Regeringen meddelade den 16 januari att man tillsammans med Allianspartierna och Vänsterpartiet till slut hade nått en överenskommelse om målen för den svenska livsmedelsstrategin.

Det som sägs i den låter bra, men det är som att partierna hade förhandlat fram ”Det är bra med poliser och fler behövs”. Målen är till stor del självklarheter, som t.ex. ökad inhemsk produktion av livsmedel. Bra mål leder ingen vart utan en verklig strategi och genomförande.

Resultaten av tidigare politik, liksom kortsynta resonemang, förskräcker. Sveriges livsmedelsproduktion och lantbruk, liksom vår självförsörjningsförmåga, är fortsatt på väg utför även i fredstid. Detta har politiska skäl och kräver följaktligen politiska beslut för att vända.

Man brukar säga att Sveriges självförsörjningsförmåga är reducerad till ungefär 50 %. Det betyder att hälften av dagsbehovet av mat måste importeras för att vi ska klara oss. Vid avskurna importvägar så svälter Sverige efter en vecka. I själva verket är självförsörjningsgraden snarare noll eftersom det saknas lager för sådant som gör att det går att bedriva livsmedelsproduktion självständigt i landet. Har vi till exempel ingen diesel blir det ingen sådd, ingen gödning, ingen skörd och ingen mat.

Jordbrukets kris och den sänkta försörjningsförmågan uppstod inte 2016. Den har sjunkit under både Socialdemokratiska regeringar och Alliansregeringar.

Dåvarande finansminister Anders Borg (M) menade i februari 2014 att svenskt jordbruk inte skulle överleva som industri. Sänkta skatter proklamerades som gynnande, men för jordbrukarna ökade flera kostnader. Skåne, som står för 45 % av Sveriges omsättning i livsmedelsindustrin, tappade i ett beslut som stöddes av både Alliansen och Socialdemokraterna, liksom av LRF, närmare en halv miljard över ett fåtal år i ett beslut kring EU-stöd. Mjölkkrisen bör också vara bekant.

Konsekvenserna av detta är naturligtvis fortsatt minskning och det har förstås varit till fördel för produktion utomlands av tyngre besprutat livsmedel och högre andel kött med väsentligt sämre djurskydd. Ett aktuellt exempel på detta är lökodlingen.

Under denna regering hotades svensk lök på allvar eftersom Sverige förbjuder de medel som gör odlingen funktionell i större skala. Svenskproducerad lök kommer därmed att ersättas av näraliggande länders lök där medlet tillåts. Partierna i riksdagen förbjuder det som samma partier i kommunerna köper in till skolbespisningen via billig import. Om politiken gör att maten blir för dyr att köpa in till egna politiskt styrda verksamheter borde en fundering dyka upp om hur konkurrenskraft fungerar.

Att denna livsmedelsstrategi skulle kunna göra det som krävs är svårköpt, oavsett politiskt perspektiv. Vänsterpartiet vill gynna ekologisk produktion (runt 90 % av produktionen är inte ekologisk) och samtidigt minska köttproduktionen. Inget kött betyder ingen gödsel till den ekologiska produktionen som kräver just gödsel från djur. Miljöpartiet har sin vision om 100 % ekologiskt och höga skatter på drivmedel och kemikalier. Skulle dessa partier, i samklang med Socialdemokraterna, verka för de skattesänkningar, förenklad myndighetshantering, direkta stöd, och lättnader av kemikaliehantering som krävs? Osannolikt. Målen kommer med andra ord inte att kunna nås.

Sverige har reell förmåga att producera eget livsmedel och detta till så god kvalitet att vi gör skäl för att ses som en av världens renaste produktionsländer. Vi kan konkurrera väl med våra veteskördar i Skåne, mjölkproduktion i Småland, köttproduktion i Värmland och så vidare, utan att kompromissa med salmonella, kemikalierester i spannmål och andra problem som förekommer med det importerade livsmedlet. Det handlar om allt från hundratusentals arbeten, miljöfrågor, krisberedskap, till folkhälsa och export.

Landets konkurrensförmåga är således god. Sveriges politikerkår däremot, har konkurrensutsatts i för låg grad och för länge.

Till syvende och sist handlar det om prioritering. Ska Sverige ha mat på bordet även i kristid duger inte hycklande politik – eller som i detta fall närmast passiv sådan. Den ser fin ut i teorin men ger inte önskad effekt i praktiken.

Det som krävs är skattelättnader på drivmedel, regellättnader, förenklad hantering hos myndigheter och en frisk syn på varför Sverige ska klara en hög nivå av självförsörjning. Överenskommelsen mellan riksdagens partier om självförsörjning kommer inte att ge detta.

edward-norden-3x4Edward Nordén

Jordbrukspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

One thought on “Ouppnåeliga mål är ingen livsmedelsstrategi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s