Vad hände med den intellektuella stringensen?

Så kom då stunden som många politiska betraktare i Sverige väntat på: Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om Liberalernas partiledarpost. Det har knappast varit en hemlighet att hon haft blicken fäst på den post som Jan Björklund nu så länge har innehaft; möjligen är det något överraskande att hon valde att göra det just nu.

Birgitta Ohlsson har gjort sig känd som en synnerligen skarp debattör och har länge varit synlig i den politiska debatten i Sverige, ofta inom ämnen som demokrati och mänskliga rättigheter. Hon tillhör klart och tydligt den socialliberala falangen inom Liberalerna. Den synnerligen välbalanserade Björklund har länge verkat som en enande kraft för partiet. Frågan är om de mer klassiskt liberala eller konservativa liberala inom partiet skulle känna sig lika hemmastadda med Birgitta Ohlsson vid rodret.

Liberalerna är numera ett parti i kris med stadigt sjunkande opinionssiffror och de senaste åren har man endast en rad uteblivna resultat att uppvisa. Birgitta Ohlssons försök att ta över kanske bör ses i ljuset av detta. Den misslyckade integrationspolitiken och utbildningspolitiken är sannolikt ingen fjäder i hatten för partiet och man går en osäker tid till mötes i valet hösten 2018. Undertecknad avser inte recensera Birgitta Ohlssons möjligheter att bli partiets nästa partiledare men som liberal är jag ändå intresserad av att det finns en liberal kraft i svensk politik.

Men varför har L misslyckats? Partiet vilar historiskt sett stadigt på liberal grund och liberalismen är ju som bekant den utan jämförelse mest framgångsrika politiska ideologin i världshistorien, förknippad med marknadsekonomiskt tänkande, demokratins framväxt, mänskliga rättigheter och ett innovationsklimat som gjort att världen har sett mer uppfinningar och framsteg de senaste 100 åren än de föregående 1000 åren sammanlagt.

Liberalismen är även en evidensbaserad upplysningsfilosofi, vilket betyder att man ska ta fakta och bevisföring med i sina politiska ställningstaganden, och det är kanske just detta som är grunden till den liberala ideologins framgång: man har tagit människan som den är, med alla dess vårtor och fel, inte som den borde vara. Liberalismen har nått framgång på grund av att man haft som ideal att uppnå det som är verklighetsnära och möjligt, inte genom utopiska projekt som så många andra -ismer har fallit offer för.

Så varför har partiet Liberalerna på senare tid så grundligt misslyckats i sina egna profilfrågor? Mitt svar på den frågan är att partiet utan att annonsera det har övergivit den rationella evidensbaserade ansatsen som så länge var partiets signum. I flertalet av partiets profilfrågor har man inte följt vad forskningen säger och ofta snarare gjort tvärtom. Det gäller framförallt i frågan om införandet av euron och i invandrings- och integrationspolitiken men även i utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken tänker jag inte avhandla här, men det tål att sägas att partiet trots 8 år i regeringsställning ej lyckades vända trenden på ett övertygande sätt.

Dåvarande Folkpartiet kan inte lastas för att man införde den gemensamma valutan inom EU mellan åren 1999 och 2002, trots att den rådande ekonomiska teorin om optimala valutaområden (theory of optimum currency areas) sade att förutsättningarna för en gemensam valuta saknades. Det bör här påpekas att det här delvis är nobelprisbelönad forskning, alltså inget man lättvindigt kan vifta bort.

Men man kan lasta partiet för att inte ha gjort sin hemläxa när man inte följde bevisföringen utan propagerade för eurons införande mitt under brinnande eurokris. Det här är inte raketforskning eller kärnfysik även om det är ett komplext område. Det handlar helt enkelt om att för att en gemensam valuta ska fungera, måste vissa saker finnas på plats. Teorin om optimala valutaområden kan delas upp i minst två huvudargument där ena bygger på att man behöver ett gemensamt transfereringssystem och det andra argumentet bygger på att en verkligt fri rörlighet på arbetsmarknaden måste finnas får att kunna absorbera asymmetriska chocker. Forskningen pekade entydigt på att språkbarriärerna i Europa gjorde det synnerligen svårt att nå den nödvändiga nivån av integration för att motivera ett sådant steg. Det är alltså på intet sätt problematiskt att man är för EU eller samarbete eller ens en gemensam valuta; det problematiska ligger i att man inte tog till sig relevant forskning som tydligt identifierar vad som skulle leda till institutionella problem längre fram, och vilket senare också hände.

Och så till integrationen och invandringspolitiken där Folkpartiet tidigt profilerade sig. Valet 2002 blev en stor framgång för partiet och visade tydligt att det var en fråga som väljarna lade stor vikt vid. Men faktum är att trots Mauricio Rojas mycket vällovliga ansats där man utarbetade en metod som tittade på utanförskapsområden där tydliga krav, prestation och motprestation var viktiga delar av integrationsarbetet, räckte det med diffusa anklagelser om att fiska i grumliga vatten för att man skulle backa i frågan. Rojas mobbades ut och lämnade landet.

När man sedan kom i regeringsställning viftade man bort migrationens kostnader och ägnade sig åt att bemöta “myter om invandringen” istället för att ägna sig åt sakfrågorna. Vidare tog man inte till sig Jan Ekbergs ESO-rapport eller ens den forskning som världens mest citerade forskare kring migration, George Borjas, hade gjort. Denna forskning visar oss på ett tydligt sätt när migration är lönsamt respektive kostsamt och vilka effekter det kan ha på samhället i stort. Liberalerna kan ursäktas för att Paul Colliers forskning kring migration och ”brain drain” inte hade slagit igenom fullt ut när de innehade makten, men vilken är deras ursäkt nu?

Hade man på ett logiskt sammanhängande sätt tagit i dessa frågor när tid alltjämt fanns, hade inte SD fått den ställning de har idag och L hade ägt frågan. Nu sitter vi istället i en enormt svår sits där den svenska arbetsmarknaden, med erkänt höga trösklar, ska förmås anställa ett mycket stort antal människor som saknar relevant utbildning och som därför riskerar att förbli bidragsberoende under lång tid. Utanförskapet har permanentats.

Har Sverige verkligen varit betjänt av en liberalism som saknar ett evidensbaserat synsätt och som inte tar till sig forskningen? Jag vill hävda att det liberala projektet inte kan lyckas utan just en sådan ansats och jag har därför sett mig om efter ett annat parti som tar frågan på allvar. Och är det verkligen för mycket begärt att vi har politiker som grejar att läsa expertgranskad forskning?

Svaret fann jag i Medborgerlig Samling (MED) där återupprättandet av den ansvarige, självständige medborgaren är prio ett, där myndighetsutövning ska präglas av personligt ansvar och där man framför allt har en uttalad vision om att politiken ska vara rationell och långsiktig. Som trogen röstare på Folkpartiet i alla år (förutom 1998 då jag i ungdomligt oförstånd röstade på moderaterna), har jag i MED funnit det som saknats hos L: en förmåga att ta sig an vår tids stora problem logiskt och med en intellektuell stringens som jag finner väldigt tilltalande.

För oss klassiskt liberala är privat ägande av central betydelse för det fria och goda samhället och vi motsätter oss högskattesamhällets socialisering av individen. Vi kan kanske debattera hur skattesatserna ska se ut men vi förstår också att skillnaden mellan en lagom skattsats och en för hög skattesats inte går mellan 60% och 73% [1]. Vi köper helt enkelt inte socialdemokratins premisser om att det går att beskatta sig till välstånd. Vi förstår att i den mån vi har en välfärd, är det de grupper som betalat in till välfärden de som har rätt till densamma. Allt annat kommer i förlängningen skapa obalanser som leder till samhällsekonomisk katastrof.

För oss konservativt liberala är viktigt att vi nu äntligen tar i frågan om terrorbekämpning. Vi är förstås för en demokratisk utveckling i Mellanöstern, men vi förstår samtidigt att dess enda demokrati just nu är Israel. Vi avser inte stödja de som motarbetar demokratins framväxt  eller som avser avskaffa den. Vi är heller inte för den förljugenhet som karakteriserat nyhetsrapporteringen av sakförhållandena i Mellanöstern. Vi vet att fria demokratier växer fram i samhällen där civilsamhället får lov att finnas, och att mänskliga rättigheter och ekonomisk frihet går hand i hand.

Allt detta har jag funnit hos Medborgerlig Samling.

Pether Ärlemalm

Styrelseledamot Medborgerlig Samling Östergötland

 

1) Nima Sanandaji, Debunking Utopia – Exposing The Myth Of Nordic Socialism, p. 73

___________________________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.