År 1952 togs första steget för att lappa ihop det Europa som sedan fördraget i Verdun år 843 förblivit splittrat och härjat av krig. Genom Parisfördraget om en Kol- och stålgemenskap skulle ländernas kol- och stålindustrier integreras på ett sådant sätt att framtida krig mellan Tyskland och Frankrike blir ogenomförbara.
Romfördragets mål att ”lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, betydde inte något för länderna i Europas periferi. De var inte på samma sätt krigsdrabbade och ville i första hand ha ett frihandelsområde. Sverige och sex andra länder skapade därför EFTA som ett alternativ till dåvarande EEG. EFTA:s frihandelszon visade sig med tiden vara otillräcklig, jämfört med EEG:s marknad. Ett efter ett anslöt sig EFTA-länder till gemenskaperna. Men väl inne i värmen arbetade de för att omvandla gemenskaperna till ett frihandelsområde av EFTA:s slag. En framgångsrik taktik var att stödja anslutningen av nya medlemmar, vilket ledde till breddning i stället för fördjupning.
Storbritannien, ett av de ursprungliga EFTA-länderna, är nu på väg att lämna EU vilket framstår som logiskt i ett geopolitiskt perspektiv. Landet har alltid siktat mot världshaven, samväldet, den Atlantiska gemenskapen alltmedan Frankrikes intresse riktas mot Europas kontinent. Sedan Västroms upplösning har Frankrike förgäves hoppats kunna ta upp Romarrikets fallna mantel. Tyskland, å andra sidan, har i den europeiska gemenskapen sett möjligheten till en motkraft som skulle skydda landet mot att än en gång bli alltför mäktigt för sitt eget bästa. Även i det fallet utan att lyckas.
När nu pjäser flyttas runt på spelplanen frågar vi oss: Vad gör Sverige i den europeiska klubben? Har vi där att göra, och i vilken riktning vill vi driva utvecklingen?
Hälften av Sveriges varuexport går till EU-länder exklusive Storbritannien, men inklusive EES-landet Norge. Det borde räcka för att lägga alla tankar på Swexit på hyllan. Men därtill kommer att Sverige under ett kvartssekel som EU-medlem har förändrats i grunden, mer än de flesta är medvetna om. Vi har rört oss från ett politiskt system präglat av förhandlingsekonomi och korporatism mot den västeuropeiska rättsstatsmodellen. Vi är inte framme än, men det går inte att backa filmen, och de förändringar som har skett ”har tjänat oss väl”, med en sliten fras.
Sverige har ett ansvar att bidra till gemenskapens utveckling och förbättring. Att förbättringar krävs står utom allt tvivel. En startpunkt för reformförslag är att inse att alla medlemmar inte har samma intressen, och att den saken är fullt legitim. Sverige har egna förväntningar på EU, men för att få framgång måste vi också släppa till på områden som är viktiga för andra medlemsländer. ”In Sweden we have a model…” är inte lösningen på alla problem, även om vi gärna vill intala oss det.
EU anklagas för att inte leverera på områden som utrikespolitik, gränsskydd eller finansiell stabilitet. Men när medlemsländerna slår vakt om sin nationella suveränitet och sinsemellan drar åt olika håll saknas förutsättningarna för effektiva insatser på gemenskapsnivå. När det gäller tekniska regleringar uppfattas EU i stället som överaktivt. Men också där bidrar medlemsländerna själva till problemen genom lobbying för regler som ska gynna den egna industrin. På många sätt beter sig de 28 medlemsländernas regeringar ofta som styrelsen för ett fotbollslag som konsekvent kritiserar och baktalar lagets insatser på planen och sedan förvånas över att supportrarna inte gör vågen på läktaren.
För att vinna framgång i reformarbetet behöver Sverige liera sig med likasinnade. Brexit är ett problem eftersom Storbritannien har stött en ekonomiskliberal och frihandelsvänlig linje. I många frågor bör en närmare samverkan med nordiska och baltiska grannar kunna stärka vår ställning. Men vi behöver också fördjupa samverkan med Tyskland. Historiskt har Sverige ända sedan medeltiden haft betydligt djupare relationer med Tyskland än med England. Och Tyskland är, tillsammans med Norge som inte är EU-medlem, den klart största mottagaren av vår varuexport.
EU efter Brexit behöver inte innebära någon katastrof för Sverige, men vi behöver formulera vår Europapolitik utifrån de nya förutsättningar som råder. En sådan nyorientering bör vila på fem viktiga utgångspunkter.
- Acceptera att Swexit inte är ett alternativ – Sverige har blivit en del av den europeiska gemenskapen och måste fortsätta på den vägen.
- Samverkan med medlemsländerna runt Östersjön bör utvecklas och fördjupas – i synnerhet med Tyskland.
- Identifiera områden där Sverige har ett intresse av att EU:s beslutskraft och handlingsförmåga stärks, och acceptera en ökad överstatlighet på de områdena.
- Identifiera områden där det saknas anledning att verka för enhetlighet i alla medlemsländer, och begränsa EU:s roll på de områdena.
- Stöd initiativ för att öka kunskapen om den politiska utvecklingen på europeisk nivå.
Lennart Göranson,
Medlem i Medborgerlig Samling
MED-bloggen 
”Hälften av Sveriges varuexport går till EU-länder exklusive Storbritannien, men inklusive EES-landet Norge. Det borde räcka för att lägga alla tankar på Swexit på hyllan. ”
Varför det?
För UK gäller att 44% av deras export 2015 gick till övriga EU och Schweiz har en ännu högre andel av sin export till EU länder, 55%.
Att Storbritannien lämnar EU är ett mycket stort steg mot att återvinna nationell suveränitet för Europas folk. Självklart kommer byråkraterna i Bryssel försöka att sätta käppar i hjulet, men UK är stort nog för att stå emot detta. Dessutom finns det knappast något annat land i Europa som har så starka relationer med övriga världen. Brexit kommer att bli en stor framgång och detta lär öppna portarna för ett ganska snabbt sönderfall av övriga EU.
Ganska snart kommer nästa stora utmaning för EU, nämligen valet i Nederländerna nästa månad. Europas kanske starkaste motståndare mot Islam, Geert Wilders, leder klart och hans PVV lär bli största parti. Han har utlovat en folkomröstning om EU.
Sen är det inte långt kvar till presidentvalet i Frankrike. Marine Le Pen lär vinna första omgången, fast troligen förlora den andra. Men givet Trump och Brexit, kan det inte uteslutas att folkets kandidat även i Frankrike kan leverera en överraskning. Om hon vinner, blir det folkomröstning om EU även i Frankrike.
Men om det inte blir Nexit eller Frexit detta år, lär det bli något annat land som lämnar. EU är redan slut, även om likstelheten är så kraftig att kroppen fortfarande står upp.
GillaGilla
Jag misstänker att Utlandssvensk och jag kommer att fortsätta att vara oense. Men jag vill ändå göra ett par kommentarer med tanke på övriga läsare.
När det gäller UK:s beroende av exporten till EU så hade en stor del av Brexitanhängarna uppfattningen att man skulle kunna fortsätta att exportera som tidigare till EU men utan att behöva tillämpa EU:s regelverk. Om man jämför med Norges situation – EES-avtalet – så har landet tillgång till EU-marknaden men måste i gengäld slaviskt följa alla EU-regler (utom när det gäller jordbrukspolitiken), och det utan att ha något att säga till om när det gäller ny lagstiftning. Att UK aldrig har velat hamna i Norges situation är fullt klart. Och när det gäller den ordning som man föreställde sig skulle vara möjlig är jag rädd för att man kommer att bli väldigt besviken när man konfronteras med verkligheten.
Varför ”Bryssel” skulle sätta käppar i hjulet när UK vill gå sin egen väg är svårt att förstå, liksom hur UK skulle ”stå emot”. Vill man lämna klubben så gör man naturligtvis det, med allt det innebär.
När det gäller den fortsatta utvecklingen för EU och i olika medlemsländer så är det som vanligt svårt att spå, särskilt när det gäller framtiden. Inför det Franska presidentvalet förefaller Macron för tillfället ligga bra till, och han kommer inte att driva någon Frexit. Men mycket kan ännu hända innan det är dags.
GillaGilla
”Jag misstänker att Utlandssvensk och jag kommer att fortsätta att vara oense.”
Det låter som en rimlig gissning!
”Men jag vill ändå göra ett par kommentarer med tanke på övriga läsare.”
OK, då överlåter jag åt ”övriga läsare” att fortsätta debatten, om de har tid och lust.
GillaGilla
Frågan är hur länge EU kommer att finnas kvar.
GillaGilla
Helt sant, och det är naturligtvis ingen som vet – ”expert” eller ej. Hur det går kan bero på hur olika kategorier av medlemmar vill se framtiden. Före detta EFTA-medlemmar, som UK och Sverige, är inte särskilt djupt engagerade i ”Europaprojektet”, och ser nog inga större problem med att projektet kvaddar om man får fortsätta att dra fördel av frihandel. För de sex grundarnationerna ser saken antagligen annorlunda ut, särskilt länderna i södra Europa som inte alls är frihandelsvänner utan har andra slag av förhoppningar på EU. Men också där kan exit-anhängarna öka i styrka, exempelvis i Frankrike. En särskild kategori är de EU-medlemmar som lever under hotet från Rysslands s.k. ”geopolitiska intressen”, exempelvis de baltiska länderna. De har allt intresse av att hålla liv i projektet. Min egen tro är att EU kommer att fortsätta i en eller annan form, eftersom medlemsländerna – även Sverige – i dag har förändrats i så hög grad av att ha varit en del av EU under lång tid att det inte går att backa bandet. Men den som lever får se, just nu framstår det mesta i både Europapolitiken och världspolitiken som mycket osäkert.
GillaGilla
Jag är en stark anhängare av EU, men har med åren blivit alltmer fundersam över hur unionen utvecklas. Enligt min mening borde EU i huvudsak bygga på de fyra friheterna: fri rörlighet för arbetskraft, varor, tjänster och kapital, dvs principerna för den inre marknaden. När det gäller gränsöverskridande frågor bör gemensamma regler gälla, men i övrigt borde frågorna kunna handläggas på nationell nivå. Ett exempel: hela EU bestämmer hur många vargar det ska finnas i Sverige. Varför det? Hur många vargar det finns här har inte Italien, Spanien, Grekland m fl länder att göra med. Eller hur många Natura 2000-områden vi ska ha i Sverige? Inte heller en fråga som resten av EU har med att göra. Man borde systematiskt gå igenom vilka frågor som är gränsöverskridande och reglera dem, och lämna resten till medlemsländerna själva.
Nästa reform är att lägga ner regionalpolitiken. Den slukar flera 100 miljarder kr till ingen nytta. I min egen tidigare yrkesutövning kom jag i kontakt med ett antal s k sysselsättningsskapande projekt, och samtliga karakteriseras av att det endast är en massa konsulter och projektedare som får arbete, samt att EU-tjänstemän åker kors och tvärs och sitter på möten. Men några riktiga jobb skapas inte. När projekten är slut dör hela verksamheten, utan att lämna några spår efter sig. Annat än en slutrapport som bara har till syfte att motivera projektets existens.
Även jordbrukspolitiken behöver reformeras och skalas ner, men jag inser de politiska svårigheterna att åstadkomma detta.
Slutligen borde EU-parlamentet läggas ner. Om det är något inom EU som lider av ett demokratiskt underskott, så är det parlamentet. Det röstas fram av ca 40 % av EU-medborgarna. Där sitter allsköns obskyra partier, som inte platsar i de nationella parlamenten. Sverige är ett gott exempel: Sverige har under sin tid i unionen representerats av bl a Junilistan (minns någon den?), Piratpartiet och nu Feministiskt Initiativ, partier som inte har varit i närheten av en riksdagsplats. Och Miljöpartiet är groteskt överrepresenterat i EU-parlamentet. Lägg ner!
GillaGilla
Bra synpunkter, jag håller med om det mesta! Bara en fundering om Parlamentet. Det kom faktiskt till, och fick utvidgade befogenheter, just för att möta det problem som brukar kallas ”det demokratiska underskottet”. Som jag ser det är det faktiskt uttryck för en mer direkt demokrati eftersom det är EU-medborgarna som röstar fram det. Annars är ju det demokratiska inflytandet ganska indirekt, från riksdagsval till riksdagens godkännande av en regering och sedan till de nationella regeringarnas beslut i Rådet. Visst är det ett problem att valdeltagandet i parlamentsvalet är så lågt och att diverse obskyra partier kommer in där. Men är inte det alltid demokratins problem? Folk röstar som de gör, eller avstår, och sedan får de skylla sig själva. Vore det inte en bättre väg att på olika sätt (jag vet inte riktigt hur) öka intresset för valen till Europaparlamentet och (inte minst) öka kunskapen om den politik som bedrivs där?
GillaGilla
Att folk inte röstar i EU-valen är väl en indikation på att EU inte verkar beröra väljarna, och att förtroendet för EU är lågt. Europeiska Rådet, där de nationella regeringarnas ministrar ingår, är ansvariga inför sina väljare i medlemsländerna, och röstas fram av ca 60-80 % av väljarna. Jag kan inte se att det skulle vara mindre demokratiskt än EU-parlamentet. Om man dessutom skalar ner EU till att i huvudsak handla om den inre marknaden, och minskar överstatligheten generellt, fyller inte heller ett EU-parlament samma funktion. Och utan parlamentet slipper vi flyttkarusellen som kostar åtskilliga miljarder varje år!
GillaGilla