Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak.

Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser av denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer.

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

  • Fattigdomsbekämpning
  • Säkerhet och stabilitet
  • Social- och ekonomisk utveckling
  • Ett demokratiskt samhälle
  • Stärkande av kvinnans position
  • Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

  • Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
  • Ingen förbättring vad gäller säkerhetsläget
  • Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
  • ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var årets understatement.
  • På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
  • Det enda positiva – vilket värde man nu lägger i det  – är att, som utredningen uttrycker det ”målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått”.

Vid presskonferensen lade utredarna till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor.

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan, var:

  • Kortsiktighet. Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.
  • Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut. I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal respektive den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, vars framgång vår framgång i Afghanistan var beroende av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade statsskick. Resultatet blev helt enligt logik. Irak och Afghanistan fick författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem alls blev korrigerade. Många av de målsättningar som sattes upp för insatsen i Afghanistan var meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsikten för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt?

Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår fick trampas på, som Sverige nu tycks ha satt sig för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Något som kvarhåller regionen i underutveckling och ger kvinnor och barn en låg status, är religionen islams genomgripande påverkan på samhället. Hänsynstagandet gentemot detta, tassandet runt elefanten i rummet, gör att vi i väst inte kan stötta regionerna i att genomföra de reformer som är nödvändiga. Ska vårt agerande präglas av det här hänsynstagandet är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör i så fall hålla oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, som i Sinai, eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med stormakter som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och som träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av.

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med Nato. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling.

Insatsen i Afghanistan kostade försvaret stora resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands. Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkande och orsakade stor skada på vår nationella försvarsförmåga.

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten. Den djupare frågan är dock: Vilket ansvar har Sverige för att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det?

Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra. Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska bekämpas var de än befinner sig. Däremot finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Det hade varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid. Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll. Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Att försvarsmakten bidrar, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning ska Sverige inte deltaga i.

mons-3x4

 
Mons Krabbe
Utrikespolitisk talesperson Medborgerlig Samling

One thought on “Ogenomtänkta interventioner utomlands måste upphöra

  1. För att komma från ett nybildat parti förefaller denna riktade utrikespolitiska deklaration både nytänkande och heltäckande för just denna region. I alla nuvarande krisregioner i Afrika och mellanöstern där Islam och i synnerhet radikal och militant islamism spelar in måste vi självklart beskriva elefanten i rummet. Dvs öppet redovisa att vi inte stöder interventioner där sådana elefanter förekommer.

    Jag stöder Måns Krabbes slutsats att vi skall hålla oss borta från Shia-sunni-drivna konflikter och egentligen alla konflikter som har karaktären av inomislamska religionskrig. Sverige gav på 1600-talet ett historiskt 30-årigt bidrag till religionskrig. Vi bör överlåta åt islam att utkämpa sina 30-åriga krig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s