in på en kompromisslinje som rösträttsfrågan kunde lösas. Då blev det också möjligt att ge kvinnor allmän rösträtt.

      Så min utläsning av historien är att den allmänna rösträtten hade kunnat komma tidigare om det inte var för de revolutionära socialisterna, i Sverige och annorstädes.

      Sedan visar också ett avhandling förra året med namnet Gender equality and meritocracy – Contradictory discourses in the academy av Stina Powell … att vi inte är så bra på att vara så ”meritokratiska” som vi borde.

      Jag har inte läst hela, men hon baserar en hel del av sina antaganden på en väldigt selektiv läsning av tillgänglig forskning. Jag begränsar mig för tillfället till att kommentera följande på sid 31:

      Lawton’s (2000) discussion on meritocracy sheds light on the critique of meritocratic practices in organisations. She says that meritocracy suggests that unequal outcomes are the product of lack of merit, not of discrimination. In this way, the individual is to blame for any failings and it is therefore, for example, a woman’s own choice whether or not she wants a career. Her career (or lack thereof) cannot be traced to discriminatory practices (2000:599).

      Detta är en mycket tendentiös tolkning av begreppet. Det är naturligtvis inte så att bara för att man strävar efter ett meritokratiskt förhållningssätt har man därmed bestämt sig för att alla utfall under det man hoppats på måste vara ens eget fel. Det är ju snarare att det som skall ligga till grund för bedömningar är just de saker som är relevanta. Om man hävdar att andra faktorer vägts in, återstår att påvisa det.

      Som exempel på att det skulle förekomma diskriminering nämns bl.a. Wennerås och Wold 1997, men det är inte riktigt seriöst, då det var en liten studie, och även en av de första i sitt slag. Åtskilliga stora studier och metastudier har sedan funnit att, om diskriminering fanns i W&W -97, så gäller det inte generellt, åtminstone inte numera.

      Att hon sedan åkallar Keller, Harding, m.fl. för att antyda att vetenskapen formats av manliga stereotyper och därmed missgynnar kvinnor, kanske är bäst att ignorera helt. Hon går åtminstone inte så långt att hon hävdar att t.ex. matematik och logik är ‘manligt kodade’ och därför diskriminerande, men det har flera feministiska kollegor gjort.

      Framför allt vänder jag mig emot antagandet att vetenskapen formats efter manliga preferenser. Så är det inte. Matematikens och fysikens lagar struntar lika blankt i manlig fåfänga som i kvinnlig. Som lärarna på KTH brukade säga: det duger inte med ursäkter när bron rasar.

      Gilla

      1. Tack för ett långt och givande svar!
        Dock: Utifrån verkligheten och 100 år av meritokrati tycker jag ändå att KÖN ska ha särställning inom identitetstänkandet och kunna kvoteras. Om två sökande med ”samma” formella utbildning söker en tjänst inom en sektor där ett kön är underrepresenterat, borde det underrepresenterade könet har företräde.

        Gilla

      2. @Ingvor,

        MED är, som du kanske sett, helt emot kvotering. 😉
        När det gäller huruvida kön skall kunna vägas in, är jag till att börja med emot formuleringen i RF 2 kap:

        13 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. Lag (2010:1408).

        Skrivningen ”utgör ett led i strävanden” är alldeles för luddigt, och öppnar för att diskriminering blir ok så länge det kan motiveras med en politiskt korrekt ‘strävan’. Som exempel har jag sett ‘jämställdhetsmål’ i offentlig förvaltning där man skulle öka kvinnors representation. Man konstaterade nöjt:

        Andelen kvinnor på chefsnivå har ökat från 73% till 79 %. Östra Göteborg är generellt bra på att rekrytera utrikesfödda chefer och kvinnor på chefsnivå.

        Det ser onekligen ut som om det fanns en uttalad avsikt, och rutin, att kvotera in kvinnor även om kvinnor redan var i kraftig majoritet. Det borde kunna strida mot RF på så sätt att målet ju inte syftade till att öka jämställdheten lokalt, utan snarare gynnade den överrepresenterade gruppen. Men då invänder någon säkert att det är jämställdhet i ett större perspektiv som avses. Perspektivet kan då inte ens begränsa sig till ledning i offentlig förvaltning, eftersom den är kvinnodominerad överallt, utan skulle möjligen kunna avse chefsskap totalt, eller kanske t.o.m. jämställdhet i ett historiskt perspektiv. Kontentan blir ändå att det går utmärkt att diskriminera, bara man kan motivera det med rätt slags floskler.

        Däremot kan jag tycka att det skulle gå att väga in könet som sekundär faktor. När man väljer mellan två formellt jämbördiga kandidater, blir det andra saker som fäller avgörandet, och då bör inte saker som kön diskvalificeras av rädsla för att det skall vara ‘diskriminerande’. Sedan behöver det inte alltid vara en fördel att tillhöra underrepresenterat kön, t.ex. om det verkar som om man kommer att använda det som en hävstång på jobbet, eller varför inte om det t.ex. skulle krävas omfattande ändringar på arbetsplatsen (som separata dusch och omklädningsrum, om sådana behövs och inte redan finns).

        För övrigt är jag själv av åsikten att diskrimineringsförbud främst skall gälla skattefinansierad verksamhet. Jag tycker att man skall hålla externa krav till ett minimum när det gäller fritt ingångna avtal mellan privata aktörer. Konkurrensutsatta företag har ändå en stark drivkraft att rekrytera baserat på kriteria som är relevanta för uppgiften.

        Gilla

  5. Alt-right är en konkret organisation och strävar efter en vit nationalstat? Ni har gått på MSM-propagandan. Tråkigt, jag trodde MED var bättre pålästa än de flesta. (Berätta gärna också hur Pepe och mjölk är vit makt-symboler!)

    I övrigt håller jag med.

    Gilla

    1. I min text skriver jag att Alt-right är en ”rörelse” inte en organisation. Ja alt-right strävar efter vit nationsstat och detta kan man se om man ser på de olika intervjuer med Richard Spencer som kom på uttrycket Alt-right. Han har då sagt just det att man strävar efter en homogen, vit nationsstat. Han beskriver sig själv som en ”white nationalist”, alltså inte som en ”white supremacist” vilket är skillnad. Han anser inte att vita är bättre än andra utan menar att vita bör bevara sin egen kultur etc. Detta är bara att googla.

      Tack för din kommentar!

      Gilla

  6. Hej,

    Intressant artikel. Fast jag tycker inte att du lyckas förklara den kollektivistiska renässansens orsak. Individualismen har en lång tradition sedan åtminstone 1600-talet. Kan verkligen en liten klick akademiker och aktivister plötsligt omkullkasta den? Jag tror det finns en annan förklaring.

    Betänk att individualism aldrig fått ordentligt fotfäste utanför nordvästra Europa (och länder grundade av människor från den regionen). Detta trots västvärldens enorma kulturella inflytande. Är det då inte rimligare att anta det kan finnas ärftliga faktorer bakom? I vilket fall så kan vi se att när nu människor från resten av världen immigrerar till västvärlden så börjar plötsligt individualismen att svikta. Det är svårt (i alla fall för mig) att då tro att vi kan behålla detta perspektiv utan någon form av separatism.

    Därmed inte sagt att jag har något emot att individualister från andra kulturer kommer hit. Men då måste man hitta sätt att särskilja dessa från övriga. Annars tror jag att vi lite i taget kommer att kompromissa bort oss själva.

    Mvh,
    Staffan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s