Det är numera mycket populärt att diskutera samhällskontraktet och hur staten bryter mot det. För att illustrera vad jag menar tänkte jag exemplifiera med några artiklar som skrivits relativt nyligen. Man kan till exempel läsa att Moderaternas ungdomsförbund MUF vill ha “ett nytt samhällskontrakt byggt på egenförsörjning“. Journalisten Susanna Popova skriver att “samhällskontraktet är under omförhandling”. Historikern Lars Trägårdh skriver “… att vi åter börja(r) (sic) värna om det svenska samhällskontraktet” och vidare att “Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter”. Teologie doktor i etik Ann Heberlein titulerar ett inlägg “Det brutna samhällskontraktet”.
Mitt intryck av diskussioner på Twitter, Facebook, middagar med mera är att folk inte anser sig få vad de har “rätt till” utifrån sina stora skatteinbetalningar. De förväntar sig bra sjukvård, skola och rättsväsende. Om folket inte får sina “sociala rättigheter” tillgodosedda, bryter staten mot samhällskontraktet. Till alla dessa skribenter och andra som diskuterar samhällskontraktet vill jag säga följande: DET FINNS INGET SAMHÄLLSKONTRAKT VÄRT NAMNET OCH DET HAR ALDRIG FUNNITS.
De skribenter jag nämnde, och även andra, skulle nog svara att samhällskontraktet inte avser ett riktigt kontrakt, utan att det handlar om relationen och förväntningar mellan stat och medborgare i ett implicit förhållande. Detta synsätt är dock att förleda medborgaren. Om det bara är en relation och förväntningar kan staten inte bryta mot samhällskontraktet ens som idé och vi kan heller inte förhandla fram ett nytt. I praktiken utgår debattörer ifrån att det faktiskt finns ett samhällskontrakt i någon form.
Jag anser att samhällskontraktet är en chimär, en myt som politiska filosofer och makthavare skapat för att legitimera statens makt över individen. (Det finns en mängd litteratur på området men jag kommer här bara att diskutera väldigt översiktligt.) Om kontraktet bara handlar om relationen och förväntningar uppkommer ju frågorna: Vems förväntningar? Kan folket förvänta sig vad som helst? Kan staten förvänta sig saker i gengäld? Om man inte får sina förväntningar uppfyllda, vems är då felet? Finns det inget bestämt är det man vill ha bara spekulation och fantasi, ungefär som ett barns önskelista till Jultomten. Om samhällskontraktet bara är en relation kan det lika väl beskrivas som en maktrelation utan att förvilla folket med kontraktsterminologin. Fast en maktrelation där staten bestämmer allt är inte lika lätt att sälja in som ett “samhällskontrakt”, folket kan ju få för sig att de lever i en demokratur.
I diskussionerna kring samhällskontraktet dominerar resonemanget att vi ger pengar och viss frihet till staten för att få saker i gengäld. Saken är dock den att ingen ger bort någonting – staten tar det. Du ger inte bort din frihet att göra saker, såsom röka cannabis, betala för privatskola eller köpa opastöriserad mjölk – staten begränsar den. När tillfrågades du senast om du ville ge pengar till Skatteverket på frivillig basis?
Inget folk har tillfrågats om de ville ha en viss utveckling, de som satt på makten beslutade själva hur det skulle vara. Inget kontrakt mellan de olika parterna har förhandlats fram genom ett givande och tagande. En del skulle här prata om att det implicita samhällskontraktet ändras och upprätthålls via demokratin, till er har jag ytterligare en dålig nyhet. När röstade du senast specifikt om vad staten ska tillhandahålla? När röstade du om tjänstemännen som bestämmer över Sverige i praktiken? Är det inte snarare så att staten växer hela tiden oavsett hur du röstar? Skatterna höjs eller bibehålls oavsett vilket av de stora partierna det är som styr.
Det mest flagranta exemplet på att det i praktiken inte finns något samhällskontrakt, ens implicit, gäller vem det är som egentligen beslutar om grundlagsändringar. Vi har aldrig haft folkomröstning om grundlagsändringar. Det är våra politiker som på eget bevåg bestämt vad som ska gälla. Detta beror på att folkomröstningar gällande grundlagsändringar är bindande om det blir nej. Hur skulle politikerna kunna leva med sig själva om de var tvungna att göra som folket bestämde? Låter detta som ett “kontrakt” eller ens en hälsosam relation? Om staten hade varit din partner i en parrelation hade vänner sagt åt dig att lämna relationen så snabbt som möjligt och ordna fram ett besöksförbud.
Jag menar att vi måste börja betrakta relationen mellan stat och medborgare nyktert. Släng idén om samhällskontraktet på soptippen. Staten är den som har makten, staten har inte fått makten genom något kontrakt och maktdelningen är ytterst begränsad. Ju större stat – desto mer makt över dig som individ har den och desto mer begränsar den dina valmöjligheter. Med en stor – och växande – stat blir det även betydligt svårare att ställa de ansvariga till svars då det är svårt att veta vad alla i statens tjänst egentligen gör. Det går inte ens att hålla våra ministrar ansvariga idag eftersom de inte får blanda sig i de myndigheter de har det yttersta ansvaret för, ty då är det ministerstyre. Att ge regeringen mer makt över myndigheterna är en lösning – om än en skrämmande sådan. Det skulle dock göra det möjligt att utkräva konkret ansvar av ministrar.
Generaldirektörer och andra tjänstemän har vi som medborgare ingen makt över, de sköter sig själva i praktiken. Inte ens återinförande av ett tjänstemannaansvar löser den problematiken – det är dock inte ens avskaffat, bara reformerat – så problemet är att ingen egentligen granskar och väcker åtal. Om det tjänstemännen gör är korrekt i enlighet med riktlinjerna, men skadligt för folket och Sverige, så går det inte att utkräva ansvar. Ska tjänstemännen gå emot de riktlinjer som satts upp för myndigheten? Inför vi ett tjänstemannaansvar, så att det även omfattar politikers beslut, så uppkommer problemet med bevisfrågan. Hur ska man avgöra att det gick att veta att ett beslut skulle bli negativt 1, 2, 5 eller 10 år senare och hur ska “fel” definieras? Ska införande av ny skatt eller höjningen av en befintlig skatt vara grund för tjänstefel? Ska det finnas preskriptionstid för dåliga beslut?
Det är dags att vi frågar oss själva vad för slags stat vi vill ha och hur vi ska kunna ställa den till svars. Jag vill se en stat med väldefinierade ansvarsområden så att vi bättre kan se ifall staten uppfyller vad vi ålagt den att hantera. Till att börja med kan vi definiera vilka större områden staten/offentlig sektor ska ansvara för. Det mest grundläggande är polis, rättsväsende, brandkår och försvar. Sjukvården kan hanteras via privat och offentlig verksamhet.
Det finns idag inget samhällskontrakt så det är på tiden att vi skriver ett – annars kommer vi alltid vara slavar under politikernas nycker.
Andreas Nurbo
Styrelseledamot Medborgerlig Samling Skåne
———————
Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.
MED-bloggen 
Mycket bra skrivet – håller med.
För att vi som medborgare ska kunna återta makten över vår egen tillvaro behöver skattesystemet, dvs beskattningsmodellen, moderniseras. Dagens modell har ju anor tillbaka till biblisk tid, i form av ett ”tionde”. Där en viss procentuell andel av produktionen/intäkterna betalas in, vare sig det behövs eller ej. När överheten/staten har överskott hittar man på diverse utgifter för att göra av med pengarna. Vi har ju alla kunnat beskåda hur detta har skenat iväg det senaste halvseklet.
En moderniserad beskattningsmodell – enligt min uppfattning – bör bygga på tre principer:
(1) Varje skattskyldig betalar själv in sin skatt, varje månad. Alla kreativa sätt att dölja skattetrycket (såsom arbetsgivaren betalar skatten), anser jag, ska tas bort.
(2) Skattens storlek bygger på andelar av ett totalt belopp, som ska fastställs i förväg och godkännas eller förkastas av medborgarna.
(3) Skatteinbetalningar under en viss minsta tidsperiod, är en förutsättning för att erhålla ekonomiskt bistånd.
När det gäller hur skatteandelarna beräknas, enligt punkt 2 ovan, så kan man ta stor inspiration av det brittiska systemet för council-tax. Där ett totalbelopp fördelas över kommuninvånarna, enligt 8 (eller flera) inkomstintervall och tillhörande fördelning-procent.
En tänkbar möjlighet är att vända på rollen mellan stat och kommun, så att kommunen har beskattningsrätten på personer och företag, medan statlig skatt fördelas mellan kommunerna. Detta innebär att kommunen arrangerar en omröstning om sitt förslag till skatteuttag för räkenskapsperioden. Förkastas förslaget, finns det bara en möjlighet till reviderat förslag. Om även detta förkastas, avgår alla ansvariga och nyval utlyses. Det tidigare totalskattebeloppet fortsätter att gälla tills medborgarna enats om ett ändrat belopp.
GillaGillad av 2 personer
Tackar för berömmet. Det är kul när ens tankar gillas av andra. Det motiverar en att fortsätta.
Jag har tänkt att vi fastställer vilka grundtjänster som staten/offentlig sektor ska utföra, verksamhet &/eller kostnader som går utanför dessa om de totalt överstiger visst belopp måste godkännas i en lokal/nationell folkomröstning. Såsom att ge pengar till en förening, bygga nytt konserthus, idrottshall, ny myndighet m.m.
Gällande din skattemodell så har jag gått i liknande tankar själva.
För punkt 1 så vill vi i Medborgerlig Samling att hela lönekostnaden ska skrivas ut på lönebeskeden så arbetstagare även ser kostnaden för arbetsgivaravgiften. Det har funnits diskussioner om att folk själva ska betala in alla skatter men det är inget som aktivt drivs i partiet(vad jag vet). Jag tror att skriva ut alla lönekostnader på lönebeskedet iaf är ett bra första steg.
De övriga punkterna är intressanta att bejakta. Är ju ett kraftigt avsteg från nuvarande modell. Större regional frihet och kontroll över skatteintäkterna anser jag är nödvändigt.
GillaGilla
Så vitt jag vet förekommer det redan att vissa arbetsgivare skriver ut hela skattebeloppet och det har ju inte ändrat något hittills. Jag kanske minns fel, men tror mig minnas att Alliansregeringen 2006 införde något liknande för offentliga löner. Rätta mig här om jag minns helt fel.
Ett bättre steg i rätt riktning är att slå samman den synliga statliga skatten med den osynliga statliga skatten, eller som denna så beskedligt brukar kallas ”arbetsgivaravgiften”. Konsekvensen av detta är att lönearbetare skulle få ett momentant lönelyft på 31,42%, utan att erhålla en enda extra krona i plånboken.
Synliggjorda skatter och skattetryck är förvisso vällovligt, men ändrar inte maktbalansen mellan folket och den politiska adeln, vilket din eminenta artikel om samhällskontraktet så förtjänstfullt diskuterar. För att detta ska inträffa behövs förändringar i incitamentsstrukturen, bort från partiet och tillbaka till folket.
Men visst; jag håller med om att dylika ting ligger långt fram och än så länge är MED ett helt okänt parti utan någon som helst synlighet i gammelmedia.
GillaGilla
Jag tror att man bör ta ifrån politikerna makten över skatten. Även det mest extremliberala partiet kommer efter en tid vi makten ändra uppfattning. Det är väldigt trevligt med makt och systemet av vad som ska bekostas med skattepengar kommer hela tiden växa. Man vill ha ytterligare områden att bestämma över, och endast i undantagsfall kan det bli fråga om att lägga ner något institut, det gör ju politikerkompisarna där arbetslösa.
Jag vill se ett nytt politiskt system som tar hänsyn till alla dessa tendenser som finns inbyggt i människan. En inställning att staten är något nödvändigt ont som man ska undvika att göda.
Det viktigaste är att ta bort de politiska partierna och låta folk rösta på personer. Men det är ett lite stort ämne för en kommentar.
GillaGilla
MED vill att antalet ledamöter i Riksdagen minskas och att valkretsarna blir fler. På så sätt blir det tydligare för väljarna vilka ledamöter som företräder den egna valkretsen. Procentspärren för personvalet bör slopas helt. Och på den kommunala nivån kan det personliga ledarskapet och ansvaret stärkas genom direktval av borgmästare. Däremot vill MED – av naturliga skäl – inte att de politiska partierna avskaffas.
GillaGilla
En mycket viktig fråga. Den makt som det strukturella systemet ger till staten är ett av de största problemen för de som inte är nöjda. Oavsett hur samhället missköts så sitter den enskilde fast i nätet och kan inte ens försöka bryta något ”samhällskontrakt”. Man kan ju inte gärna säga upp sig för att vägra betala skatt när staten missköter sin uppgift.
Problemet hade varit mindre om det gick att ordna verkliga demonstrationer mot PK-väldet, men eftersom den främsta makten handlar om att kunna utöva ett socialt förtryck snarare än ett våldsförtryck så är den vägen stängd. Vill man demonstrera mot invandringen eller något som alls kan kopplas till invandringen (vilket vid det här laget är allt då hela samhället är indraget i den lögnen) då blir man väldigt ensam och förlorar mycket social prestige.
Det måste helt enkelt finnas en väg för folket att göra motstånd även under ett socialt förtryck.
GillaGilla
@medbloggen varför är det naturligt för partiet att försvara sin existens? Rimligen borde partiet inte agera i egenintresse utan efter vad som är bäst för Sverige/väljarna.
GillaGilla
Det som driver oss att ägna vår kraft, vårt engagemang och vår tid åt att ge MED ett politiskt inflytande är att vi tror att det är bra för Sverige och för väljarna, ja inte bara bra utan nödvändigt. Det är inget egenintresse. Vi vill exempelvis slopa partistödet, som i dag göder partiernas egenintresse.
GillaGilla
@Medbloggen Är det inte bättre att ge väljarna själva inflytande och få välja precis vilka representanter de själva vill? Sen kan de invalda riksdagsmän som har MEDs åsikter bilda grupp under namnet MED om de känner för det. Det ser ju illa ut om MED inte vill släppa ifrån sig den makten. Då är man inte mycket bättre än övriga partier (jo, allt är förstås bättre än DÖ-borgarna).
GillaGilla
Andreas!
Det var länge sedan jag läste en text som på detta sätt förändrar mitt sätt att tänka. Även för mig som i övrigt berömmer mig av att vara duktig nytänkare var detta en aha-upplevelse.
Mer sådant! Mer MED-nytänkande! Låt oss tillsammans och på lång sikt skapa förutsättningar för att förnya Sverige och svensk politik.
GillaGilla
Mycket kul att läsa Erik. Bättre beröm än så är svårt att få.
GillaGilla
Lite sludrigt skrivet men det lutar ju åt nattväktarstaten antar jag!
GillaGilla
Tråkigt att du tycker så men nej, huvudpoängen är inte att vi ska ha en nattväktarstat utan att vi måste definiera vad staten och offentlig sektor ska göra. Det implicita kontraktet medborgare och stat fungerar inte, båda parter måste tydliga kriterier att agera efter. Utan tydliga kriterier kan vi inte heller utkräva ansvar eller begränsa offentlig sektors omfång. Idag är det i stort bara vanliga medborgare som utkrävs ansvar för sina handlingar i och med att de döms till böter, fängelse, straffavgifter. Kommuner får betala lite vite då och då men överlag händer inte mycket. I en artikel från Lag & avtal(2014) kan vi läsa att:
GillaGilla
Viljan att ompröva vissa ekonomiska åtaganden är en sak. Men att förutsättningslöst börja om från början går nog inte för sig då det skulle vara ytterst svårt att få majoritet för en sån sak. Därefter att vi inte har några möjligheter att ställa våra politiker och tjänstemän till svars för deras, i många fall illgärningar, är en klar brist som omgående borde ändras!
GillaGilla
Det har att göra med att det demokratiska systemet decentraliserat makten så att den spritts ut till hela ledet. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Har man just ingen makt så har man heller inget ansvar. Det finns alltid någon annan att peka på och hänvisa till som också ”borde ha agerat”.
Den enda verkliga makten är konsensusmakten som media utövat. Är media överens så kan de förändra berättelsen. Förändra vårt sätt att tänka och agera. Men det är en indirekt makt som man delegerat till hela samhället att implementera. Varje individ är del i det maktutövandet som miniprogram som hela tiden fixar. rättar till och bestraffar varandra. Det är PKismens makt.
GillaGilla
Väldigt bra text. Det är skönt att se att man inte är ensam om den här sortens tankar.
GillaGilla
Ja, det är ju så de ansvariga brukar försvara den uteblivna ansvarslagstiftningen. Att det inte går att belasta nån ensklid! Men det står ju alldeles klart att t ex en GD bär det totala ansvaret för vad som sker inom sitt verk. Samt att ett statsråd är ansvarig för en GD som inte fungerar. Ett antal högre tjänstemän sitter hela dagarna och fattar enskilda beslut som dom är både moraliskt och ekonomiskt ansvariga för och som inte alltid faller väl in i deras isntruktioner.
GillaGilla
Reblogga detta på Life, Death and all between.
GillaGilla