Utöver begreppet världsarv finns det något som benämns immateriellt kulturarv. Det betyder enligt Unescos definition de sedvanor, språk, instrument, färdigheter i traditionella hantverk eller kanske artefakter, ritualer eller specifika högtider, som erkänns av samhällen, grupper och individer som en del av ett kulturarv. Något som överförts från generation till generation och som ständigt återskapas och inte sällan skapar en känsla av identitet eller samhörighet. I sig något som uppvisar en kulturell diversitet i en global värld. Många ser detta som ett helt naturligt och respektfullt grepp för att bevara, men också delge andra, unika kulturella fenomen.

Inte så för Sveriges regering, och särskilt inte för Miljöpartiet som gjorts ansvarig i frågan. Inte heller i den, av kultur ofta anmärkningsvärt ointresserade, borgerliga alliansen.

Sverige ska nämligen inte nominera svenska förslag över immateriella kulturarv till Unescos internationella listor. Per Olsson Fridh är statssekreterare hos kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke och förklarar för SR:s Kulturnytt varför Sverige inte ska hantera ämnet:

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.

Tanken är standardiserad i Sverige. Om man framhäver en tradition så förutses en konflikt med den så kallade ”värdegrunden” (man frestas att skriva ”värdeavgrunden”).

Att på fullt allvar torgföra att man ska avstå från nyckelharpor eftersom de kan förknippas med högerextremism, eller att deras existens skulle ske på bekostnad av instrument från andra kulturer, är att föra vidare kompostmodernismens tröttsamma floskler. Finns det någon rationell människa som på fullaste allvar känner sig utsatt för chauvinism och rasism av att ett exempelvis persiskt hantverk lyfts fram som en del av ett kulturarv? Bör vi svenskar påpeka för exempelvis Marocko, Tjetjenien, Brasilien och Mongoliet att vi betackar oss för att dalahästar (som för övrigt självfallet inte ska förknippas med Dalarna, Sverige eller hantverk för att undgå nationalistiskt färgade kränkningar) sorteras in i en värdehierarki genom att de länderna tar sig friheten att framhålla sitt immateriella kulturarv? Allt detta är naturligtvis absurt.

Att respektera andra kulturer görs inte genom självförnekelse.

Kunde man dessutom möjligen tänka sig att det finns människor från Tunisien, Kina, Argentina eller Norge som intresserar sig för svenska traditioner liksom många svenskar intresserar sig för traditioner från dessa länder? Den bärande tanken bakom Unescos initiativ är ju att dokumentera det immateriella kulturarvet till nytta för hela mänskligheten. Ytterst få vuxna människor med ett svenskt kulturintresse – liksom de som intresserar sig för andra kulturers traditioner och värden – lever i föreställningen att utövandet av en viss kultur, historia är detsamma som att illvilligt nedvärdera all övrig kultur. Det betyder vidare inte heller att alla kulturella yttringar tillmäts samma värde av alla. Preferenserna hos såväl individer som hos grupper och samhällen kommer alltid att avgöra vilka traditioner och kulturyttringar som ses som viktiga.  Det besvärande i sammanhanget är att detta torde vara självklart för de flesta och i de flesta andra sammanhang än hos den nuvarande regeringen i allmänhet och för Miljöpartiet i synnerhet.

Medborgerlig Samlings första punkt i sammanhanget är att det är dags att ämnet kultur normaliseras i enlighet med den syn som råder i resten av världen. Annars kunde man ju tänka sig att anmäla denna tendens att antingen förneka existensen av svenska traditioner, eller att tona ned betydelsen av dem, till Unescos kulturarvslista! Detta säregna självskadebeteende, som synes ha pågått i Sverige alltsedan 1968, förtjänar verkligen att erkännas som en unik kulturyttring i sig.

edward-norden-3x4

Edward Nordén

Vice ordf Medborgerlig Samling Skåne

6 thoughts on “Miljöpartiets snedvridna syn på kultur

  1. Hej Edward, intressant betraktelse! Jag är en av dem som ser nyfiket på MED. Det skulle vara intressant att höra hur MED ser på att skattepengar används till kultur. Jag kan läsa mig till att de stora scenerna ska ha bidrag, men hur är det med de små?
    Jag, som vuxen, tycker att de borde betalas av den som vill nyttja dem. Mvh Mats

    Gilla

    1. MED strävar efter en balans mellan frihet och sammanhållning, nytänkande och kontinuitet. Det får ses lite som en ideologisk kompass när man diskuterar kultur: å ena sidan strävar MED efter att stärka civilsamhället och öka individers frihet. Å andra sidan ser vi det allmänna som en garant för trygghet och den frihet och skapandekraft som tillsammans utgör kulturens hjärta. Dvs kultur är inte bara normkritiskt uppror mot det gamla. Det arv som symboliserar vår historia och folksjäl är också kultur. Kultur kan vara såväl identitetsbärande som kraftigt provocerande. Staten kan ta ett ansvar för det förra, men kan på sin höjd tillåta det senare, givet att den inte sällan kommer att vara måltavla för upproren. Därför måste ett helhetsgrepp om kultur grundas i flera, delvis motstående, principer.

      Jag är själv kulturarbetare åtminstone på deltid, då jag extraknäcker professionellt som klassisk sångare. Min hustru är frilansande klassisk sångerska av hög klass. Då jag även praktiskt taget växte upp inom friidrotten (pappa var landslagstränare), har jag haft många personliga skäl att fundera på hur kulturens trygghet och frihet kan värnas. Mina egna åsikter har inte slagit igenom så pass att de är MEDs officiella hållning, men jag känner starkt att MEDs ideologiska bas är rätt utgångspunkt för kulturpolitiken.

      Gilla

  2. De senaste åren har vi fått höra ledande politiker hävda att den svenska kulturen är töntig och barbarisk. Ingrid Lomfors, chef för Forum för levande historia, gick så långt att hon vid en föreläsning arrangerad av regeringen påstod att Sverige saknar inhemsk kultur. Samtidigt har vi fått bevittna hur Alice Bah Kuhnke förvandlar våra muséer till ideologiska propagandacentraler.

    Det styrande skiktet behandlar Sveriges kulturarv med sådan nedlåtenhet att det riskerar att blekna bort – utan kunskap om vårt kulturella arvs betydelse kan vi inte förstå dess värde.

    Kulturdepartementets hållning i frågan om immateriellt kulturarv gjorde mig bedrövad. Det behövs en motröst till denna sorgliga utveckling och jag har därför börjat bygga upp en blogg med syfte att synliggöra och bevara kunskap om det svenska kulturarvet. Jag tar tacksamt emot all hjälp.

    https://kulturminnet.wordpress.com/

    Liked by 1 person

  3. Hej igen, jag blir lite konfunderad.
    I min betraktelse av Sveriges och Världens kultur finns inga motsättningar.
    -Var och en bestämmer själv vad som är kultur, finkultur eller någon annans kultur. Så måste det väl vara i ett Liberalt parti?
    Att vi som är födda i Sverige och fostrade här ser Dalahästar, Föreningsliv och Midsommarfirande som vår kultur är väl helt naturligt, vi är ju också konservativa?
    Min invändning mot de svar jag fått är att det inte framgår om denna kultur, som några få bestämmer vad det är, ska betalas av skattemedel?
    -Det kan, enligt min uppfattning, bara bli lika fel, som MP’s utspel.
    Kalla det kultur, förening, arv eller vad du vill. –
    Det vi vill bevara och föra vidare, måste ske genom engagerade ideella krafter. Precis så som många föreningar gör idag, medan andra införskaffar sig bidrag och stjäl pengar från det som är viktigt, tex vård, skola och omsorg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s