Många diskuterar skolan, polisen och sjukvården och har varierande idéer om hur de ska förbättras. Men ett problem är gemensamt för de dysfunktionella tjänstesektorerna: Folk hinner inte göra det de ska.

Läraren hinner inte undervisa elever, polisen hinner inte jaga bovar och läkaren hinner inte bota sjuka. I stället tvingas de ägna en stor del av sin tid åt byråkrati. En stor del av pappersarbetet består av verksamhetsplaner, aktivitetsrapporter, statistik – saker som inte i sig själva är kärnverksamhet men som handlar om kärnverksamheten.

En annan del handlar om andra krav som inte är det egentliga syftet men som ändå måste beaktas. Det gäller exempelvis jämställdhet, mångfald, hållbarhet och miljö.

Var för sig framstår var och en av dessa planer och rapporter som mycket välmotiverad. Problemet är att när allt pappersarbete läggs samman så blir kärnverksamheten en restpost. En alltför liten restpost. Hur har det kunnat bli så?

New public management (NPM) är samlingsnamnet för styrnings- och ledningsmetoder som hämtat inspiration från den privata sektorn och från amerikanska managementteorier. Från 1980-talet och framåt infördes NPM för att öka effektiviteten i den offentliga tjänstesektorn och gå från regelstyrning till resultatstyrning. Kraven på rapportering utgår ofta från den politiska nivån och fortplantas sedan neråt i systemet där det ger upphov till improduktivt arbete.  Men styrningen och kontrollen kan också ha sitt ursprung internt, i den högsta ledningen.

Chefskap tilldelas uppifrån, ledarskap förvärvas underifrån. I en professionell organisation behöver chefen inte vara den främsta experten, men han/hon måste vara tillräckligt skicklig i sitt gebit för att vinna medarbetarnas respekt. Så ser det inte alltid ut i dagens samhälle, varken när det gäller skolan, polisen eller sjukvården. Ledningen utövas i stället ofta av administratörer utan professionell förankring. Och det har medfört att ledarskapet har förändrats från rollen som primus inter pares till utövandet av managementtekniker.

Finns då något alternativ till den överdrivna kontrollen? Bra läkare, lärare och poliser bör rimligen ha större kunskap än politiker och administratörer när det gäller bästa sättet att utöva sin profession. Genom en mer målmedveten delegering av ansvar och befogenheter till dem som ”gör jobbet” skulle trenden mot ökande kontroll och rapporteringskrav kunna brytas.

Men alla läkare, lärare och poliser är inte bra. Det måste finnas mekanismer som slår till när det inte blir bra. Andra mekanismer än att i detalj styra och kontrollera.

Kundval är en sådan mekanism. Den som inte tycker att ICA-handlaren gör ett bra jobb kan i stället gå till Coop-butiken. I viss utsträckning finns kundval också när det gäller skola och sjukvård, men inte alltid eller överallt. Den som är missnöjd med att polisen struntar i att utreda inbrott har däremot aldrig möjlighet att välja en bättre polis.

Utvärdering av verksamhetens resultat i efterhand är en annan. Sådana utvärderingar kan göras av fristående, oberoende organisationer. Att läkare ska ägna tid åt utvärderingar är inte en effektiv användning av deras tillgängliga tid. Det är inte heller något som säkrar en objektiv och professionell utvärdering; utvärdering är en profession i sig som kräver särskild expertis.

Delegering av ansvar betyder ökad frihet, men också att ansvar utkrävs när det inte blir bra. I kundvalsmodellen försvinner efterfrågan. I en utvärderingsmodell bör den utförare som misslyckas inte fortsätta att leverera tjänsten. Eller enkelt uttryckt, en dålig läkare, en dålig lärare, en dålig polis bör ägna sig åt något annat än att missköta sin profession. Det är en tuff modell, och den passar kanske dåligt i den skandinaviska, horisontella konsensustraditionen. Men det är oundvikligt. För vi kan inte gärna fortsätta med ett system som innebär att bra läkare, bra lärare och bra poliser inte har tid att göra just det som de är bra på, nämligen att ägna sin professionella förmåga åt kärnverksamheten.

lennartgoransson

Lennart Göranson

Medlem i Medborgerlig Samling

2 thoughts on “Prioritera kärnverksamheten!

  1. De svenska kvalitetsregistren inom vården är i min mening en fantastisk succé både nationellt och internationellt. Trots en viss overhead för datainsamling. De borde kunna tjäna som en förebild för god byråkrati.

    Gilla

    1. Det kan jag inte riktigt hålla med om. Visst innebär kvalitetsregistren goda möjligheter att jämföra olika enheter och identifiera förbättringsområden, men registreringshysterin har sprängt alla rimliga gränser. Själv har jag två register att rapportera till, WebRehab och NRS. Framför allt WebRehab är oerhört krävande. Det är omöjligt att i huvudet minnas alla de detaljer som efterfrågas om varje enskild patient, vilket leder till långdragna journalsökningar. Efter ett komplicerat vårdtillfälle kan det ta en halvtimma att bara fylla i läkardelen – och sedan ska övriga personalkategorier komplettera med sina bitar. Att kvalitetsregister vid varje utskrivning ska kosta timmar av vårdpersonalens sammanvägda tid är inte acceptabelt.

      Jag känner i allra högsta grad igen mig i Lennart Göransons beskrivning av hur arbetstiden äts upp av administrativa pålagor. Jag letar åtgärdskoder, fyller i allt mer detaljerade blanketter från Försäkringskassan (för att sedan få tillbaks dem med krav på kompletteringar) och spenderar massor av tid på möten om sjukhusets ekonomi. Det finns säkert en tanke bakom allt detta, men den är så långt från kärnverksamheten att jag ofta upplever att jag ägnar mig åt tomma ritualer. Jag vill få göra det jag är utbildad för.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s