I svenska samhällsdebatten har begreppet ”vinstintresse” blivit demoniserat de senaste åren. Det har blivit ett fult ord, som förknippas med egoism och ses som något destruktivt för samhället. Det här är helt felaktigt och hindrar en konstruktiv debatt om prioriteringar med gemensamma resurser.
Marknadsekonomi bygger på byteshandel. Du har mjölk, jag är duktig på att laga saker – möjligen kan vi då komma överens om ett byte, men kanske inte om du också är bra på att laga saker, eller jag inte dricker mjölk.
Grunden för bytesekonomi är att avtal ingås när parterna upplever en win-win, det vill säga att båda tycker att de tjänar på bytet. Pengar är den universella bytesvaran, som möjliggör en mycket större mängd byten. Ju enklare det är att byta – desto fler byten kommer att ske.
Vinstintresse finns på alla nivåer. Vi medborgare vill kunna lägga undan lite pengar i hushållskassan varje månad för oförutsedda händelser och för att kunna ha råd att ta hand om oss själva. Lön är det pris vi sätter på vår egen tid och handlingsfrihet. För att vi skall ägna dagen åt att göra vad någon annan vill istället för vad vi själva vill, så vill vi ha bra betalt. Pengarna vi tjänar kan vi sedan använda för att göra saker som är viktiga för oss.
För arbetsgivaren gäller omvänt att det arbete som utförs behöver vara värt priset. Men genom att införa minimilöner, anställningstrygghet och vägra acceptera lönesänkningar, minskar vi arbetsgivarens (det vill säga arbetsköparen) möjlighet att anse att bytet skulle kunna vara lönsamt. Effekten blir att man tänker sig för mer än en gång innan man anställer.
I offentlig verksamhet kan man inbilla sig att vinstintresset kan tänkas bort, men det är fel. Ingen jobbar gratis för stat eller kommun. Människor går också samman och kämpar för att deras enhet skall få mer pengar, så att chanserna ökar att de skall få ha kvar sina jobb. Här finns också ett själviskt intresse i att behöva göra så lite arbete för pengarna som möjligt. Att maximera sin egen vinst. Genom att låtsas som om vinstintresse inte finns blir det svårare att bedöma hur effektivt pengarna fördelas. Våra pengar, som vi hade kunnat göra annat för.
Vinstintresset blir ett problem när avtalen blir obalanserade. Om jag som skattebetalare tvingas se på när tjänstemän hellre petar i näsan än att ta sitt uppdrag på allvar, gör tjänstemannen en vinst på min bekostnad, utan att jag har någon vidare möjlighet att säga upp avtalet. Om friskolor kan stoppa skolpengen i egen ficka istället för att leverera högklassig utbildning, är det ett problem om vi andra inte kan göra något åt saken. Om kommunen däremot kan säga upp avtalet på grund av bristande kvalitet, eller om föräldrarna kan välja andra skolor så kommer det kortsiktiga vinstintresset att straffa sig. Minns att goda avtal är en win-win.
Om beställaren får valuta för pengarna, varför är det ett problem att leverantören gör en vinst? Det ökar chansen att de kan fortsätta leverera en bra produkt.
Att betona lönsamhet är alltså inte alls omänskligt, kallt eller hjärtlöst, utan helt enkelt rationellt. Med andra ord: vinstintresset är en fundamental drivkraft. Vårt jobb som politiker är att säkra att det kan vara ömsesidigt.
Ulf Wiger
Styrelseledamot Medborgerlig Samling Örebro
MED-bloggen 
Bra skrivet, detta är något som glöms bort i samhället. Är det inte värt det för båda är det inte värt att göra.
GillaGilla
Tack!
GillaGilla
Håller helt med. Väl formulerat!
GillaGilla
Man kan naturligtvis se mängder av komplikationer vid tillämpningen av denna princip. Några fall som man lätt inser är t ex när det handlar om lång tidsfördröjning mellan en leverans och ett resultat av leveransen, eller när kopplingen mellan leverans och resultat inte är direkt, t ex när tjänsten bara är en delmängd av ett slutresultat, och det är svårt att mäta dess direkta, oberoende, inverkan. Hur löser ni den typen av komplikationer?
GillaGilla
Det är riktigt att det blir svårare att överblicka när avtalen är stora och komplexa. Dock finns enorm erfarenhet kring hur man hanterar det, eftersom många industrier har det problemet, och det finns massor med forskning och även yrkesutbildningar med fokus på just sådant.
En motfråga vore: om man inte förlitar sig på Best Practices och ekonomisk teori, vad vore ett bättre alternativ?
Men rent allmänt kan man säga att ju mer man centraliserar, desto mer tvingas man antingen hantera stor komplexitet eller strömlinjeforma lösningar på bekostnad av frihet och flexibilitet.
Min poäng här är att om man bejakar principen om vinstintresse (win-win-avtal) som motorn på en fri marknad, följer det naturligt att man även återupptäcker den enskilda individen som minsta enhet i ekvationen. Modellen tillåter alltså minskning av komplexitet genom decentralisering, ända ut till individnivå. Svaret på hur man hanterar stora komplexa avtal kan då åtminstone i många fall bli: bryt ned det, i mindre, mer hanterliga transaktioner.
Precis som i privata företag, finns det för- och nackdelar med att slå ihop transaktioner för volymvinster, alternativt bryta ned dem till mindre delar för större flexibilitet. Den optimala nivån beror delvis på hur snabbt saker förändras och hur spretiga kraven är.
GillaGilla
De borgerliga har haft många år på sig att propagera för att företagande inte är av ondo, att vinst är en förutsättning och att vår välfärd är beroende av alla våra företag. Men det har man skitit i eftersom man lyssnat på dyra PR-konsulter som sagt att ”svensken inte gillar företagande och särskilt inte vinst”. Jag ser inga som helst tecken på att det största borgerliga partiet ska ta någon debatt i frågan utan lutar sig – med opinionsundersökningar – mot att svensken är socialist och företagshatare.
GillaGilla
Jo, det var en besvikelse. Möjligen hade man underskattat vilken uppförsbacke det skulle vara att kunna förändra diskursen på allvar.
GillaGilla
En sak jag inte förstår är fixeringen i just välfärdens vinster. Det som anses vara problemet är att skattepengar går åt till vinst, vad är då skillnaden mellan vinsten som görs när en skola byggs och när en skola drivs? Att byggföretaget gör vinst på skattepengar anses ju inte vara ett problem, friskolor däremot…
Jag ser ingen skillnad, tjänst som tjänst, produkt som produkt. Sedan kan man fundera varför privata alternativ generellt är billigare samtidigt som bättre för både personal och kund…
GillaGillad av 1 person
Bra att du tar upp den allergi mot företagande som finns i breda grupper. Men som friskolelärare ser jag också att det finns saker som inte fungerar. Det att eleven gjorts till ”kund” har gjort att eleven sitter på väl stark hand för att motstå krav på att lära sig saker. Enligt uppgift behöver en dansk gymnasist (alla ungdomar i Danmark går inte gymnasiet) krav på att läsa 26 litterära verk skrivna från 1600-talet och framåt. Här får man vara glad om de läser ett utdrag ur Zlatans ”självbiografi”. Min rektor föreslog att litteraturundervisningen i svenska 2 helt skulle ersättas med studiebesök (hur det nu skulle gå till i Ystad). På en tidigare friskola jag arbetat tyckte en förstelärare (sic!) att knappa fjorton klocktimmar i skolan gick utmärkt att kombinera med läxfritt (”de behöver ju vila ut innan vuxenlivet börjar”). Det går inte att ha ett system där kunden alltid har rätt i ett utbildningssystem.
Det handlar om att man inte kan skilja på vanliga tjänster och myndighetsutövning. Skolan, såväl på gymnasiet, som på lägre nivåer, innehåller båda delar. Marknaden är utmärkt på att tillfredsställa kunders krav, men i skolan är kunden inte bara eleven. Det är civilsamhället som behöver välutbildade ungdomar.
Därför: gärna marknadskrafter i exempelvis skola. Men låt dessa balanseras av extern bedömning av vilka kunskaper eleverna verkligen nått. Så är det på gymnasienivå i alla andra jämförbara länder. Som det är idag är det läraren själv som bedömer om hon/han lyckats i sitt arbete och det gör att de som har minst skam i kroppen är de som gör karriär och det bådar faktiskt inte alls gott för Sverige som kunskapsnation. Inte skulle väl någon drömma om att körskolorna själva fick avgöra vem som skulle släppas ut på vägarna?
GillaGilla
Det är alldeles riktigt att det inte automatiskt kommer att börja fungera för att man inför privata alternativ och vinstintresse. I synnerhet när man försöker privatisera delar av en marknad som även fortsatt kommer att vara starkt reglerad, är det helt avgörande att man hittar rätt kontaktytor, styrmedel och frihetsgrader.
Problematiken är mycket lik den som många storföretag har upplevt när de gått över från att tillverka delar själva till att köpa in dem från underleverantörer. Det finns en uppsjö av exempel på hur det kan gå fel: hur kravet på framförhållning och kravspecifikationer ökar eftersom man inte på samma sätt kan möta förändringar och felplanering i sista minuten; hur vissa enheter kan få leveransproblem p.g.a. internkonkurrens från andra enheter på samma företag; hur kärnkompetens kan lämna organisationen eftersom de moment som ligger till grund för expertisen nu flyttat till andra aktörer. Osv.
För alla ovanstående exempel på problem finns det också exempel där man lyckats bra, och kunnat få enorma konkurrensfördelar, med såväl ökad kapacitet, ökad kvalitet och lägre pris. När liknande problem uppstår inom t.ex. friskolesystemet tycks den första impulsen vara att ifrågasätta den underliggande idén om att utnyttja marknadsprinciperna.
Jag tenderar snarare att argumentera för att vi behöver förtydliga vilka som är beställare vs leverantörer, samt förenkla ‘kontrakten’, så att det blir lättare att se var vi får effektivitets- och kvalitetsproblem. Marknadsmodellen ger oss ett språk för att beskriva detta.
GillaGilla
Problemet med det svenska (fri)skolsystemet är att läro- och timplanerna är så luddiga. Det finns inget fastlagt innehåll annat än i väldigt vaga och allmänna termer. Det finns exempelvis inom svenskämnet ingen fastlagd litteraturlista likt det danska exemplet. Det finns inte heller fastlagt annat i teorin hur många timmar en kurs skall ha. En kurs i moderna språk på gymnasiet är exempelvis 100 poäng (eg. 100 timmar) men eleven kan i praktiken få mycket mindre. Detta stora frirum som skolor förfogar över kan självklart utnyttjas av olika huvudmän genom att man ger mindre lärarledd undervisning och överlåter tid till elevernas självstudier, väljer ett mindre ansträngande pensum etc.
Sedan har vi aspekten med bedömningsuppdraget vilket innehas av lärarna och skolorna själva. Genom att överlåta rättning åt extern instans (genom byte av prov mellan skolor eller genom externa rättare) blir dessa procedurer mer rättssäkra och transparenta.
Man måste således skapa tydliga ramar för skolverksamheten genom väl definierade läroplaner och timplaner samt ha externt rättade examinationer. Då kommer man åt många av problemen inom dagens friskolesystem.
GillaGilla