Medborgerlig Samling Skåne ordnade den 8 februari en föredragskväll i Lund med Erik Lidström under rubriken ”Ge alla barn en god utbildning – lätt, svårt och snabbt”. Oskar Hagberg refererar.
Jag blev grymt besviken vid skolstarten 1977. Jag hade gärna plitat vacker handstil och lärt mig multiplikationstabellen som ett rinnande vatten. Men det blev den fula, funktionella ”SÖ-stilen” (efter Skolöverstyrelsen, som drev igenom den) och mängdlära i matematik, en redan då utdömd pedagogisk mirakelmetod, som vår gamla fröken inte orkade överge sedan hon en gång tvingats lära sig den. Hallands älvar var inte ens att tänka på.
Med andra ord: Jag skulle hellre ha börjat skolan 1947. Jag var inte ensam om det, men den vanliga tolkningen är att vi romantiserade. Vi borde vara tacksamma över de ”moderna” metoderna. Den gamla skolan sägs bara ha varit drill och disciplin utan innehåll.
En som ifrågasätter den bilden är den klassiska liberalen, fysikern, författaren, debattören med mera Erik Lidström, som den 8 februari höll föredrag för Medborgerlig Samling i Lund. Vi senfödda hade verkligen otur, menade Lidström. Vi missade världens bästa skolsystem, som Sverige hade till ungefär 1968. Sedan gick det utför.
Kärnan i Lidströms resonemang är att undervisning är ett hantverk, som bygger på erfarenhet och tyst, inte ens formulerbar, kunskap. Övermedvetna, storslagna reformer är aldrig till nytta. En välfungerande marknadsekonomi är det enda sättet att skapa utveckling, och det var just det som skedde i artonhundratalets privatskolor, där betalande föräldrar hade ett stort utbud och snabbt kunde flytta sina barn om dessa inte fick den undervisning de behövde. På det viset sållandes det som verkligen fungerade fram.
Segrarna skriver historien. Därför tror man ofta felaktigt att svensk skolhistoria började med folkskolans införande 1842. Men redan på sextonhundratalet var läskunnigheten allmän i Sverige. I städerna växte, långt innan det offentliga undervisningssystemet blivit stort, privatskolor fram. Det var här den svenska skola skapades som sedan gradvis förstatligades och höll så hög kvalitet ända fram till sextiotalets slut. Den gjorde det i växelverkan med de beträffande antalet elever långt mindre statliga läroverken, med rötter i medeltiden, och som också de var produkter av marknaden.
Den eviga liberala lärdomen gäller även för skolan: Kvalitet är inte endimensionell och lättfattlig. Den som tror sig kunna sitta på en skolöverstyrelse och lista ut vad som är det bästa för alla bedrar sig. Kvalitet skapas och bedöms i tusentals möten och uppgörelser mellan föräldrar och skolor, där intressen vägs mot varandra och man finner vägar som passar i situationen. Precis som med Skolöverstyrelsens hopplösa skrivstil kommer de flesta nya idéer att vara dåliga, men om de testas på enskilda skolor som riskerar att förlora sina elever, sorteras de dåliga idéerna snabbt bort. Hade vi haft kvar det gamla privatskolesystemet skulle mängdläran aldrig haft en chans.
Att skolan efter att den förstatligats ändå fortsatte att vara så bra berodde på att den tilläts vara oförändrad. Först efterkrigstidens sociala ingenjörer vågade sig på en första stor attack när enhetsskolan genomfördes kring 1968 – mot lärarnas vilja och i strid med experimentella resultat. Ett katastrofalt kunskapstapp följde. Sedan har det långsamt gått nedåt.
Enhetsskolan, alltså att alla barn ska läsa tillsammans ända tills de är sexton, är en vansinnig idé, menar Lidström. Särskilt pojkar är i tonåren konkurrensinriktade. Då får det inte bara finnas en spelplan, den teoretiska skolans, för då kommer nästan alla att misslyckas. Sarkastiskt menade han att det enda goda enhetsskolan gett oss är den aggressiva ungdomsmusiken, där ilskan från fysiskt utagerande pojkar får sitt utlopp. Explosionen av ADHD-diagnoser hör också till effekterna.
Vad ska man göra då? Riv hela skiten! föreslår Lidström. Den svenska skolan har idag hamnat i en dödsspiral där de minst presterande eleverna blir lärare, som allt mindre låter undervisningen kretsa kring att lära sig något. De fokuserar istället på socialisering, som barn faktiskt klarat utan lärarhjälp i alla tider. En del av dessa lärares minst presterande elever blir sedan själva lärare. Lärarhögskolorna ska vi inte ens tala om … En återgång till den gamla bra statliga skolan skulle kräva uppsägning av de flesta lärare och så genomgripande reformer att det ter sig komplett omöjligt.
Nej, det bästa menar Lidström vore att backa bandet ännu mer: kanske till 1800, när det svenska privatskolesystemet tog fart och utvecklades. Marknadens kraft kan användas igen, om man bara vågar tilltro föräldrar förmågan att välja och betala skola för sina barn. Valet skulle vara helt fritt utan krav på läroplaner eller värdegrund. Resultatet skulle inte bli detsamma som då utan en skola anpassad för dagens behov.
Är det möjligt? Skulle det inte bara bli en skola för de rika? Faktiskt inte. Bra skolor måste inte vara dyra jätteinstitutioner med en hel stab av funktionärer utöver lärarna i varje klass. Sådant är inte till för barnens skull, utan bara ett exempel på hur offentlig ineffektivitet får sitt eget liv. Sina bästa exempel på fungerande friskolor hittar Lidström i tredje världens slum, där studieplatserna sannerligen inte är dyra och de allra fattigaste får gå gratis.
Men naturligtvis ter det sig helt omöjligt som Sverige fungerar idag. Om dessa tankar ska bidra till praktiskt genomförbar politik, måste man kunna plocka ut några delar i taget. En viktig lärdom är att slå vakt om friskolorna. Det är där verkliga kvalitetsförbättringar kan ske. Se på Engelska skolan! Var heller inte så klåfingrig med styrning och standardisering. ”Without deviation from the norm, progress is not possible.” citerar Lidström Frank Zappa.
Hur det än är med det gav Lidström ett svar på en brännande fråga som borde ställas oftare: Vi ser det som en självklarhet att BNP ska öka år från år, men varför har vi samtidigt accepterat att den svenska skolan försämras år från år? En liten upphämtning i senaste Pisa är glädjande, men inte avgörande. Det de flesta lärde sig till sjunde klass i den gamla segregerade skolan lär sig inte ens gymnasister idag. Så ska det väl inte behöva vara?
Själv tänker jag att jag inte hade så fel som längtade från 1977 till 1947. Fast ska man tro Lidström borde jag ännu hellre ha längtat till 1877.
Oskar Hagberg
Partistyrelseledamot Medborgerlig Samling
___________________________________________________
Erik Lidström har sammanfattat sina idéer i boken Education Unchained – what it Takes to Restore Schools and Learning, Rowman & Littlefield 2015. Han driver också bloggen Under Tallen.
MED-bloggen 
Jag fastnade för denna formulering:
”Marknadens kraft kan användas igen, om man bara vågar tilltro föräldrar förmågan att välja och betala skola för sina barn. Valet skulle vara helt fritt utan krav på läroplaner eller värdegrund. Resultatet skulle inte bli detsamma som då utan en skola anpassad för dagens behov.”
Men jag undrar: Diskuterade ni inte friskolesystemet finansierat med skolpeng? Om man tog bort en massa regleringar skulle man ju släppa loss kreativa marknadskrafter. Och reell konkurrens mellan skolor.
GillaGilla
Jo, det är ju en diskussion vi för. Eriks resonemang förutsätter egentligen att staten drar sig ur helt och att föräldrarna betalar. Det är knappast realistiskt i Sverige idag. Men det bör vara möjligt att ändå gå lite mer i denna riktning och dra nytta av marknadens oöverträffade kreativa kraft.
GillaGilla
För det första ber jag om ett klarläggande: Vem är Medbloggen? Bra att veta vem man talar med. Har jag rätt i mitt antagande att det är du, Oskar?
För det andra: Detta är ett totalt missförstånd. Jag skrev:
”Diskuterade ni inte friskolesystemet finansierat med skolpeng? ”
Friskolesystemet bygger ju på en typ av vouchermodell. I detta fall ett kommunalt system. Alltså just skattepengar som fördelas per capita och sedan används för finansiering av verksamhet efter att medborgare har valt en specifik friskola.
GillaGilla
Jodå, den här gånger är det Oskar.
Här gäller det Erik Lidströms föredrag, och han avfärdar ganska kategoriskt skolpeng som föga mer intressant än en helt offentligt driven skola.
Inom partiet har vi, som du vet, många diskussioner kring skola, och naturligtvis har frågan om det friskolesystem vi har varit uppe. Jag har svårt att rättvist redogöra för i vilken riktning de diskussionerna förts, så jag avstår från det. Men det är nästan off topic eftersom det Erik föreslår är så mycket mer radikalt.
GillaGilla
Som du vet har jag mitt fokus på sjukvårdens struktur och finansiering. På mycket goda grunder (som jag redovisar i kommande bok) hävdar jag att den solidariska finansieringen (via skatt i procent av inkomst) är den ekonomiskt mest effektiva och moraliskt mest högstående finansieringsformen. Tag bort den och du befinner dig i samma penningslukande träsk som USA-s sjukvård befinner sig i.
Därför blir jag lite oroad när du – till följd av en åsikt framförd av Erik Lindström – tycks vilja främja totalprivat finansiering av skolväsendet.
GillaGilla
För mig har året 1947 en särskild laddning. Det var nämligen då jag började i första klass i folkskolan. Tolv år senare, 1959, avlade jag det som också kallades mogenhetsexamen, dvs. studentexamen.
Mina erfarenheter från skolan kommer alltså från en annan tid än den som diskuteras i dag. Att var väl inte idylliskt på den tiden, men när jag jämför med det jag kan läsa om den svenska skolan under senare år håller jag nog med Erik Lidström om att ”det var bättre förr”. Men det finns ett ”men” som få i dag tänker på när man kritiserar den svenska skolan. När jag tog studenten år 1959 var jag ett ”sällsynt djur”, 95 procent av alla dem som hade fötts samma år som jag kom aldrig så långt som till studentexamen. I dag är målet att 100 procent av en årskull ska nå godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan och kanske tre fjärdedelar når det målet.
Med det i tankarna hoppas jag givetvis att den svenska skolans deprimerande utveckling ska kunna vändas. Regering och opposition har lanserat många tankar och idéer. Problemet är bara att politiker i stort sett bara har två rattar att vrida på när man vill förändra samhället: pengar och regler. Men högre löner till lärare som aldrig borde ha blivit lärare löser naturligtvis inte de grundläggande problemen. Och fler riktlinjer och direktiv från SÖ är inte en del av lösningen utan en del av problemet.
Jag har i andra sammanhang kritiserat hur New public management och liknande föreställningar har lett till en ordning med minskad tillit och en kontrollerad styrning av olika offentliga verksamheter, bl.a. skolan. Min tro är att man måste söka lösningen i en ökad tillit till den professionella kompetensen. Referatet av Erik Lidströms föredrag tyder på att han är inne på liknande tankar.
Alla de partier som i dag är representerade i Riksdagen har i grunden misslyckats att presentera förslag som bryter den nedåtgående trenden för den svenska skolan. MED:s skolpolitik borde ”tänka utanför boxen”. Inte mer pengar för att stödja en modell som har misslyckats. Inte fler regler som ger uttryck för bristande tillit och undergräver den professionella kompetensen (i den mån den fortfarande existerar). MED borde i stället presentera en helt annorlunda skolpolitik som gärna kan söka inspiration i det som Erik Lidström berättar om. Exakt hur har jag inga tankar om, men det vore angeläget om formuleringen av MED:s skolpolitik börjar jobba i den riktningen.
GillaGilla
Erik, jag loggar in som mig själv istället, så kan jag uttrycka mig klarare. Det här är bara mina åsikter.
Vi har bjudit in en föreläsare som inte är MED-are. Han har en tydlig idé om vad som gått fel i den svenska skolan och förslag på vad man kan göra åt det. Idén är uppenbart omöjlig i Sverige idag. Därför ska detta inte tolkas som att MED Skåne skriver under på lösningen. Däremot delar nog det flesta av oss uppfattningen att skolans kvalitet sjunkit oacceptabelt och att skoletablissemanget och de lärare som jobbar idag utgör ett mycket stort hinder för att gå tillbaka till den skola vi en gång hade. (Notera att jag bara gissar om de andras åsikter. Detta är min personliga betraktelse.)
Vad göra då? Jag tror Lidström kan ge oss impulser till att hitta rätt väg. Inte minst är det viktigt att friskolorna fortsatt tillåts bedriva sin verksamhet, eftersom det bara är där nytänkandet kan växa fram. Vidare tror jag det är viktigt att man inte detaljreglerar skolorna.
Vad gäller finansiering av sjukvård och skolor finns väldigt stora skillnader. Skolor kan faktiskt vara rätt billiga. Synd att du inte var på föredraget! Erik argumenterade bra för det. Det är det välfärdsindustriella komplexet som gjort skolorna dyra. Sjukvård däremot är till själva sin natur väldigt dyr, så resonemanget är lite annorlunda.
Detta säger jag alltså som privatperson.
GillaGilla
Lennart, låt mig fortsätta som privatperson.
Erik Lidström underkänner hela tanken på enhetsskola fram till sexton års ålder. Jag tycker det är på goda grunder. Låt dem som visar fallenhet för och vill det fortsätta på den praktiska banan tidigare, men se till att det finns möjlighet att läsa igen om studiehågen återkommer.
GillaGillad av 1 person
Mycket intressant, tack for det.
GillaGilla