Hur många respiratorer går det på en HBTQ-certifiering?

Coronaviruset har dragit in över landet. På Facebook kan vi läsa hjärtskärande texter från utmattade sjuksköterskor som vårdar coronasmittade. Hur de sliter och gör sitt yttersta för människor som är svårt sjuka, kanske döende i corona. Jag läser deras ord och det knyter sig i magen på mig. Vilka krigare de är. Jag tänker på alla de gånger jag läst om en vård i kris och om hur underbetald vårdpersonal pusslat och trollat för att få ihop situationen. Vi har stängt ner vårdplatser om och om igen under åren eftersom vi saknat personal. Det löste sig ju alltid ändå på något sätt eftersom vårdpersonalen tog i ännu mer för att få ihop det för sina sjuka patienter. De bet ihop och kämpade på. Vården var i kris redan innan dessa pandemitider.

Vi har haft högkonjunktur i tio år och betalar bland de högsta skatterna i världen. Ändå har det vartenda år kommit nya larmrapporter. Minns ni ens en enda sommar då vården inte gått på knäna för att de anställda behövt ta semester? Svarta rubriker om ”Kris i vården” är liksom en del av sommartraditionen, lika svensk som midsommar, om än inte lika härlig.

Vad gjorde våra folkvalda politiker åt denna kris när skatteintäkterna flödade in till staten som mjölk och honung? När vi återkommande fick larm om överfyllda akuter, om månadslånga köer till livsviktig vård, om sköra gamlingar som låg i timmar med brutet ben i en korridor i väntan på vård. Vad gjorde våra politiker då?

Brist på utbildad personal redan i högkonjunktur. Är inte det konstigt? I detta lilla land där stridsropet inför stora kostnader under många år var ”Vi har råd!” Så varför betalade vi inte för det vi behövde om vi nu hade råd?

Vi har fler än 30 högskolor och universitet i Sverige. Skattefinansierade. Staten kontrollerar merparten av alla högre utbildningar i landet och är den som styr vad folk utbildar sig till. Det har lustigt nog resulterat i att det här landet har ett överskott på kulturarbetare, men ett underskott på specialistsjuksköterskor. Är inte det ett märkligt förhållande, med tanke på att merparten av dessa fått sin utbildning betald av skattemedel? Borde inte våra folkvalda sett till att vår skatt först gick till att säkra att vården fungerade innan man bjussade på utbildningar i normkritisk filmvetenskap?

Vi investerade miljarder i högre utbildning och erbjöd genusstudier på högskolan medan vi samtidigt hade cancerpatienter som inte fick vård i tid för att personal saknades. Hur motiverades den prioriteringen tro?

Okej, jag ska villigt erkänna att jag inte är politiker. Kanske är det därför jag inte förstår det här. Men jag tänker så här: Hade jag tillhört något av de styrande partierna så hade jag reagerat på den förfärande situationen i vården och kippat efter andan. När flera tusentals specialistsköterskor saknas då är det kris. Det hade jag som inte ens är politiker kunnat konstatera. Långt innan coronaviruset syntes på radarn borde våra skatteavlönade politiker ha utlyst nationellt nödläge när det gäller tillgången på personal till statens kärnuppgifter. Var inte det ett nödläge, så säg?

Det är ju helt uppåt väggarna om en av världens mest omfattande välfärdsstater i en högkonjunktur inte kan tillgodose behoven i sina kärnverksamheter. Eller?

Problemet i vården är inte ens brist på pengar. 2001 lade vi 259 miljarder på vård, 2017 hade siffran ökat till 505 miljarder. En ökning med 95% när befolkningen ökade med 12,5%!  Nej, vi har inte saknat pengar. Kanske hade vi för gott om dem? Så gott om dem att vi slösade bort dem på annat då det ju alltid kommer nya pengar. Eller ’kom’ kanske jag ska säga. Tiden post-corona kommer att bli en ekonomisk istid.

Sverige är rustat för solsken. Vi ägnade de glada åren åt att prova ut högklackat och smokings. Våra selfies blev amazing. Världens första feministiska regering och så vidare. Nu både stormar och haglar det och de som köpt högklackat för våra skattekronor är inte de som kommer att gå ut och möta stormen. De kan tryggt sitta i stugvärmen och vifta med sina värdegrunder och hentoaletter, men vet ni? Den som snart ska möta döden har ingen glädje av identitetspolitik.

Nu står en redan överansträngd vårdpersonal i första ledet i striden mot coronaviruset. De kommer att bli kanonmat i det här kriget. Vi kan inte ens tillhandahålla den skyddsutrustning de behöver eftersom vi sparade in på våra förråd och inte ens reagerade när det stod uppenbart för var och en att coronaviruset skulle komma till Sverige. Detta löste vi emellertid snabbt genom att bestämma att man inte behöver lika mycket skydd den här veckan som man enligt riktlinjerna var tvungen att ha förra veckan. Nästa vecka när ännu mer materiel saknas så kanske vi bestämmer att man inte behöver något skydd alls så länge man håller andan i närheten av coronapatienterna?

Medicinsk personal är underbetald och överutnyttjad. Och nu monterar de egna ansiktsvisir av overheadplast och köper skyddsdräkter på byggmarknaden eftersom vi sparat in på lagerkostnader medan vi slösat med de insparade pengarna på sånt som inte behövs i en vårdapparat; byråkrati, identitetspolitik och kultur.

Från Italien kommer fruktansvärda rapporter: 60 läkare har avlidit. Hittills. Snart kommer läkare, undersköterskor och sköterskor här i Sverige också att dö. Den första läkaren ligger redan i respirator. Vårdpersonal med egentillverkade overheadvisir kommer att ägna sina sista dagar i livet åt att försöka rädda coronapatienter. Men de kommer själva smittas och några av dem kommer att dö. Vad ska vi säga till deras barn när deras mamma aldrig mer kommer att komma hem och natta dem? Att det var synd att vi inte hade ansiktsskydd men att vi ändå hade mångfaldsplaner på plats? Att vi visserligen gjort oss av med våra beredskapslager men att de kanske kan trösta sig med att vi ändå investerade 118 miljoner kronor på konst till Nya Karolinska?

Du som läser det här: om du får svårt att andas och inser att du smittats av coronaviruset. Vad önskar du när du blivit inlagd i ett sjukvårdstält på en sjukhusparkering? Kommer du att glädjas åt att tältet är HBTQ-certifierat eller kommer du att önska att det finns en respirator när larmet går för att du inte får luft i lungorna?

Det är för sent att göra något åt detta nu. Men nästa gång du går till valurnan kanske du skulle fundera på om våra befintliga partier verkligen är lämpade för sitt uppdrag. Det är faktiskt du som anställt dem. Nästa gång du röstar kanske du ska rösta på politiker som ser det som sitt främsta uppdrag att rusta landet inför kriser istället för att ödsla miljarder på hitte-på-behov, värdegrunder och elcykelbidrag till medelklassen? Det är upp till dig. Jag vet iallafall vad jag kommer välja. Partier som lägger pengar på menscertifiering istället för på vård kommer inte vara mitt val.

Anna Danieli