Ministrar i egen drömbubbla

Tre ministrar lägger i en debattartikel i Aftonbladet ut texten kring hur de ser på välfärden och dess utmaningar. I korthet beklagar de att det blev sämre under de borgerliga åren (”Samhället svek”), men att när nu Socialdemokraterna samlar sig till kongress kommer man att besluta om att bygga ut och förbättra välfärden för alla. De lovar att lösa alla problem inom både sjukvård och äldreomsorg, samt att eliminera hälsoskillnaderna relaterade till var man bor längs T-banans röda linje.

Att bemöta artikeln i sak låter sig dessvärre inte göras, för några förslag för hur detta ska gå till redovisas inte. De kungör helt enkelt att den socialdemokratiska kongressen inom kort kommer att fatta nödvändiga beslut.

Hur frestande det än är att börja raljera över formuleringar, tidpunkt etc, så är ämnet alltför viktigt för att bara mynna ut i kåserier. Artikeln lämnar en kvardröjande känsla av bedrövelse över hur olika världsbilder som trängs i den offentliga debatten, och hur dessa divergerande världsbilder försvårar diskussioner kring hur man hittar realistiska lösningar på verkliga problem.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har nyligen på Twitter deklarerat att det är ”faktaresistens” att motsäga påståendet att svensk sjukvård håller ”världsklass”. Överhuvudtaget är tonen och utgångspunkten för diskussionen som hämtad ur en annan tid. Ministrarna tycks mena att man förvisso kan behöva putsa här och var, men att systemet i grunden är stabilt. Men så är det ju inte!

Om det hade varit så att vi genom att ta in skatt hade kunnat ge alla det som artikelförfattarna lovar så hade vi ju gjort det för länge sedan. Men pengarna räcker inte, inte ens om vi tar finansministern på orden, bortser från Lafferkurvan, och höjer skatten ännu mera. Det är lika uppenbart som att vi inte kan garantera alla att enbart äta den dyraste maten, de dyraste bilarna, de dyraste kläderna och en stor bostad via skattsedeln. Det går inte! Vi betalar och betalar, men i stort sett samtliga offentliga åtaganden sviktar.

Sverige må uppvisa goda resultat i internationella jämförelser om överlevnad i hjärtinfarkt och bröstcancer, men vården i övrigt uppvisar stora brister som går avsevärt djupare än frågor om tillgänglighet och arbetsvillkor. Socialtjänstens problem kommer inte lösas av att man lagstadgar om rätt till heltid och förbjuder stress. Skolans problem löses inte genom ökade kommunbidrag, så länge vi tvingas rekrytera lärarna från de lågpresterande i varje årskull. Och vad artikelförfattarna helt bortser ifrån, är att även offentliga åtaganden som inte räknas till välfärden, som polisen och försvaret, har brister som kräver stora resurstillskott.

I själva verket har vi ett stort behov av en diskussion om ett nytt övergripande samhällskontrakt. Vad ska vi finansiera gemensamt, och vad får man ansvara för själv? Vilka sektorer har högre prioritet än andra? Ska utgångspunkten vara att utjämna livschanser eller utfall? Är det viktigare att vi satsar på skolan än på höjda pensioner?

Diskussionen skulle vara nog så svår även om vi var överens om utgångsläget och förutsättningarna och rymma nog så stora motsättningar utifrån värderingar. Men vi kommer aldrig dit så länge vi inte ens är överens om behovet av en sådan diskussion.

I frågan om migrationen börjar den offentliga debatten äntligen få verklighetsförankring. Det finns naturligtvis en övre gräns för hur många landet klarar av att ta hand om, och även om man kan diskutera var den gränsen går, så är de flesta debattörer överens om behovet av en diskussion. Tyvärr krävdes det ett i det närmaste totalt haveri för att krisinsikten skulle tränga igenom grupptänkandet. Samma smärtsamma verklighetsanpassning av världsbilden behöver dessvärre tydligen göras för vart och ett av välfärdens åtaganden. Först därefter kan vi få en rimlig utgångspunkt för en diskussion om hur man ska organisera samhället under detta århundrade, utifrån de förutsättningar som råder nu.

Det kräver sannolikt även en annan sorts politiker, som förutsättningslöst kan ta sig an de verkliga problem som faktiskt finns, utan att vara begränsade till inövat testuggande och allmänt besvärjande. Dessa politiker behöver ha en tydlig ideologisk kompass och utifrån denna pragmatiskt kunna hitta fungerande lösningar, utan att vara bunden av lojalitet med det befintliga systemet. Sådana politiker finns i Medborgerlig Samling.

Johan Björstad

Medlem Medborgerlig Samling