Miljöpartiets snedvridna syn på kultur

Utöver begreppet världsarv finns det något som benämns immateriellt kulturarv. Det betyder enligt Unescos definition de sedvanor, språk, instrument, färdigheter i traditionella hantverk eller kanske artefakter, ritualer eller specifika högtider, som erkänns av samhällen, grupper och individer som en del av ett kulturarv. Något som överförts från generation till generation och som ständigt återskapas och inte sällan skapar en känsla av identitet eller samhörighet. I sig något som uppvisar en kulturell diversitet i en global värld. Många ser detta som ett helt naturligt och respektfullt grepp för att bevara, men också delge andra, unika kulturella fenomen.

Inte så för Sveriges regering, och särskilt inte för Miljöpartiet som gjorts ansvarig i frågan. Inte heller i den, av kultur ofta anmärkningsvärt ointresserade, borgerliga alliansen.

Sverige ska nämligen inte nominera svenska förslag över immateriella kulturarv till Unescos internationella listor. Per Olsson Fridh är statssekreterare hos kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke och förklarar för SR:s Kulturnytt varför Sverige inte ska hantera ämnet:

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.

Tanken är standardiserad i Sverige. Om man framhäver en tradition så förutses en konflikt med den så kallade ”värdegrunden” (man frestas att skriva ”värdeavgrunden”).

Att på fullt allvar torgföra att man ska avstå från nyckelharpor eftersom de kan förknippas med högerextremism, eller att deras existens skulle ske på bekostnad av instrument från andra kulturer, är att föra vidare kompostmodernismens tröttsamma floskler. Finns det någon rationell människa som på fullaste allvar känner sig utsatt för chauvinism och rasism av att ett exempelvis persiskt hantverk lyfts fram som en del av ett kulturarv? Bör vi svenskar påpeka för exempelvis Marocko, Tjetjenien, Brasilien och Mongoliet att vi betackar oss för att dalahästar (som för övrigt självfallet inte ska förknippas med Dalarna, Sverige eller hantverk för att undgå nationalistiskt färgade kränkningar) sorteras in i en värdehierarki genom att de länderna tar sig friheten att framhålla sitt immateriella kulturarv? Allt detta är naturligtvis absurt.

Att respektera andra kulturer görs inte genom självförnekelse.

Kunde man dessutom möjligen tänka sig att det finns människor från Tunisien, Kina, Argentina eller Norge som intresserar sig för svenska traditioner liksom många svenskar intresserar sig för traditioner från dessa länder? Den bärande tanken bakom Unescos initiativ är ju att dokumentera det immateriella kulturarvet till nytta för hela mänskligheten. Ytterst få vuxna människor med ett svenskt kulturintresse – liksom de som intresserar sig för andra kulturers traditioner och värden – lever i föreställningen att utövandet av en viss kultur, historia är detsamma som att illvilligt nedvärdera all övrig kultur. Det betyder vidare inte heller att alla kulturella yttringar tillmäts samma värde av alla. Preferenserna hos såväl individer som hos grupper och samhällen kommer alltid att avgöra vilka traditioner och kulturyttringar som ses som viktiga.  Det besvärande i sammanhanget är att detta torde vara självklart för de flesta och i de flesta andra sammanhang än hos den nuvarande regeringen i allmänhet och för Miljöpartiet i synnerhet.

Medborgerlig Samlings första punkt i sammanhanget är att det är dags att ämnet kultur normaliseras i enlighet med den syn som råder i resten av världen. Annars kunde man ju tänka sig att anmäla denna tendens att antingen förneka existensen av svenska traditioner, eller att tona ned betydelsen av dem, till Unescos kulturarvslista! Detta säregna självskadebeteende, som synes ha pågått i Sverige alltsedan 1968, förtjänar verkligen att erkännas som en unik kulturyttring i sig.

Edward Nordén

Vice ordf Medborgerlig Samling Skåne