Sverige lever farligt med eftersatt försvar

Alla länder har en krigsmakt, sin egen eller någon annans¹.

Detta är tyvärr även sant i dagens Europa, som i Ukraina, Georgien och Moldavien. Den aggressiva aktören i dessa länder är inte så svår att identifiera. Särskilt med tanke på Rysslands krigssatsningar är det farligt att tro att aggressionen mot grannländerna skulle ha upphört.

Grunden för en försvarsmakt är att garantera nationell handlingsfrihet. I Sveriges fall ska det inte löna sig vare sig att utpressa eller hota svenska politiker med militära maktmedel för att få igenom sin politiska vilja. Som militärteoretikern von Clausewitz sa på artonhundratalet: Militärt våld är bara en fortsättning av politiken, men med andra medel.

Ryssland har efter Sovjetunionens fall utvecklats från en spirande liberal marknadsekonomi till en oligarkstyrd skendemokrati, där den högsta politiska ledningen arbetar för sin egen och sina lojala undersåtars vinning. Det finns inga ideologiska spärrar, som under kommunisttiden, utan endast iskall vinstmaximering. Ryssland övervägde på fullt allvar att invadera Ukraina 2014, sannolikt för att återinsätta president Yanukovich. Endast en total mobilisering från Ukrainas sida hindrade detta. Av detta lär vi oss att Ryssland inte ger sig ut på några militära äventyr om de kommer att kosta för mycket. Detta är också anledningen till att de baltiska staterna kan känna sig relativt trygga, då deras NATO-medlemskap gör att det skulle bli alldeles för dyrt att anfalla dem i förhållande till det skydd som NATO:s artikel 5 medför.

En anledning till att Ryssland tog Krim är att de flesta av Ukrainas oljetillgångar finns där. Kort och gott, Ryssland stal stora ekonomiska värden från Ukraina, utöver det strategiska läget som Krimhalvön utgör. Man kan anta att den ryska ledningen ansåg att oljefälten gott och väl skulle betala för det militära äventyret.

Ryssland har alltså en regering som använder sin militära makt för politisk och ekonomisk vinning. Landet har också en krigsmakt som villigt ställer upp på regeringens militära äventyr, då dess ledning ser att politikerna satsar på krigsmakten. Det som saknas för att Ryssland ska inleda ännu vidlyftigare äventyr är stödet från den ryska befolkningen. Putin bearbetar dock det egna folket, genom propaganda i form av förvrängda nyheter, förbud för organisationer att verka i Ryssland och sist men inte minst, byggandet av en ny ideologi som ska ersätta den fallna kommunismen. Den nya ideologin verkar bestå av en modern variant av panslavism, ortodoxa kyrkans konservatism och förakt för de svaga, degenererade liberala demokratiska länderna i väst.

Så fort Putin anser att han har folkets stöd, så har han uppfyllt alla tre villkoren i von Clausewitz triangel. Von Clausewitz stipulerade att man måste ha politikens, militärens och folkets stöd för att kunna påbörja militära äventyr.  Vilket kan ske redan under 2017 om Putins propaganda mot sitt eget folk är tillräckligt effektiv. Vad det vidlyftiga militära äventyret skulle vara, det finns det flera spekulationer om.

Hur som helst, det svenska försvarets syfte är att säkerställa att Sverige inte blir en del av eventuella vidlyftiga äventyr från Putins sida.

Tyvärr verkar dagens riksdagspartier inte inse allvaret. Det framgår med all tydlighet i Annika Christensens artikel i Säkerhet Idag 2017. Med visst undantag för Liberalerna vill inget riksdagsparti idag göra en relevant satsning på försvaret eller på allvar överväga NATO-medlemskap.

Medan Sovjetunionens ännu existerade tog Sveriges regering och riksdag försvarsuppgiften på allvar. 1975 var försvarsutgifterna 3,1 % av BNP, och under 80-talets början, då Sovjetkommunismen var som mäktigast, var försvarsutgifterna fortfarande kring 3 %. Sedan kom Sovjetunionens fall och Ryssland började utvecklas mot en liberal demokrati.  Då intecknades den eviga freden av i princip alla politiker i Västeuropa. Inom loppet av ett årtionde sjönk försvarets andel av BNP från 2,4 % av BNP ner till 1,6 %.

Reduktionen av försvarsbudgetarna motiverades med att det fanns möjligheter att öka dem igen under en tidsperiod på 10 år om Ryssland skulle uppvisa en negativ utveckling när det gäller politisk utveckling och utökad militär förmåga. Den första objektiva varningen kom 2008 i och med den ryska invasionen i Georgien. 2008, när invasionen skedde, var försvarsutgifterna 1,2 % av BNP.

Riksdagens politiker har under de efterföljande åtta åren inte reagerat på den negativa utvecklingen i Ryssland, utan istället sänkt försvarsutgifterna till endast 1,1 % av BNP.

Medborgerlig Samling anser att riksdagspartierna har hanterat försvarspolitiken oansvarigt efter 2008, när den negativa utvecklingen i Ryssland började.  Den har försämrats ytterligare efter detta genom aggressioner i närområdet, inklusive invasionen i Ukraina och annekteringen av Krim.

Därför anser Medborgerlig Samling att Sverige på grund av riksdagspartiernas ansvarslöshet snarast måste ansöka om medlemskap i NATO. NATO:s artikel 5 medger ett mycket bra skydd mot rysk aggression.

Medborgerlig samling anser också att Sverige omedelbart ska höja försvarsbudgeten till 2 % av BNP, så att Sverige kan bli en relevant försvarspolitisk aktör i Östersjöregionen och uppfylla NATO:s grundrekommendation för hur stor andel av BNP som en relevant försvarsbudget ska ha.

Slutligen måste Försvarsmakten själv få definiera sina behov av krigsförband och materiel för att försvara hela Sverige.

Kai Rämö

Försvarspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling

______________________________________________

¹ Detta citat har tillskrivits många från den kinesiske krigsteoretikern Sun Zi på femhundratalet f.Kr. till nittonhundratalsdramatikern Berthold Brecht. Men det blir ju inte sämre av att upphovsmannen är oklar.