Nalin Pekgul skrev häromdagen en artikel i GP om hur konsekvent separatism leder till samhällets förfall. Jag håller med, men vill utveckla mitt eget perspektiv på saken. Pekguls utgångspunkt tycks vara ”det frihetliga samhället”. Det är en viktig distinktion, då det går att bygga ett samhälle som segregerar och styrs mer totalitärt. Ett frihetligt samhälle behöver bygga på vad som skulle kunna kallas en frihetlig majoritetskultur, och jag ger här min bild av en sådan.

Jag har, trots att jag aldrig bott där, själv kommit att identifiera mig en hel del med Hälsingland, min pappas hemtrakter – och att vara hälsing är lite speciellt. Landskapets särart illustreras gärna med några symboliska våldshandlingar: Stenfinn, som fick i uppdrag att kristna hälsingarna, stenades till döds 1072, och 1317 slogs sveakungens skatteuppbördsman ihjäl. Efter det började Hälsingland bli en del av kungariket Sverige, men även Gustav Vasa klagade på 1500-talet över att hälsingesmederna inte ville producera hillebarder åt hans soldater. Efter hand blev dock även de egensinniga hälsingarna integrerade i kungariket under ett enhetligt lagsystem.

Erfarenheten visar att denna sorts process fungerar bäst med relativt närstående grupper i geografiskt naturligt avgränsade områden – och givet tillräckligt lång tid. Harmoniseringen av svenska landskapskulturer till en nationell majoritetskultur var knappast friktionsfri, men har nu stabiliserats under närmare ett halvt millennium.

Varför det var just Hälsingland, och inte mammas Gästrikland, eller ens min egen födelseort Stockholm, som fått utgöra min egen kulturella förankring kan jag inte riktigt svara på, men troligen är det så att vi väljer delar av vår kulturella identitet baserat på formativa upplevelser. Även Dalarna, där jag tillbringat många somrar vid sjön Hörken utanför Grängesberg, har satt djupa spår i min själ.

Som för så många andra består min egen kulturella förankring av bitar från olika platser och perioder: Sörmland, Stockholm, Hälsingland, Gästrikland, Alaska, Närke… Fyra år i USA gjorde mig inte till amerikan, men visst gjorde det avtryck. Fortfarande, och troligen för alltid, är det främst den svenska naturen, klimatet och temperamentet som får hjärtsträngarna att sjunga; det är inte ‘bättre’ eller ‘vackrare’ än någon annanstans, men det är här jag känner mig mest hemma.

Men, och detta är viktigt, inget av detta behöver ha betydelse för någon annan än mig själv. Det som kanske mest kännetecknar en frihetlig majoritetskultur är just att lokala kulturella särarter inte ger några särskilda privilegier. I anpassningen till ett slags halv-universella sociala umgängesregler dämpas möjligen en del av de olika kulturernas färgpalett, men å andra sidan minskar risken att vi löser konflikter genom att slå ihjäl eller driva bort främmande och oliktänkande. Det unika med majoritetskulturen är just att den inte gör anspråk på någon särart, utan fokuserar på hur olika människor och grupper kan umgås med minsta möjliga friktion.

Det finns uppenbara utmaningar med att leva i en sådan frihetlig kultur. Vi kan lätt se de materiella vinsterna med modellen, men vi ger upp en del av vår kulturella särart, och därmed även vår känsla av tillhörighet. Om konfliktytorna är stora, och reglerna oklara, tar vi gärna vår tillflykt till någon gruppidentitet där vi känner oss trygga. Vi stärker möjligen även denna trygghetskänsla genom att extra hårt markera mot ‘de andra’ och hävdar därmed vår särart delvis på andras bekostnad. Det leder lätt till att vi demoniserar, avhumaniserar, andra grupper, med ökade konflikter, kanske rentav våldsamma sådana, i förlängningen.

Åter till Pekgul. Hon återknyter till socialdemokratin, och menar att det socialdemokratiska projektet, det allra viktigaste, ”bygger på att samla alla medborgare och ge dem ett gemensamt intresse av samma trygghetssystem, även om livsvillkoren kan skilja ganska mycket i övrigt”. Här vill jag påstå att det traditionella välfärdsbygget blir alltför homogent och omfattande: genom att styra för mycket i människors liv, och genom trycket att utveckla strömlinjeformade och kostnadseffektiva lösningar som förväntas passa alla, samtidigt som människors livsval blir allt mer varierade, bidrar även välfärdssektorn till att öka ovan nämnda konfliktytor. När befolkningen blir mer heterogen i livsval och kulturell identitet, minskar den kärna av värderingar vi kan enas om, och vi får lätt en separatistisk backlash från olika grupper.

Denna backlash behöver inte bara bero på inflöde av annorlunda kulturer, utan har nog även uppstått i samband med att olika inhemska grupper fått radikalt förändrade villkor. Ett tydligt exempel, hävdar jag, är radikalfeministers reaktion på kvinnors kraftigt förändrade könsroll: genom att demonisera män och hävda kvinnors rätt att särbehandlas vid behov, befäster man snarare de gamla könsrollerna än bereder väg för något nytt. Frågan är hur vi skall agera nu: retirera in i vår egen trygga särart och börja gräva skyttegravar, fortsätta låtsas att olika kulturer kan samexistera utan tydliga umgängesregler, eller hitta en tredje väg?

I fältstudier av lekande femteklassare 1972 observerade den amerikanska sociologen Janet Lever bland annat tydliga könsskillnader i hantering av dispyter: pojkar grälade ofta om regeltolkningar, men gav inte upp, utan förtydligade reglerna och spelade om; flickor var mycket mer benägna att avbryta aktiviteten. Säkert delvis kopplat till detta, lekte pojkarna i större, ofta mer heterogena grupper, både med avseende på ålder och kön, med större intensitet och under längre tid. Alldeles oavsett om dessa könsskillnader består idag, tror jag att vi står inför ett liknande vägval med vår kultur: förtydliga och försvara reglerna för vårt majoritetssamhälle – essensen av just vårt frihetliga samhälle om man så vill – eller ge upp och se det brytas sönder.

Jag har svårt att se hur detta skall kunna ske utan att minska omfånget av den offentliga sektorn till en effektiv, sekulär kärna med ett starkt försvar av individens frihet, där religion och kulturell särart ses som personliga attribut utan makt att kräva andras anpassning, uteslutning eller underkastelse.

ulf-wiger-3x4

Ulf Wiger

Ordförande Medborgerlig Samling Örebro

 

 

MED tycker
I Medborgerlig Samlings idéprogram kan man läsa om hur MED ser på den kulturella och medborgerliga gemenskapen. Där står t.ex. följande: ”Medborgerlig Samling värnar den västerländska medborgarstaten, men erkänner dess kulturella grund. Det innebär en acceptans av att kulturell gemenskap och politisk gemenskap har ett samband. Vi står för likhet inför lagen och en betoning av det som förenar oss som medborgare.”
”Vi anser att det finns ett antal humanistiska och rättsliga principer, vilka har rötter i de västerländska samhällena, som statsmakten ska slå fast som orubbliga i alla relationer med medborgarna. Dessa principer utgörs av det demokratiska styrelseskickets självklara roll, de för demokratins upprätthållande nödvändiga rättigheterna av vilka yttrandefriheten är särskilt viktig, individens integritet och självbestämmande, könens jämlikhet och principen om åtskillnad mellan stat och religion.”
”Val av livsstil, religiös övertygelse och kultur vid sidan av de grundläggande värdena hör däremot till var och ens privatliv.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s