DEBATT

Vilken nationalism vill vi ha?

Med tvekan trycker jag ned tangenterna för att skriva rubriken. Så belastat har ordet blivit i vår tid. Nationalism förknippas med unken rasteori, med främlingshat, med protektionistiskt frihandelsmotstånd och med kulturellt navelskådande i en värld där tankar och idéer flyger fritt runt hela vår jord. Visst tillstår vi att mycket av den äldre svenska konst, musik och litteratur som vi värderar högt vilar på nationalistisk grund. Men som ursäkt hänvisar vi till att det var andra tider, att det då fanns andra behov av att lyfta fram den nationella gemenskapen. Men är det sant att det inte längre finns några sådana behov?

Ett land, en stat, har två funktioner som knyts till ett avgränsat territorium: regler och pengar. Sverige är ett landområde som definieras av den fysiska gränsen mot omvärlden. Inom den gränsen gäller svensk lag, inte norsk eller finsk. De som befinner sig på det svenska territoriet kan inte välja att i stället rätta sig efter ett annat lands lag. Och det går inte att åberopa svensk lag när man befinner sig på ett annat lands territorium. På i stort sett samma sätt fungerar den med den svenska statens ekonomi. Pengar samlas in inom Sveriges gränser och huvuddelen spenderas inom samma territorium.

Det här skulle inte fungera om vi inte kände en tillhörighet till Sverige. De svenska lagarna är stiftade av Sveriges Riksdag, vilket innebär att de dels ger uttryck för svenska värderingar, dels uppfattas som legitima av oss som har att rätta oss efter dem. På samma sätt med ekonomin: vi accepterar att betala skatt eftersom vi uppfattar oss som svenskar. Skulle Norge skicka en faktura på norsk skatt skulle vi inte alls se det som naturligt. Och när det gäller det som staten använder pengarna till väntar vi oss att det i huvudsak ska komma oss svenskar till godo, inte människorna i alla andra länder.

Statens funktioner förutsätter alltså att det finns ett kitt som binder oss samman, något som gör att vi är svenskar och inte bara världsmedborgare i största allmänhet. Det handlar om en nationell identitet.

Men det finns olika slags nationalism, en sort är ond och exkluderande. En sådan nationalism är den som vi ofta tänker på när vi tar avstånd från nationalismen. Den sorts nationalism som säger ”han är inte någon riktig svensk” om den medborgare som är född i Sverige men bär ett utländskklingande efternamn. Den nationalismen finns all anledning att fördöma.

Men all nationalism är inte av det slaget. Det finns en god, inkluderande nationalism som erkänner det kulturella arv som binder oss samman, som får oss att respektera de lagar vi lyder och som gör oss beredda att bidra till våra gemensamma åtaganden. Den kräver inte att vi ska vara identiskt lika. Vi har olika seder och bruk beroende på vilken landsända vi kommer ifrån, vilken religion vi bekänner oss till, vilka traditioner vår familj vårdar. Men över de skillnaderna finns det som förenar oss till en nation, och det är värt att slå vakt om.

Vår nuvarande lagstiftning räknar alla som har minst en svensk förälder eller som har förvärvat medborgarskap genom naturalisering som svenska medborgare. De svenska reglerna för hur man blir medborgare sticker ut jämfört med flertalet andra länder genom att de tillämpar den s.k. blodsprincipen, jus sanguinis. I motsats till blodsprincipen räknar den s.k. territorialprincipen, jus soli, alla som medborgare som har fötts inom landets gränser. Om medborgarbegreppet ska återspegla vår nationella tillhörighet vore det naturligare om vi följde den modell som gäller i flertalet länder och som anknyter till det territorium där våra lagar gäller och där staten hanterar vår offentliga ekonomi.

År 2010 infördes ett tillägg i Regeringsformens 1 kap. 2§ som innebar att ”det samiska folket” också skulle bli föremål för den redan tidigare gällande bestämmelsen om att främja vissa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv. I media presenterades den förändringen, felaktigt, som att Sverige genom en grundlagsändring blivit ett mångkulturellt samhälle. I förlängningen har vanföreställningen om grundlagsfäst multikulturalism fått fäste i samhällsdebatten, något som har utgjort ett hinder för att erkänna de positiva sidorna av den svenska nationella identiteten.

Föreställningar om nationell gemenskap handlar i första hand om kultur. Men en god, inkluderande nationalism, som lyfter fram det som förenar oss som svenskar, kan främjas genom flera politiska åtgärder.

Jag anser att följande bör göras:

  • Klarlägg att det svenska samhället bygger på svensk kultur med möjlighet för minoriteter att inom de ramar lagen sätter utveckla sin egen kultur
  • Stärk svenska språkets ställning som vårt lands officiella språk
  • Ändra reglerna för medborgarskap så att de bygger på territorialprincipen
  • Stärk medborgarskapets ställning genom klarare skillnad mellan de rättigheter och skyldigheter som tillkommer medborgare i förhållande till icke-medborgare
  • Stärk medborgarskapets ställning genom tydligare krav för att bevilja naturalisering, exempelvis när det gäller grundläggande kunskaper om svenskt samhällsskick och i svenska språket.
  • Erbjud utbildning om svenskt samhällsskick och i svenska språket till dem som önskar ansöka om svenskt medborgarskap.

lennartgoranssonLennart Göranson,

Medlem i Medborgerlig Samling

 

_________________________________________________________________

Detta är ett debattinlägg på MED-bloggen. MED anser ämnet viktigt att diskutera men håller som parti inte nödvändigtvis med skribenten. Inlägg som är uttryck för partiets mening publiceras i kategorin ”MED tycker”.

 

15 reaktioner till “Vilken nationalism vill vi ha?”

  1. Tack för en intressant text! Jag tror du har helt rätt i att vi inte klarar oss utan någon sorts nationalism. Frågan är vilken sort, och här tycker jag inte du når ända fram till ett tydligt svar.

    En statisk och genetiskt betingad nationalitetsuppfattning avvisar du. Bra! Det är inget för MED. Men är det en stats- eller kulturnationalism du förespråkar? Det vill säga, identifieras det ”svenska” endast utifrån territoriet, lagstiftningen och ekonomin, eller också utifrån upplevelsen av en gemensam historia, ett gemensamt språk och så vidare? Här går dina förslag faktiskt i olika riktningar.

    Förslaget om att ius soli-principen ska gälla för svenska medborgarskap antyder en statsnationalism. Jag vill påpeka att det inte stämmer att den svenska ius sanguinis-principen ”sticker ut” bland världens länder. Ius soli är det vanliga i Nord- och Sydamerika, där staterna är förhållandevis unga och i en mening alltid har varit mångkulturella. Där blir statsbildningen det som förenar och ius soli den naturliga principen. I Europas ofta mycket äldre nationer ligger ius sanguinis närmare till hands. Jag ser ingen anledning till att överge den principen och ytterligare försvaga den överlappning mellan kulturell nation och statsbildning som varit Sveriges och Europas framgångskoncept.

    Du skriver också att det är en vanföreställning att multikulturalismen är grundlagsfäst. Dessvärre har du fel. RF talar inte om att ”vissa minoriteter” ska främjas i bevarandet och utvecklandet av sina kulturer, utan om ”minoriteter” i allmänhet. Denna formulering har med någon mindre ändring gällt sedan 1976. MED har dock tagit ställning för att ändra denna formulering i grundlagen så att endast de så kallade nationella minoriteterna omfattas. Detta är en mycket angelägen förändring! Jag minns inte om partiet har tagit ställning för att kunskaper i svenska språket ska vara ett krav för medborgarskap, men själv tycker jag det är helt självklart.

    Gilla

    Svara

  2. Tack för din kommentar, och du har naturligtvis rätt i att det här inlägget inte gör anspråk på att vara något annat än ett debattinlägg, i syfte att stimulera till synpunkter. För att förtydliga, jag ser kulturen som en viktig del av det som binder oss samman: historien (eller föreställningen om den), litteratur, musik, mat och mycket annat. Men med utrymme för variationer, vi har olika gemensamma referenser i olika delar av landet och jag ser inte heller något problem i att vi även på andra sätt bildar olika ”kluster”. Det måste finnas utrymme för mångfald – skåningar får gärna fortsätta att äta gås och norrlänningar pitepalt – men också för det som är grunden för en gemensam identitet.

    I Europa tillämpar bl.a. Frankrike och Tyskland jus soli, däremot inte våra nordiska grannar. Jag ser inte att Frankrike eller Tyskland har några problem med att vårda den gemensamma kultur som binder samman nationen, särskilt inte i Frankrike, som är ett land som jag känner bättre än Tyskland. Frankrike har tvärtom en betydligt starkare känsla än Sverige för den nationella kulturen och medborgarskapet, och där förväntar man sig att den invandrare som vill bli medborgare är helt inriktad på assimilation. Multikulturtänkandet avvisas med emfas.

    När det gäller RF skrev jag ”vissa” för att komprimera texten. Men det är inte fråga om minoriteter ”i allmänhet”, som du skriver utan om ”etniska, språkliga och religiösa” minoriteter. Dessutom är det inte minoriteterna i sig som ska främjas (som du skriver) utan minoriteternas ”möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”, om man ska vara noggrann. Jag är inte helt klar över vad en begränsning till ”nationella minoriteter” innebär, ska en minoritet som inte räknas som nationell inte medges möjlighet att utveckla sitt kultur- och samfundsliv?

    Gilla

    Svara

  3. Som svar på sista frågan: jo, det är klart att en sådan minoritet ska ges möjlighet till det i ett fritt samhälle. Men steget från att (passivt) ge möjlighet till att (aktivt) främja är stort.

    Gilla

    Svara

    1. Helt rätt. Och det får mig att fundera vidare, visst ska vi ha religionsfrihet och frihet att vårda sin kultur så länge den inte innebär olagligheter. Men ska verkligen staten lägga sig i den saken och använda skattemedel till att ”främja”, ens när det gäller ”nationella” minoriteter, vad nu det är för något? Jag tänker återigen på den franska modellen där principen om ”laïcité” innebär att staten inte får ge stöd åt någon religion, varken åt kristendom, judendom eller islam.

      Gilla

      Svara

    2. Det är viktigt att här fundera på vad det innebär att få särskilda rättigheter listade i RF utöver de friheter som gäller alla som vistas i Sverige (med några extra rättigheter som gäller endast svenska medborgare): de generella rättigheterna ger var och en frihet att utveckla en identitet samt verka för att främja kultur- och samfundsliv inom de grupper man anser sig tillhöra.

      Syftet med att särskilt identifiera vissa grupper är att möjliggöra särskild lagstiftning/policy för dessa, t.ex. inrätta särskilda privilegier som annars skulle strida mot grundlagens skydd mot diskriminering.

      Gilla

      Svara

      1. Jag anar i din kommentar en viss kritik mot att peka ut vissa grupper när det gäller rättigheter som borde tillkomma alla, och jag håller med om att det här inte är helt oproblematiskt. Sverige hade naturligtvis inte någon skyldighet att i RF särbehandla just de här grupperna, men genom att ratificera ramkonventionen har vi åtagit oss att följa den. 39 länder har ratificerat konventionen, bl.a. Belgien och Island har undertecknat men inte ratificerat och bl.a. Frankrike har varken undertecknat eller ratificerat. I grunden innebär naturligtvis modellen med nationella minoriteter att man stöder multikulturalismen. Den låter sig knappast förena med de tankar om behovet av ett kulturellt förenande kitt som omfattar alla medborgare, som jag har gett uttryck för i mitt inlägg. Man kan också fundera på risken för att det komma krav på att utöka listan. I dag har vi i Sverige ca 500 000 sverigefinnar, mindre än 100 000 tornedalingar, i storleksordningen 30 000 samer, mindre än 100 000 romer och omkring 25 000 judar (uppgifter från minoritet.se). Det finns inte heller för muslimer någon tillförlitlig statisk men uppskattningar tyder på att kan handla om i storleksordningen 500 000.

        Gilla

      2. Jag skall försöka förklara min utgångspunkt, men först och främst ville jag faktiskt mest göra observationen om vad själva poängen skulle vara med att skriva in något i RF till att börja med. Sedan kan man diskutera argument för och emot.

        Jag har under en längre tid funderat över dynamiken kring hur minoriteter som känner sig förtryckta kan dra sig undan i separatism just när de får den frihet de ville ha. Detta hände under min tid i USA, när svarta studenter började kräva egna ”dorms” efter period av full integration, och även här i Sverige där etniska minoriteter och även feminister vurmar för separatism, och för att bevara sin egen särart.

        Tänker man vidare på vad t.ex. ”white privilege” eller ”male privilege” faktiskt står för konkret, så är det mest att man har integrerat insikten att man faktiskt inte får något gratis att tala om för vare sig sin hudfärg, sitt kön eller sin kulturella bakgrund – men inte heller straffas för det! Man startar s.a.s. mer eller mindre på noll och får förtjäna andras respekt.

        Nu talar jag inte om materiell utgångspunkt, utan främst kulturell identitet. Jag härstammar från Hälsingland och Gästrikland. Vem bryr sig om det, förutom jag själv? Mina föräldrar var första generationen i släkten som kunde skaffa sig en högskoleutbildning; inte heller det betyder egentligen något, annat än för mig personligen. Det är inte precis Bonnier-style white privilege heller, dock.

        Att uppgå i den liberala mainstream-kulturen är på så sätt lite grann att avsäga sig all rätt att åberopa någon särart som skulle berättiga till särbehandling. Att ha växt upp med historierna om en polioskadad och rullstolsbunden farfar som trots endast tre års skolgång blev ansedd som en av bygdens mest belästa, har förstås format mig, men det berättigar mig inte till någon form av särbehandling eller tolkningsföreträde.

        Det ironiska med särbehandling av minoriteter är alltså att vi i princip säger att det är OK att behålla stödhjulen på resten av livet; ni behöver inte konkurrera på samma premisser som alla andra. Det är en sorts infantilisering. Som tillhörande en skyddad minoritet är du fri att kräva att alla skall låta bli att särbehandla dig, men du har även rätt att kräva särbehandling när det passar bättre. I ett fritt samhälle kan alltså tillhörigheten i en ”utsatt” grupp vara en av ytterst få kvarvarande privilegier, men folk kommer intuitivt reagera emot det, eftersom man har lärt sig att föredra principen om lika rättigheter och skyldigheter för alla. Denna motvilja avfärdas då lätt – men felaktigt – som rasism eller sexism.

        Det liberala samhället är ju inte emot grupperingar – tvärtom! Vi inser att grupptillhörighet är livsviktigt, men anser inte att staten skall ge sig på att värdera olika grupper och försöka utjämna olikheter i utfall. Att skriva in vissa gruppers särart i RF är då att neka dem jämlik status inför lagen, tvärt emot det uttalade syftet.

        Gilla

      3. Mycket tänkvärt. Och är inte problemet egentligen en yttring av identitetspolitiken, där människor placeras i kategorier utan hänsyn till vilken grupp man själv föredrar att känna tillhörighet till? Viktigt också att du lyfter fram problemet med att försöka åstadkomma jämlikhet i utfall i stället för jämlikhet i förutsättningar.

        Gillad av 1 person

      4. Ja, frågan är ju också vad som driver identitetspolitiken. Dominerande antaganden är att det finns en uppsättning egenskaper som är ‘norm’, och att de personer som tillhör denna grupp åtnjuter ‘privilegier’ utan att inse det.

        Bortsett från att de flesta som utpekats på detta sätt känner igen sig, faller tesen på att det normalt inte går att påvisa konkret vad dessa privilegier skulle vara – annat än att peka på skillnader i utfall. I den mån det går att påvisa konkret gynnande av någon grupp (vilket ju är vad privilegier är), är det oftast de förment förtryckta grupperna som gynnas.

        För mig framstår det som mer trovärdigt att det uppstår en målkonflikt mellan att gå upp i den relativt identitetssvaga liberala gruppgemenskapen och att värna sin egen. Att identifiera sig starkt med en väldefinierad grupp kan vara berusande och ge en känsla av trygghet och syfte. Men denna identifikation kan lätt hamna i konflikt med frihetlig konkurrens på lika villkor.

        Liberalismen brukar kritiseras för mycket – ofta felaktigt – men här tycker jag att den förtjänar ett förtydligande: den säger egentligen mycket mer om hur individer från olika grupper skall kunna mötas i ömsesidig respekt än om hur man bygger gruppgemenskap. Slutsatsen måste bli att den förutsätter att gruppidentitet byggs genom andra mekanismer, men samtidigt stipulerar ett antal förhållningsregler som alla grupper måste följa för att kunna samexistera fredligt och med ömsesidig respekt.

        Problem uppstår då om vissa grupper tjänar mer på dessa förhållningsregler än andra.

        Gillad av 1 person

  4. (Ett nytt försök att få kommentaren att synas. Det står att kommentarerna inte granskas och då bör de väl synas direkt?)

    Är det inte rimligt med ekonomisk nationalism? Vi utgör en ekonomisk enhet, ungefär som en ekonomisk förening eller en bostadsrättsorganisation. Vi värnar gruppens medlemmar och aktar oss för att försöka utgöra socialbyrå för hela världen.

    Ekonomisk nationalism innebär inte nödvändigtvis protektionism, men en ambition att försöka bli lite mer självförsörjande är knappast fel. Ett land kan bli väldigt sårbart när man bara hoppas på en profitabel position i den internationella arbetsfördelningen och i övrigt inte bryr sig ett dugg om vilka verksamheter som finns inom landet. Jag menar att vi bör se till att vara någorlunda självförsörjande på mat och energi mm. Framförallt bör EU vara det.

    Gilla

    Svara

    1. Ekonomisk nationalism är en knepig fråga. Håller helt med om att Sverige varken kan eller bör vara ”socialbyrå för hela världen”. Förhållandet till protektionismen bekymrar mig mer. I länder som Frankrike och USA talar man gärna om ekonomisk patriotism, och då handlar det om ren och skär protektionism. En stor och diversifierad ekonomi kan nog klara sig hyggligt ett tag trots att man begränsar utrikeshandeln. Men för en liten ekonomi som den svenska vore det att skjuta sig i foten. Min grundläggande uppfattning är alltså att vi gynnar oss själva genom att ha en öppen ekonomi, att själva göra det vi är bäst på (vilket ger exportframgångar och högre löner) och låta andra göra det som de är bäst på (vilket ger oss lägre konsumentpriser). Att vara ”självförsörjande” ser jag inte som något självändamål, och egentligen inte heller möjligt i dagens värld. Samtidigt erkänner jag villigt att man i vissa fall kan tvingas göra avsteg från frihandelslinjen av beredskapspolitiska skäl.

      Gilla

      Svara

      2. Skulle vi odla kaffe och bananer i Sverige? Det kan inte vara det du menar.

        När det gäller beredskapsaspekten, alltså att vi ska överleva en total avspärrning, handlar det främst om att lägga upp förråd som kan användas i ett krisläge. Dessvärre tycks Sverige ha avvecklat större delen av de beredskapslager vi tidigare hade, så där finns säkert viktiga saker att göra. Och då är det inte bara livsmedel vi behöver lagra utan i hög utsträckning det som behövs för att framställa mat, t.ex. bensin, konstgödsel och mycket annat.

        Men när det gäller behovet av mat under normala tider, menar du med självförsörjning att vi skulle avveckla livsmedelsimporten? Jag ser enorma problem med en sådan åtgärd. Det första är att maten skulle bli enormt mycket dyrare så att människor inte skulle kunna kosta på sig den standard vi har i dag. För det andra skulle vi under halva året inte ha tillgång till färsk frukt och färska grönsaker, vilket skulle ha negativa effekter på folkhälsan. För det tredje skulle svenskarna behöva förändra sina matvanor så radikalt att det troligen skulle bryta ut en revolution, om vi inte införde en regim av nordkoreanskt snitt.

        Så sammanfattningsvis: nej, jag tycker inte vi ska försöka bli självförsörjande när det gäller mat (om jag inte har missuppfattat vad du menar).

        Gilla

Lämna en kommentar