Inför svenska kulturklassiker

Hur ska vi kunna trivas tillsammans, enas och samsas om svåra frågor när grunden för vår kulturella gemenskap blir allt mindre? Ett av hoten bör nog tillskrivas de postmoderna teorierna. Genom sin ”dekonstruktion” av skillnaderna mellan högt och lågt, fult och fint kan man numera höra lärare som själva föredrar seriealbum eller fantasyböcker framför skönlitterära klassiker. Den postmoderna teoribildningen lägger ytterligare bränsle på brasan genom att anklaga den traditionella västerländska litteraturen för att vara hopplöst patriarkal, heteronormativ och etnocentrisk.

En annan parallell förklaring till rotlösheten har med våra nya mediavanor att göra och att det har blivit lättare än någonsin att isolera sig i obskyra subkulturer och ogenomträngliga filterbubblor.

En tredje orsak som gör gemenskapen mindre handlar om ett sällan skådat inflöde av människor från länder med mycket låga utbildningsnivåer och som ofta lever sina liv i parallella förortssamhällen.

Hur kan vi mot denna bakgrund motverka upplösningen av gemensamma värderingar och kulturella referensramar? Som ett svar på bl.a. dessa problemställningar lanserade man 2006 i Danmark en kulturkanon som listar 108 klassiska verk som anses vara av särskilt betydelse för det danska kulturarvet inom kategorierna arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film och musik. Kanske hade en liknande verkförteckning varit en bra idé även i Sverige? Åtminstone är det en idé som fått genomslag på debatten även i Sverige. Bland de svenska riksdagspartierna är det främst borgerligheten som har intresserat sig.

– Folkpartiets Cecilia Wikström var först ut med en debattartikel 2006, i vilken hon föreslog att man skulle ta fram en nationell litteraturkanon bland annat för att sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen. Artikeln väckte våldsam debatt och fick raskt mothugg från vänsterdebattörer som till exempel Stefan Jonsson och SVT Kulturnytts Lars Hermansson som inte tyckte om talet om det gemensamma:

det låter lite 1930-tal, om ni förstår vad jag menar.

Efter förnyade försök kring 2010 gav Folkpartiet 2013 upp och tog bort förslaget från sitt program.

– Kristdemokraterna anser att en klassikerlista bör upprättas och ser det i hög grad som en skolfråga då det ska vara en lista som ska komma alla elever till del och bland annat konkretisera de goda värderingar som behövs i ett samhälle.

– Sverigedemokraterna vill införa en kulturkanon efter dansk modell, en kanon med en mer utpräglad nationalistisk prägel. 2010 skrev man i en motion till riksdagen att en kulturkanon ska lista de verk som anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten.

Till dessa partipolitiska sympatier för frågan har även kända litteraturprofiler som Horace Engdahl, Ebba Witt-Brattström och den numera avlidne Göran Hägg  gett sitt stöd åt förslaget.

Vänsterns kritik av en kulturkanon känns svårbegriplig när man betänker att sådana listor redan idag implicit förekommer genom det befintliga urval av föremål, samlingar och utgivningar et cetera som görs vid fördelning av statligt stöd.  Varför en mer explicit och transparent typ av kanon skulle vara kontroversiell är egendomligt, men har väl mest att göra med den bismak av högerpopulistisk nationalism som kommit att smutsa ner frågan. För att undvika detta kanske det skulle vara lämpligast att helt enkelt lansera ett nytt begrepp, som t.ex. svenska kulturklassiker?

Vad skulle egentligen de främsta syftena med svenska kulturklassiker kunna vara? Inledningsvis nämnde jag  att den skulle kunna bidra till att motverka kulturell rotlöshet och bidra till att förstärka ett gemensamt kulturellt kapital. Kritikerna hävdar ofta att en kulturkanon handlar om att exkludera främlingar, men för mig skulle det lika gärna kunna handla om en lust att bjuda in och en vilja att dela med sig av det man värdesätter. Istället för att stå och famla med omdömet i relativismens farstu bör vi våga värdera, säga om ett verk – en bok, ett stycke musik, en arkitektur – att detta är något viktigt, fint och värdefullt som vi vill bevara för vår egen, våra förfäders och efterlevandes skull. Till sin karaktär bryter tanken om svenska kulturklassiker mot den nuvarande regeringens många identitetspolitiska vanföreställningar genom sin vilja till återupprättelse av ett klassiskt bildningsideal framför normkritik.

De naturliga plattformarna för svenska kulturklassiker är förstås vårt utbildningsväsen. I den allmänna skolan som en del av ett obligatoriskt curriculum, men även som en viktig beståndsdel i utbildning till flyktingar.  Även public service skulle i detta sammanhang kunna spela en stor roll för att förmedla och vårda denna framtagna förteckning över svenska kulturklassiker.

En av anledningarna till att kulturpolitiken sällan blir en särskilt stor valfråga handlar om att de ideologiska skillnaderna mellan blocken är alltför små. Jag tror dock att svenska kulturklassiker hade kunnat tydliggöra de ideologiska skillnaderna för väljarna. Kulturpolitiken står just nu inför ett av sina viktigaste vägval. Låt inte vänsterns normlöshet bli borgerlighetens. Låt oss ta striden för våra värderingar och ideal.

 

Fredrik Sandberg

Medlem i Medborgerlig Samling

 

______________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.