I och med att ID-kontrollerna avskaffats så tätt inpå terrordådet i Stockholm står det klart att politikerna fullkomligt struntar i vad som förr var en av deras främsta uppgifter: att värna om det svenska folket. Gårdagens politiker var sällan moraliska föredömen, men de var nästan alltid ansvarsfulla vuxna som agerade utifrån bestämda planer och långsiktiga mål, med fötterna förankrade i partiideologisk mylla och ett stadigt getöga på folkets bästa. Även om det ibland skar sig lyckades de alltid hitta en balans mellan parti och folk.

Detta gjorde att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av världens bästa länder – kanske till och med det bästa landet att leva i. Politikerna var sådana för att det var andra tider då, men också för att vi hade media (och i viss mån ett folk) som ställde dem till svars om de misskötte sig. De hade även respekt för sitt ämbete, något som bottnade i insikten om att de arbetade för något större än de själva.

Istället för ansvarstagande vuxna utgörs dagens politikerskrå av barn som agerar impulsivt utifrån spelteoretiska modeller, mediala åsiktskorridorer och en personlig jakt på moralisk njutning grundad i en på Södermalm hopsnickrad moralfilosofi. Vi ser det inte bara i beslutet om gränskontrollernas avskaffande, vi såg det även i Stockholms stadshus häromveckan, där en enkel kostnadsfråga fick fullvuxna människor, arvoderade av skattebetalare att använda förnuftet, att låta sina känslor flöda i en primalterapeutisk session. Vi ser det i Hässleholm, där politikerna av barnslig illvilja inte klarar av att samarbeta, trots att det är deras förbannade skyldighet att göra just det.

Fenomenet är alltså inte begränsat till Stockholm – även om det är som mest utbrett där – utan har letat sig in hos politiker över hela landet. Dessvärre har det även fått fäste hos den tjänstemannaklass som företräder den svenska byråkratin och som ska vara folkets kugghjul. Med tjänstemannaansvarets avskaffande behöver beslut numera inte fattas utifrån svenska folkets bästa, utan det står fritt att tolka internationella lagar och förordningar efter eget huvud, oftast för att gynna icke-medborgare.

Det är uppenbart att politiker och tjänstemän tappat respekten både för sig själva, sitt arbete och för det folk de satts att styra. I tron att de endast lever i nuet fattar de beslut utifrån privata preferenser, i vetskapen att de aldrig kommer att behöva ställas till svars för det. Den som vågar påminna dem om detta solklara fall av hybris, manifesterad i klassisk maktarrogans, blir behängd med epitet, och den som föreslår utökad folkmakt och minskande av tjänstemännens makt anklagas för att vara demokratins fiende eller gå Rysslands ärenden.

I grekisk mytologi var hybris den allvarligaste synden av dem alla; den ledde till Akilles död och fick Odysseus att tillbringa sina bästa år irrandes på Medelhavet. Odysseus manskap försökte hindra honom från att sätta sig upp mot gudarna eftersom de visste att det skulle bli deras död, men de var maktlösa. Hur ska vi göra för att förhindra våra kaptener från att förgöra oss alla?

Det första är att acceptera att vi för tillfället styrs av människor som inte vill oss väl. Det är en besk medicin, särskilt för oss som länge trott att politiker är rationella vuxna, men den måste ner. Ner måste också insikten att staten inte längre är vad den varit. Oavsett hur mycket skattepengar vi öser ner i den försämras de statliga funktionerna en efter en, ett direkt resultat av emotionella politiker och aktivistiska tjänstemäns längtan efter mening i sina tomma liv. Staten är i grunden en god företeelse som möjliggör fred, frihet och lycka, men i nuvarande tillstånd tar den vår frihet och försvårar vår väg till lyckan.

Fortsättningsvis måste vi inse att det är upp till oss själva om något ska ske. Vi, alla tänkande vuxna som vill att våra barn ska växa upp i ett samhälle som åtminstone bitvis påminner om det vi själva växte upp i. Vi som drivs av kärlek till den västerländska civilisationen, som kan skilja på sak och person, som vördar förnuftet och respekterar känslan, som tycker om andras åsikter eftersom de får en att utveckla ens egna, som älskar yttrandefrihet och personlig frihet men erkänner behovet och nyttan av hierarkier, som blickar framåt med historien som bas.

Att engagera sig politiskt är en bra början. Det är bara vi själva som kan ersätta barnpolitikerna med vuxna dito. Men vi måste också bli bättre på att samarbeta utanför politiken. Vi kan inte längre lita på att våra skattepengar går tillbaka till oss, utan vi måste lära oss leva som om staten inte fanns. Det kan komma att bli verklighet en dag. Särskilt vi som finner mening i att bo på landsbygden måste bli bättre på att lägga energin på nätverkande istället för att beklaga oss över urbaniseringen. Framtiden finns inom oss och mellan oss.

Vi måste också träna våra barn att genomskåda makthavarnas lögner. Vi måste lära dem att det är lögn om någon säger att vi måste lära oss leva med terrorattacker, att det var lika riskfyllt att gå på musikfestival för tjugo år sedan, att vi har en vård i världsklass, att vad en människa säger är viktigare än vad hon gör, att kritik mot makten är landsförräderi, att journalister besitter unik kunskap, och att skattefinansierad media är ett måste för en demokrati.

Avslutningsvis måste vi lära dem att läsa böcker: Homeros, Cervantes, Tolstoj, Melville, Lagerlöf, Dante, Fitzgerald, Austen, Brontë, Vergilius, Swift (extra viktigt), Hesiodos, Herodotos, Pascal, Montaigne, O´Connor, Heller, Vonnegut, Sofokles, Aiskylos, Rabelais, Shikibu, m. fl.. Risken att de slutar som själlösa byråkrater i det stockholmska maktnätet försvinner inte helt av dessa, men den minskar betydligt.

Daniel Estefors

Medlem Medborgerlig Samling

 

Titelbild: Odysseus och Polyphemus av Arnold Böcklin [Public domain], via Wikimedia Commons
______________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.

13 thoughts on “Barnpolitikerna måste ersättas av vuxna

  1. Mkt bra inlägg. Emotionalism, facebookisering av politiken, aktivistisk signalpolitik och inte minst inkompetenta politiker urholkar kärnstaten och drar Sverige ned i en avgrund.

    Gilla

  2. När buslivet på biblioteken kommer på tal så uttalar sig en tjänsteman föraktfullt om ”tysthetsnormen” och DN skriver att vi kan behöva fler ”mötesplatser”. Ingen bryr sig om den bokälskande allmänheten.

    Gilla

  3. När tiggeriet kommer på tal så uttalar sig både politiker och media bekymmersamt om rumänsk socialpolitik. Ingen bryr sig om den svenska allmänheten och dess rätt att gå till tunnelbanan eller att gå och handla utan att behöva bli antastade.

    Gilla

  4. Lysande, länge sedan jag läste en bättre text än denna, bara önska att att så många som möjligt läser, och framför allt tar till sig.

    Gilla

  5. Skribenten mer än antyder att begåvning och bildning är det som skulle kunna leda Sverige ur krisen och även bidra till en framtidstro. Jag skulle gärna lägga min röst på MED, men you lost me at NATO.

    Gilla

  6. Lysande!
    Roligt att du nämnde Swift. Jag har själv gått här bland mina får och funderat över likheten mellan den värld Gulliver möter och vårt eget svenska samhälle. Rabelais? Lite för ”knäpp” kanske.
    A propos får. De är inte korkade. De är så intelligenta behöver vara. Tänk om man kunde säga samma sak om vår överhet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s