Är Malmö Sveriges Berlin – med entreprenörskap, intellektualism och kultur i doften av orientaliska kryddor? Eller är staden ett skräckexempel – med brända bilar, politisk nepotism, klientelism och en stat på väg att ge upp?

Den 23 februari besökte journalisten och författaren Lars Åberg Medborgerlig Samling Stockholm för att tala om sin nya bok Framtidsstaden (Karneval förlag) från december i fjol. 4 mars besökte han Medborgerlig Samling Skåne i Malmö i samma ärende. Boken har väckt uppståndelse, och bemötandet av Åberg på kultursidorna kan delas upp i två typer: de som instämmer i vikten av att även diskutera Malmös baksidor och de som ser varje ifrågasättande som förtäckt rasism. Reaktionerna harmonierar med de två Malmöbilder som Åberg presenterar i boken: Malmö som hot eller möjlighet.

Med framtoningen hos en klassisk vänsterjournalist framförde Lars Åberg oväntat hård kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Åberg vill inte avfärda det goda i Malmös utveckling, men fokus ligger på en djup oro, och av det han berättade är det svårt att inte hålla med. I Malmö har ett skuggsamhälle uppstått där en stor mängd människor uppehåller sig illegalt, osedda av myndigheterna. Kring dessa finns en stor svart marknad och mycket kriminalitet. Att det blivit så, menar Åberg, är en direkt följd av att samhället inte längre klarar sin uppgift eller orkar ta den på allvar. Socialtjänsten går på knäna, polisen klarar inte sin uppgift och segregationen växer, en segregation som tillåter den etniskt svenska medelklassen att bortse från avigsidorna och åka till förorten som till ett slags Ullared för hipsters. För dem är Malmö verkligen ett svenskt Berlin med billiga varor och kulturell mångfald – där det dessutom faktiskt händer något (12 mord i Malmö förra året).

Största bekymret menar Åberg är skolorna. Många av Malmös barn klarar inte skolan, och en majoritet av dessa talar sällan svenska utanför skolsalen. När de inte uppgår i det svenska majoritetssamhället hamnar barnen i något av de många etniska och religiösa parallellsamhällen som finns i Malmö. Istället för att se skolan som en ”utmaning” bör dess problem tas på allvar och allt tillgängligt fokus hamna på barnen. Den äldre generationen är enligt Åberg redan förlorad, men ger man inte barnen möjligheten att bli en del av majoritetssamhället kommer även de att vara förlorade och fortsätta bränna bilar.

Teorin att utanförskap handlar om ”strukturell diskriminering” tror han inte på och hänvisar till Långtidsutredningen 2015, som inte hittat några belägg för denna annars så populära bortförklaring. De som är skeptiska till att ”möta den andre” är främst de som sett de problem som uppstår i mötet kulturer emellan. Talande nog var flera av frågeställarna i Stockholm bosatta nära eller hade barnen i skola i så kallade problemområden.

Istället lyfte Åberg fram något han kallar strukturell välvilja, det vill säga den outtalade viljan att hjälpa som genomsyrar all form av social verksamhet och blivit något av en svensk paradgren. Djupt kritisk är Åberg till det socialdemokratiska styret som de senaste 40 åren i avsaknad av borgerligt motstånd gjort lite som det velat. Resultatet är att sociala problem i den strukturella välviljans anda hanteras med projekt vilkas goda uppsåt kontrasterar mot uteblivna resultat. Misslyckandet har inte fått funktionärerna att tänka om. Tvärtom har stark inre solidaritet skapats där man istället för att prata verkliga problem slagit vakt om bilden av Malmö. Att vilja diskutera verklighetens problem har misstänkliggjorts som förräderi.

Ett exempel är arbetet med våldsbejakande extremism, där föreningen Spiritus Mundi – som tidigare sänt barn till Saudiarabien för att de skulle lära sig om kulturskillnader – erhållit miljoner, utan att kunna uppvisa resultat. Men då man inte velat ta debatten har pengar fortsatt strösslats över föreningen, särskilt då den haft alla de rätta värdeorden i ansökningarna. Bilden av Malmös och projektets förträfflighet har försvarats istället för att lösa problem. Först nyligen har föreningen börjat granskas och kritiseras öppet.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde ett land som alltid hållit koll på sina medborgare – världens första statliga folkbokföring startade i Sverige 1631 – kunnat tillåta att tusentals – kanske tiotusentals – människor lever utanför systemet? Ett land, vars skattmasar varit så nitiska att de fått internationellt rykte, saknar plötsligt koll på obeskattade varor.

Som Åberg säger har Malmö blivit en stridsplats för två olika sätt att förhålla sig till verkligheten. På ena sidan står medierna, politikerna, och alla de hundratals tjänstemän som arbetar med ”bilden av Malmö”, det vill säga fokuserar på tom retorik och ”visioner”, dels av ideologisk övertygelse, dels för att det genererar status och pengar.  På andra sidan står de som bor i Malmös sämre delar, men också de som betraktar staden utifrån och skräckfyllt föreställer sig hur det blir om hela Sverige blev så. Stridens sidor representeras av dysterkvisten Lars Åberg på ena sidan och på den andra finanskommunalrådet Karin Stjernfeldt Jammeh, som tycker att allt går att ordna med ändlösa konferenser där kommunikationskonsulter tar 30.000:- för att säga att allt går att ordna med positivt tänkande.

Så vad ska man då göra med Malmö? Här finns politiska aktivister i socialtjänst och migrationsområden som med stöd av en föråldrad socialtjänstlag, skapad i en annan tid för ett annat samhälle, gör i princip vad de vill med de enorma skattemedel de förfogar över. Och så finns det de svenska medelklassungarna, som tycker om att handla billigt och göder den snabbt växande svarta ekonomin. Det är lätt att bli uppgiven, och det är uppenbart att det för att rädda Malmö krävs stenhård pragmatism från järnhårda politiker som har både hjärta och hjärna.

Här finns en utmaning, men inte den utmaning man brukar tala om i dessa sammanhang. Utmana projektindustrin! Utmana den strukturella välviljan! Istället för att skapa bidragsberoende ska man ge människor incitament att klara sig själva och använda sina medfödda talanger till sitt eget och det allmännas bästa. Förstå att människan, som filosofkejsaren Marcus Aurelius (121 eKr.-180) uttryckte det, ska vara upprätt, inte hållas upprätt.

Daniel

Daniel Nilsson

Medlem Medborgerlig Samling

 

One thought on “Lars Åberg: Malmö har drabbats av strukturell välvilja

  1. En uppmaning till Medborgerlig Samling. Ställ upp i kommunalvalet i Malmö 2018. Ni kan göra skillnad. För närvarande finns det ingen riktig opposition i Malmö. Alliansen i Malmö verkar inte vara riktigt intresserade av att ta över och håller mest på med bisarra förslag som ökad biltrafik i centrum och att förespråka rivningar av historisk bebyggelse i kvarteret S:t Gertrud. SD verkar mest intresserade av att peka på Malmö som en ”förlorad stad” och använda Malmö som ett avskräckande exempel för att därigenom kunna vinna röster på andra ställen än i Malmö. För att vinna måste man visa att man tror på framtiden och att man kan visa att det finns hopp. Det ser mörkt ut nu. Det tar förmodligen många år att vända utvecklingen. Men det går. Så fyll den lediga platsen i Malmöpolitiken. Är det i någon svensk kommun som ni behövs extra mycket är det nog i Malmö.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s